Islamisk fundamentalism -Religionen som inte finns

Islamisk fundamentalism.
Nästan alla använder termen men få har försökt att förklara den. En anledning till detta kan kanske vara att begreppet är mer användbart i sin mest diffusa form. Politiker och opinionsbildare kan måla upp en otydlig men skrämmande bild av hot vilket legitimerar en samhällsomvandling liknande den i Orwells klassiker “1984”, utan att medborgarna förstår de långtgående effekterna av den, snarare så välkomnar de inskränkningarna. Rädsla är ett mäktigt politiskt vapen.

En annan anledning till att begreppet är svårdefinierat och problematiskt som en komparativ term är att ordet fundamentalism har rötterna i den protestantiska erfarenheten. Specifikt så menar en kristen fundamentalist att bibeln är Guds sanna ord och kräver en litterär läsning. Denne urskiljer sig mot andra kristna som menar att bibeln inte är Guds direkta ord utan Hans ords väsen, eller liknande. Poängen är att fundamentalism tillhör en terminologi som är sprungen ur den kristna diskursen.

Att begagna sig av termen fundamentalistisk, eller bokstavstroende, blir problematisk när man överför den på Islam, eftersom en av de muslimska dogmerna är just att Koranen är Guds eviga ord. Denna sanning omfamnas av alla muslimer genom alla tider och det har aldrig förekommit någon egentlig debatt kring det.* I ordets rätta betydelse är de facto alla bekännande muslimer fundamentalister. De muslimska teologerna har istället alltid rört sig kring frågor som rör uttolkningen av dessa Guds ord, dvs vad är innebörden av Koranen, vad är konsekvenserna.

Det är mer användbart att tala om en politisk Islam, kanske kan vi benämna den “islamism”, när vi talar om den typ av rörelse som har sitt ursprung i det sista muslimska kalifatets fall den 18 november 1922.

Utan att gå in i de sociala, historiska och religiösa förklaringarna till den politiska muslimska reformism som uppfunnit sig själv under nittonhundratalet så är det intressant att betrakta den språkliga ytan. En rörelse som anammar de tidigare protestantiska idealen sola scriptura och utger sig för att vilja återskapa en ursprunglig, otadlig form av religionen, renad från historiska och kulturella distortioner, blir alltså fundamentalistisk, i både internt och externt språkbruk. Än värre är att den muslimska fundamentalismen, som terminologi, helt felaktigt konnoterar muslimsk ortodoxi och ortopraxi.

Den muslimska politiska reformismen är en del av modernismen och beroende av den. Till skillnad mot den ortodoxa uttolkningen så omfamnar “islamismen” många av modernitetens ideal, genom att utnyttja dem i en reformerad version. Internet, TV och massmedia utnyttjas flitigt och gärna, för att inte tala om begrepp som “islamisk republik”, vilket samtidigt som den kritiserar västvärlden omfamnar dess idé om nationalstaten.

Islamismen, eller politiserad Islam, är en av modernismens sjukdomar. Ett temporalt och politiskt ämne, iklädd prästens kläder, predikandes en islamisk revolution, utan att fråga sig var i fiqh-litteraturen det står att läsa om en sådan.

* Författaren är medveten om mu’tazila-debatten, men avstår att behandla den som en större debatt, då idén avfärdades slutgiltigt av imam al-ghazali.