Sök i den här bloggen





Kollektiv individualism

18 februari 2010



Föreställ dig en tröja med texten Jag är individualist. Föreställ dig sedan ett helt torg fullt av folk med samma slags tröjor: En ganska komisk anblick? åtminstone för en eventuell avvikare som själv inte "iklätt sig" denna tvångsmässiga individualitet.


Hur framställs debatten mellan religiösa och icke-religiösa? Humanisterna försöker framställa religionen som ett hinder för den individuella friheten och påstår att religionen ställer krav på likriktning och tvång. Mot detta ställs ett sekulärt och demokratiskt samhälle där individen är fri att göra vad han vill, utan begränsningar eller påbud från ett kollektiv. Problemet med detta argument är att författarna inte tycks förstå, eller blundar för, att människan inte kan växa upp i ett vakuum. Människan kommer alltid att präglas av familjens, kulturens och samhällets värderingar. De som argumenterar emot religion i dess egenskap som socialiserande institution tycks inte vara medvetna om detta. Motståndarna kan blunda för sina egna felaktiga bakgrundsantaganden, att inte alla samhällen kräver konformitet och likriktning, eftersom deras åsikter, tankar och värderingar ligger i linje med majoritetskulturens dito. Deras antaganden och verklighetsbeskrivningar tas därför för givna och ifrågasätts sällan. Att debattera utifrån antaganden som ligger i linje med majoritetskulturen ger ett fördelaktigt utgångsläge i debatten med religiösa. På grund av denna kulturella blindhet kan humanisterna ställa upp en dikotomi mellan individ och kollektiv och sedan förfasa sig över kollektivets förtryck av individen. Men i själva verket är denna dikotomi falsk. Det handlar inte om en krock mellan individ och kollektiv, utan snarare om en kamp mellan två kollektiva världsbilder, den sekulära och den religiösa.


Om vi ändå ska tala om individualism och kollektivets krav på likriktning måste man nog ändå konstatera att humanisternas version av sekularism innebär ett tvång att anpassa sig efter kollektiva värderingar. Att vara religiös i ett sekulärt samhälle, dvs. att leva under förhållanden där religiösa föreställningar och handlingar ständigt ifrågasätts kräver en stor portion individuellt mod, initiativ och handlingskraft. Att bara göra som alla andra kräver däremot ingen individualitet. Att vi i Sverige trots våra föreställningar om individuell frihet och oändliga valmöjligheter likriktats politiskt och kulturellt borde leda till eftertanke, även hos humanisterna. Det kanske är dags för humanisterna att titta ner på sina egna tröjor.

Aftonbladet

Dagen


Abbe & Abdussalam

6 kommentarer:

wot sa...

Ni gör som de flesta andra religiösa och missar att "det sekulära" inte definieras av någonting annat än frånvaron av religiositet. Både religiösa och ickereligiösa har samhället och kulturen att ta hänsyn till. Människan har i praktiken knappast fri vilja. Det ett sekulärt samhälle slipper är ytterligare ett lager av tvångströja.

Man kan knappast kalla det för individualism att hänge sig åt ett regelverk som 1,5 miljarder andra människor följer.

22 februari 2010 09:25
Abbe sa...

Wot:
Om det är någon som har missat något är det snarare du. Jag föreslår att du läser inlägget igen och funderar över vad som står. Du har nämligen missförstått hela poängen. Att vara religiös i ett sekulärt samhälle innebär att aktivt välja bort det alla andra tar för givet. Det handlar med andra ord om att välja bort den svenska kulturens tvångströja och att frivilligt förhålla sig till religiösa regler och påbud. Vad andra människor i en religiös majoritetskultur gör har inte med ämnet att göra.

24 februari 2010 20:19
wot sa...

Abbe:

Det går alltså inte att frivilligt förhålla sig till svensk kultur, men det går utmärkt att frivilligt förhålla sig till religiösa regler och påbud? Din ståndpunkt är godtyckligt vald.

Jag omfattar inte illusionen att jag har ett fritt val. Men det kan inte göra dig friare att förutom den kulturella tvångströjan dra på sig ytterligare ett system av tvång och förbud kombinerat med hot om evig tortyr om man gör fel. Det enda möjliga argumentet för att du skulle känna dig friare under alla dessa förbud och påbud är att din förmåga att ta egna beslut och stå för dem är svag. Lite som de som gillar det militära. Enkel världsbild, rak befälskedja, följ reglementet annars får du se på fan - bokstavligt talat.

Om inte den förklaringen passar är ett sannolikt alternativ att du är lite som ett barn som protesterar mot föräldrarna genom att göra det som retar dem allra mest, oavsett vad det ger dig själv.

26 februari 2010 09:12
Abbe sa...

Hej Wot

Mycket av det du skriver är obegripligt och jag kommer därför att besvara bara det jag tror att jag förstått. Hur kan resultatet av ett mer eller mindre frivilligt val att frångå majoritetskulturen till förmån för något annat ses som ett uttryck för "ofrihet", oavsett om valet leder till att man underordnar sig fler regler eller inte?

Inlägget handlade om att kritisera synen på att individualism står mot kollektivism och att det i själva verket handlar om två kollektiv som står mot varandra. Vi skrev också att om man ändå ville tala om individualism måste den som väljer att avvika från majoritetskulturen betraktas vara mer av en individualist än den som bara gör som alla andra.

Du skulle i och för sig kunnat försvara dig genom att säga att du själv aktivt valt att göra som alla andra ungefär som det här fåret:
http://media.photobucket.com/image/sure,%20i%20follow%20the%20herd/Diletante_II/th_SheepPhilosophy.jpg

28 februari 2010 13:32
Yahya sa...

wot

Att tro på att ens handlingar får stora konsekvenser, både i det här livet och i nästa, borde väl vara en ganska god grund för att tänka över sina val?

Eller menar du att ett val inte blir lika giltigt ("barnsligt") om man tror att det går att välja fel - och sedan tvingas ta konsekvenserna av detta felaktiga val?

Just nu pågår en artikelserie i SvD om "Guds återkomst". Vad som är intressant att notera är hur mycket av denna "Gud" som beskrivs endast tycks vara en diffus abstraktion av människors önskan om hur man vill ha det. När människan bara väljer och vrakar utifrån sina egna nycker och önskningar så tror man definitivt inte på den Gud som uppenbarar sig i Koranen. Kanske ännu mindre den Gud som beskrivs i Bibeln. Så: ateisternas (mest nitiskt framfört av Freud) argument att religion bara är önsketänkande och mänskliga projektioner stämmer till viss del. Men i en situation - som just nu - då människor har dimmiga eller inga föreställningar om den Gud de stora religionerna talat om, väljer människor att projicera fram något helt annorlunda. Ingen verkar välja att tro på någon slutgiltig dom eller något helvete.

Koranen beskriver detta tillstånd; att alla skall definiera sin egen Gud och vägrar tro på det som Uppenbaras på följande vis:

Nay, every man of them desires to be -- given -- scrolls unrolled. No indeed; but they do not fear the Hereafter. (Arberrys översättning)

[74:52] Men [i stället för att lyssna till uppenbarelsen] begär de, var och en av dem, att få [en egen] lättförståelig Skrift!
[74:53] Nej! De [tror ju inte på räkenskap och dom] fruktar inte evigheten. (Koranens budskap)

28 februari 2010 19:26
Anonym sa...

Var kan man köpa den där tröjjan? :)

5 juni 2010 00:50

Skicka en kommentar