Sök i den här bloggen





Det sekulära samhället och behovet av mening

8 februari 2010

Men den som bävade vid tanken att en Dag stå [till svars] inför sin Herre och som kunde lägga band på sina begär skall [få se att] paradiset är [hans] slutliga bestämmelse.

Religion har, bland mycket annat, haft till uppgift att uppmuntra människan att lägga band på sina begär, och att förse henne med en behovshorisont som hon inte ska överskrida. Detta gäller inom alla sfärer, de privata, såväl som de offentliga.

När de moraliska förbuden och påbuden av någon anledning förlorar sin auktoritet över individerna släpps begären lösa. Detta innebär att det inte längre finns något slutgiltigt mål för begärens uppfyllande. Närhelst ett begär tillfredställts vidgas horisonten och en ny jakt på tillfredsställelse inleds. Denna frånvaro av reglering är kännetecknande för moderna sekulariserade samhällen där behov, begär och önskningar frikopplas från religiösa och moraliska begränsningar.

När religionen tappar mark lämnas fältet öppet för moralisk relativism, och när allting blir relativt förflyktigas de gränser som tidigare såg ut att vara fasta, med följd att den tidigare behovshorisonten rivs upp. När behovshorisonten försvinner blir begären gränslösa, och sådana begär måste leda till besvikelse. Problemet är att det inte finns något kvar som kan inskränka begärens krav och hjälpa människan att försonas med livets villkor, och därför uppstår missmod, konflikter, livsleda och meningsförlust

Där det saknas gränser saknas det också mening, eftersom människan ofta finner glädje och tillfredsställelse i känslan att hennes handlingar inte är förgäves, utan att de för henne närmare ett bestämt mål. Den som inte har avgränsat sitt mål kan inte heller närma sig det, och är därför dömd att bli besviken. För att nå fram måste begären först och främst ha en gräns, men denna gräns kan bara sättas av krafter utanför individen. I en värld där allt eller mycket anses vara relativt är det svårt att se hur en yttre instans kan tillerkännas auktoritet nog för att inskränka individens begär. Individen gör sällan avkall på sina begär, utom om han anser att reglerna och kraven är rättmätiga och riktiga, men när allting relativiserats och individen anses vara den yttersta auktoriteten, är det nog få regler och krav som anses vara rättmätiga och riktiga.

Människans upplevelse av meningslöshet manifesterar sig ofta i ett överskridande beteende. Durkheim skrev att individen har obegränsade begär, och att dessa begär behöver regleras av samhället. Den moderna människans begär är relativt oreglerade, och hon hyser därför förhoppningar som inte kan förverkligas. När individens förhoppningar inte infrias i samband med uppnåendet av ett visst beteende kommer han att överskrida detta beteende i hopp om att nästa upplevelse ska vara starkare och förverkliga förhoppningarna. Detta omättliga begär har beskrivits av Profeten, frid och välsignelser vare med honom, i följande ordalag: ”Om människan skulle äga två dalar fyllda av guld, skulle hon önska sig ytterligare en. Inget, utom gravens jord, kan fylla hennes inre.”

Problemet är dessutom att överskridandet inte hjälper i längden, eftersom det inte går att befria sig från en värld som i grunden uppfattas vara meningslös. Individen knyter med andra ord förhoppningar till att ett visst beteende ska kunna skänka livet mening, trots att det är livet i sin helhet som uppfattas vara meningslöst. Problemet är med andra ord existentiellt, snarare än psykologiskt, och beror i slutändan på att människan har glömt Gud: Var inte som de som glömmer Gud och som Han låter glömma själens [välfärd]; det är de som har förhärdat sig i synd och trots.

När det inte kan eller vill knyta mening till något större och översinnligt går många istället åt rakt motsatt håll och försöker knyta mening till tillfredsställandet av de elementära behoven. Det finns till exempel en föreställning att sexualiteten ska kunna ge oss mening, men tillfredsställelsen av ett sådant behov åtföljs naturligtvis ofta av en känsla av besvikelse, en känsla av ouppfyllda förhoppningar.

Det jag nämnt ovan om gränser har gällt framförallt yttre begräsningar, och jag har ovan kort försökt argumentera för att relativiseringen har bidragit till att denna typ av reglering har försvagats avsevärt i vår tid.

Det som återstår skulle kunna vara ett slags inre reglering. Man kan t.ex. tänka sig att individen, utifrån egna principer och värderingar, sätter gränser för sitt beteende, men denna inre reglering försvagas av den moraliska upplösningen. Att sätta gränser innebär många gånger att behärska sig och att tygla begären, vilket kan vara tillräckligt svårt i ett samhälle där alla är mer eller mindre överens om att ett visst beteende är förkastligt. Vi kan till exempel vara förvissade om att otrohet förekom även i samhällen där detta ansågs vara djupt omoraliskt. I ett relativistiskt samhälle kan det vara ännu svårare att avstå från t.ex. otrohet, eftersom det inte längre finns skäl, stödda av fasta, gemensamma värderingar att avstå. Berger och Luckmann, skriver:


Det är en sak när en skötsam och ordentlig familjefar drömmer om
obeskrivliga orgier i sin ensamhet om natten. Det är en helt annan att se
dessa drömmar empiriskt förverkligade av en koloni anhängare av absolut
frihet i grannhuset. Drömmar kan lättare sättas i karantän i medvetandet som
”nonsens” att rycka på axlarna åt eller som mentala förirringar att ångra i all
tysthet… Ett verkligt utspel av känslor och drifter tvingar sig mycket mer
högröstat på medvetandet. (Kunskapssociologi. Berger & Luckmann, 2008:
s. 172)

Under sådana omständigheter är det svårare att stå fast vid sina principer, och den moraliska urholkningen tilltar därför och bidrar till en allt större meningsförlust.

5 kommentarer:

Josephus clipeatusum sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Josephus clipeatusum sa...

Din text är en god tröst för själen.

De människor i vårt samhälle som står högst på samhällets altare, popstjärnor och filmskådespelare, och som nog också får betecknas som de största jägarna efter begär råkar också väldigt ofta illa ut.

8 februari 2010 20:30
Anonym sa...

Tack för en bra artikel och en underbar blogg!

8 februari 2010 20:36
Abdussalam sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Abdussalam sa...

Bra skrivet Abbe

En kollektiv meningslöshet följer logiskt ur ett val av intigheten. Moderniteten stod inför ett vägval. Valet stod mellan Gud och intigheten, moderniteten valde fel, nu betalar kulturen priset. När hon valde bort Gud gjorde hon sig själv till gud. Och i Guds frånvaro fick hon ta på sig den otacksamma uppgiften att skapa sin egen mening, något som visat sig vara henne övermäktigt.

8 februari 2010 20:59

Skicka en kommentar