Sök i den här bloggen





Mosab Hassan Yousef - Hamas-sonen som blev israelisk spion och kristen

30 december 2012

Mosab Hassan Yousef har en mycket intressant historia. Han är son till en av Hamasgrundarna. I sin biografi (finns att låna på biblioteket) beskriver han hur han går över från att vara en Hamasmedlem till en israelisk spion (för shin beth). Det är en spännande historia Mosab förtäljer; hans berättelse tar läsaren från den tidpunkt han blir arresterad av israeler, får stryk och utsätts för tortyr, varpå han träffar en förhörsledare som erbjuder honom förmåner mot samarbete tills han blir fulländad spion för Israel och hjälper Israel att döda Hamasmedlemmar genom utlämnande av strategisk information om Hamas och hamasmedlemmar.

Mosab menar att han genom detta samarbete från början tänkte att han kunde slå tillbaka mot israelerna men att han sedan blev övertygad om att Israelerna var den goda sidan eftersom bevittnade hur Hamasmedlemmarna själva torterade andra araber och muslimer i fängelset, när de misstänkte att det var en israelisk kollabratör. Under tiden han börjar samarbeta med israelerna börjar han gå på en kristen studiecirkel och finner "sanningen".

Mosab är en något komplicerad person. Från början är han muslim och så länge han är muslim hjälper han inte till att döda någon pga. att han ser upp till sin far. Fadern är en person som - även om han anser det rätt att döda - inte själv klarade av dödande. När Mosab ideologiskt börjar kännas sig som kristen är också då han börjar hjälpa israelerna med strategisk information för att döda Hamasmedlemmar. Mosab säger i samband med att han berättar om detta att han lämnar informationen - som Israelerna använder till just hämndaktioner - att "Allah" är en hämndlysten gud till skillnad från Jesus (utan hänvisningar till någon koranvers till stöd för sina påståenden). Man kan bara förundras över Mosabs motstridiga natur.

Hur Mosab får sin nya livstil som spion, där han deltar i planeringen av mord på hamasmedlemmar, och sin nya ideologi - kristendomen som manar till kärlek till fienden och vända andra kinden till - att gå ihop är en gåta. Mosab berättar i sin bok att man måste älska sin fiende, men han älskar inte Hamasmedlemmarna - hans nya fiender - utan ser till att de röjs undan och blir dödade. Han ser Israel som den goda sidan eftersom han är övertygad om att Israel försvarar sig mot ondskan - alltså islam, Hamas och palestinska myndigheter. Detta trots att han i början av boken beskriver att han blir arresterad av israeliska soldater för att ha kastat sten mot illegala israeliska bosättares bilar och blir torterad av israeler pga. detta (bosättaren försöker peppra ner Mosab med en M16 och Mosab måste kasta sig ned i en grav för att undkomma kulorna). Mosab förklarar emellertid inte hur israel representerar det goda trots att Israel i decennier rättsvidrigt tagit sig rätt att ockupera palestinsk mark, förtryckt och deporterat den palestinska befolkningen samt fortsätter med illegala bosättningar.

Som muslim är inte jag heller anhängare av Hamas och jag avskyr självmordsbombare. Skillnaden är att Mosab har bestämt sig för att den enda version av islam som finns är jihadism. Enligt Mosab som - i en video inspelad på simon wiesenthal center/museum of tolerance - anser sig ha "perfekta" kunskaper i Islam (trots att han saknar islamisk rättsutbildning) finns ingen moderat islam även om det kan finnas bra muslimer: alla muslimer är jihadister enligt Mosab. Det menar han beror på Koranen och islams Gud - utan att hänvisa till någon koranvers till stöd för sina påståenden. På så sätt avfärdar han också tusenåriga traditioner inom islam som visar de många olika vägar som finns till Gud. För Mosab finns ingen annan verklighet än den han växt upp i.

I samma video avfärdar även Mosab den arabiska våren, eftersom den inte är en revolution mot Gud i likhet med de europeiska revolutionerna. Mosab vill att araberna ska gå ut och göra uppror mot Gud. Här talar Mosab åter med kluven tunga, han är kristen och tror på Gud, Jesus och kristendomen, han vill till och med föra andra muslimer till "sanningen" men han är samtidigt emot Gud.

Kanske man inte ska förvänta sig mer av motsägelsefullhetens Mosab. Han är uppvuxen bland ett förtryckt folk, i ett krig och under psykisk stress, han blir torterad och faller till föga (liksom många andra människor skulle ha gjort). Istället för att se detta som en mänsklig reaktion försöker han rättfärdiga sina handlingar som spion genom att vända sig mot sitt eget folk och anklaga dem för att vara ondskan. Han skriver något så korkat som att Israel är så gott mot palestinierna att det låter löner betalas ut genom israeliska bankkonton och låter elektricitet levereras till palestinier. På detta sätt kan Mosab helt selektivt vända bort från det faktum att Israel bombar sönder palestinsk infrastruktur och blockerar ekonomiska transaktioner för att behålla kontrollen.

Nu sitter Mosab - den evangeliske kristne (som älskar sina fiender) och israeliska spionen - i amerikansk media och pratar om Islam som ondskefullt och våldsamt, efter att själv ha varit spion och delaktig i mord för Israels räkning. Hur kan en sådan man tas fram som ett trovärdigt exempel för kristendomen och israel mot islam? Speciellt när han menar att hans målgrupp är andra palestinier?

 










Höga förväntningar på Mursi

28 december 2012

Mycket har hänt i arabvärlden de senaste år åren och det ser lovande ut. Tunisiens förre diktator får se sina tidigare lyxartiklar - som lyxbilar och kostymer - bli sålda och Egyptens tidigare diktator skakar galler. Gaddafi fick ett slut han nog själv aldrig anade, efter att ha varit totalt maktfullkomlig i decennier. Det återstår diktatorer i mellanöstern, och den uslaste av dem är just nu Bashar al-asad. Jag ber till Gud att han och alla som stödjer honom snart ska störtas och stå till svars för sina illdåd.

Egypten som slutligen fått en folkvald och legitim president - Mursi - har utsatts för hård kritik i media. Han har innehaft sitt ämbete i knappt sex månader och har blivit motarbetat av diktatorn Mubaraks korrupta domare och tjänstemän som sitter kvar i många positioner - eller som denna slags maktelit brukar kallas "den djupa staten". Högsta domstolen upplöste parlamentet så att Mursi som nytillträdd president inte hade någon möjlighet att påverka politiken. SCAF - det egyptiska militära "råd" som styrde såg till att ge sig själv all makt. Av någon dunkel anledning fann inte den egyptiska högsta domstolen lämpligt att upplösa militärens råd eller de beslut militären fattat - trots att dessa inte hade något som helst legitimt demokratiskt stöd, till skillnad från Mursi.

Något som var mycket märkligt i samband med Mursis tillträde var den attack som fundamentalister genomförde mot Israel. Mursi med bakgrund i muslimska brödraskapet kunde ju beskyllas för samröre med Hamas och då skulle militären kunna rycka in och avsätta honom - en vinkel som "oppositionen" drev och den egyptiska tidningen al-dustur insinuerade. Något gick ju väldigt snett eftersom det blev de höga militärerna som drog det korta strået och både underrättelsechefen och Tantawi (militärrådets högsta ledare) fick lämna sina ämbeten.

En intressant jämförelse vore att jämföra Mursis tillträde till makten med Erdogans i Turkiet 2001. Även Erdogan beskylldes för att vilja islamisera Turkiet och skulle komma att orsaka att Turkiet flyttades tillbaka till medeltiden. Inte någon av dessa farhågor har besannats. Erdogan och AKP har lyft Turkiet från stark recession till ekonomisk framgång och de människor som vill lever västerländskt och de som vill lever muslimskt. Framgångar har även gjorts för kurderna - även om en hel del återstår i denna fråga (sekulär nationalism som än idag starkt präglar turkisk mentalitet lämnar inte mycket plats för andra kulturer). Det tog dock ett antal år innan AKP kunde lyfta Turkiet. Därför är jag beredd att ge Mursi - än så länge den enda demokratiskt valda institutionen i Egypten - "the benefit of the doubt". Han får några år på sig att visa vad han kan. Ett gott tecken är att han begränsar sin egen makt genom att i konstitutionen skriva in att en president kan sitta i högst åtta år - en mycket viktig grundlag i ett land som bara haft sekulära diktatorer som härskare åtminstone sedan 50-talet.