Evolutionär tidsperception

Vi var några som satt på ett fik när jag såg en bekant stiga ur en bil tvärs över gatan. De stora panoramafönstren bjöd omedelbart på vår vy och herr X upptäckte våra leenden med detsamma. Han vinkade och vi vinkade tillbaka med handsignaler enligt traditionellt manér att komma in i värmen så vi kunde bjuda på fika. Som svar fick vi två dunkar med handflatan mot bröstet. Sedan klappade han lätt mot ovansidan av handleden och pekade hetsigt åt ett håll samtidigt som han artikulerade övertydligt med stor mun. Vi förstod att han hade en tid att passa och inte kunde komma in. Det dröjde ett tag innan vi själva var klara och under den perioden såg vi honom promenera förbi vårt fönster ett antal gånger, fram och tillbaka. Varje gång skulle han hälsa också, lätt förlägen.

När vi steg ut ur kaféet råkade vi på honom. Hälsningen kompletterades nu med handskakningar och var och varannans familjemedlemmars välbehållenhet tillfrågades. Uppenbart irriterad brister han ut självmant:

- Gud är mitt vittne! I en hel timme har jag väntat på en karl som jag har avtalat tid med på denna plats!

Vi frågade om det inte var bättre att slå honom en signal och det visade sig att han inte hade mobilen med sig. Välbekant med det sociala samspelet fick vi truga hans svårflörtade ego till att ringa med en av våra mobiler. Han tog telefonen och hälsade vänligt, sedan kom utskällningen:

- Herr Y! I två timmar har jag väntat på dig nu. Vi skulle ju träffas här! Var är du någonstans? Biblioteket? Inte skulle vi väl träffas där? Ok, ok! Strunt samma, jag kommer dit!

Eftersom vi skulle åt samma håll sällskapade vi den äldre herren på den korta sträckan till hans destination där hans uppenbart frusna kamrat väntade. Välkomstkommitténs obligatorium iscensattes och herr X gick rakt på sak:

- Kära herr Y! varför gör du så mot mig, en gammal man? Jag klarar inte det här vädret! I tre timmar stod jag och väntade på dig och nu säger du att det var här vi skulle träffas!

Klagomålet mottogs inte med den mjukhet herr X hade förväntat sig för tydligen hade herr Y själv stått på vad han trodde var mötesplatsen i fyra timmar. När paret lämnades till sitt gemensamma ärende tittade jag på klockan, och tidsspannet mellan att herr X klev av sin skjuts och klockbekräftelsen var – 30 minuter.

Ovanstående fall av diskrepans kan mycket väl bero på missförstånd men det råder ingen tvekan om att herr X, som vi bevittnade, var sen från början. Situationen inger insyn i den österländske tidsdefinitionen och optimismen som är lika bekant som utbredd. Man har skämtsamt myntat begreppet MST (Muslim Standard Time) för patentera det kända fenomenet i konkurrens med den akademiska kvarten. Den amerikanske muslimske komikern Azhar Usman har sett över samma företeelse när han slänger giftiga reflexioner på amerikansk media: när Oklahomabombningen ägde rum 1995 var flera analytikers bedömning att attacken bar på ”avtryck från mellanöstern”, något som Usman kommenterade med ”förklaringen låg väl i att bombningen skulle äga rum klockan 15:00 men de dök upp först 18:30”. Bakom de interna skämten finns ändå ett allvar som är viktig att påminna för sig själv, för fenomenet är i sin enklaste form ett oislamiskt beteende.

Panorerar man över tidsbegreppets relevans för den muslimska livsstilen kan man inte komma fram till någon annan slutsats än att det har en central roll i det dagliga levernet. Kravet på omsorgsfull punktlighet börjar redan i den andra plikten för den praktiserande muslimen när den tidsregleras av bland annat ayat (4:103). Förberedandet och utförandet av den förpliktigade bönen är saker som varje medveten muslim värdesätter och fullföljer i bästa möjliga skick. Samtidigt är avtalade tider, såväl med Herren som med individer, att betrakta som bindande överenskommelser och behandla, enligt muslimsk karaktär, med rigorös respekt och omtänksamhet. Den praktiserande betraktar tiden som valutan med vilken denne kan inhandla sin egen och omgivningens stående och sparade lycka alltmedan den är befintlig och gångbar. Dess förlidande form står som grund till den ofta försummade men elementära islamiska livsattityden – Carpe Diem.

Den som bekänner sig till den livnär medvetenheten om sin tids bräcklighet. Med insikt i sin egen dödlighet och absurditeten i att försäkra sin sista stund med en tidsbuffert är varje tidsenhet en juvel att högakta och spendera förståndigt. Det är ett medium som Gud svär sina ord vid (bland annat 103:1) och dess flyende vilja påminns vi om för denna värld och den eviga. Således, om vi behandlade tiden efter dess evinnerliga värde skulle vi se att vi besitter rikedomar i denna värld som överträffar våra begär. Muslimer borde veta bäst men tyvärr finns det mycket att önska. Som mycket annat omkring oss behandlar vi tiden under dess förtjänst och vi inser inte det förrän vi börjar se dess svans. Det ligger i vår natur som människor att leva ut morgondagens förhoppningar när det borde vara i nuet som vi förverkligar den. Hoppet ligger åter i tiden – om vi människor drar tillbaka medvetenhetens klocka till de som föregick oss och inser vad de åstadkom som muslimer – och vad vi åstadkommer nu – så skulle vi inse att vi riskerar inte bara vår synkronism utan även en basal del av det som utgör karaktären muslim. Det är inget som 4 timmars överdrift kan kompensera.