Sök i den här bloggen





Evolutionär tidsperception

15 februari 2010

Vi var några som satt på ett fik när jag såg en bekant stiga ur en bil tvärs över gatan. De stora panoramafönstren bjöd omedelbart på vår vy och herr X upptäckte våra leenden med detsamma. Han vinkade och vi vinkade tillbaka med handsignaler enligt traditionellt manér att komma in i värmen så vi kunde bjuda på fika. Som svar fick vi två dunkar med handflatan mot bröstet. Sedan klappade han lätt mot ovansidan av handleden och pekade hetsigt åt ett håll samtidigt som han artikulerade övertydligt med stor mun. Vi förstod att han hade en tid att passa och inte kunde komma in. Det dröjde ett tag innan vi själva var klara och under den perioden såg vi honom promenera förbi vårt fönster ett antal gånger, fram och tillbaka. Varje gång skulle han hälsa också, lätt förlägen.

När vi steg ut ur kaféet råkade vi på honom. Hälsningen kompletterades nu med handskakningar och var och varannans familjemedlemmars välbehållenhet tillfrågades. Uppenbart irriterad brister han ut självmant:

- Gud är mitt vittne! I en hel timme har jag väntat på en karl som jag har avtalat tid med på denna plats!

Vi frågade om det inte var bättre att slå honom en signal och det visade sig att han inte hade mobilen med sig. Välbekant med det sociala samspelet fick vi truga hans svårflörtade ego till att ringa med en av våra mobiler. Han tog telefonen och hälsade vänligt, sedan kom utskällningen:

- Herr Y! I två timmar har jag väntat på dig nu. Vi skulle ju träffas här! Var är du någonstans? Biblioteket? Inte skulle vi väl träffas där? Ok, ok! Strunt samma, jag kommer dit!
Eftersom vi skulle åt samma håll sällskapade vi den äldre herren på den korta sträckan till hans destination där hans uppenbart frusna kamrat väntade. Välkomstkommitténs obligatorium iscensattes och herr X gick rakt på sak:

- Kära herr Y! varför gör du så mot mig, en gammal man? Jag klarar inte det här vädret! I tre timmar stod jag och väntade på dig och nu säger du att det var här vi skulle träffas!

Klagomålet mottogs inte med den mjukhet herr X hade förväntat sig för tydligen hade herr Y själv stått på vad han trodde var mötesplatsen i fyra timmar. När paret lämnades till sitt gemensamma ärende tittade jag på klockan, och tidsspannet mellan att herr X klev av sin skjuts och klockbekräftelsen var – 30 minuter.

Ovanstående fall av diskrepans kan mycket väl bero på missförstånd men det råder ingen tvekan om att herr X, som vi bevittnade, var sen från början. Situationen inger insyn i den österländske tidsdefinitionen och optimismen som är lika bekant som utbredd. Man har skämtsamt myntat begreppet MST (Muslim Standard Time) för patentera det kända fenomenet i konkurrens med den akademiska kvarten. Den amerikanske muslimske komikern Azhar Usman har sett över samma företeelse när han slänger giftiga reflexioner på amerikansk media: när Oklahomabombningen ägde rum 1995 var flera analytikers bedömning att attacken bar på ”avtryck från mellanöstern”, något som Usman kommenterade med ”förklaringen låg väl i att bombningen skulle äga rum klockan 15:00 men de dök upp först 18:30”. Bakom de interna skämten finns ändå ett allvar som är viktig att påminna för sig själv, för fenomenet är i sin enklaste form ett oislamiskt beteende.

Panorerar man över tidsbegreppets relevans för den muslimska livsstilen kan man inte komma fram till någon annan slutsats än att det har en central roll i det dagliga levernet. Kravet på omsorgsfull punktlighet börjar redan i den andra plikten för den praktiserande muslimen när den tidsregleras av bland annat ayat (4:103). Förberedandet och utförandet av den förpliktigade bönen är saker som varje medveten muslim värdesätter och fullföljer i bästa möjliga skick. Samtidigt är avtalade tider, såväl med Herren som med individer, att betrakta som bindande överenskommelser och behandla, enligt muslimsk karaktär, med rigorös respekt och omtänksamhet. Den praktiserande betraktar tiden som valutan med vilken denne kan inhandla sin egen och omgivningens stående och sparade lycka alltmedan den är befintlig och gångbar. Dess förlidande form står som grund till den ofta försummade men elementära islamiska livsattityden – Carpe Diem.

Den som bekänner sig till den livnär medvetenheten om sin tids bräcklighet. Med insikt i sin egen dödlighet och absurditeten i att försäkra sin sista stund med en tidsbuffert är varje tidsenhet en juvel att högakta och spendera förståndigt. Det är ett medium som Gud svär sina ord vid (bland annat 103:1) och dess flyende vilja påminns vi om för denna värld och den eviga. Således, om vi behandlade tiden efter dess evinnerliga värde skulle vi se att vi besitter rikedomar i denna värld som överträffar våra begär. Muslimer borde veta bäst men tyvärr finns det mycket att önska. Som mycket annat omkring oss behandlar vi tiden under dess förtjänst och vi inser inte det förrän vi börjar se dess svans. Det ligger i vår natur som människor att leva ut morgondagens förhoppningar när det borde vara i nuet som vi förverkligar den. Hoppet ligger åter i tiden – om vi människor drar tillbaka medvetenhetens klocka till de som föregick oss och inser vad de åstadkom som muslimer – och vad vi åstadkommer nu – så skulle vi inse att vi riskerar inte bara vår synkronism utan även en basal del av det som utgör karaktären muslim. Det är inget som 4 timmars överdrift kan kompensera.

13 kommentarer:

wot sa...

Jag tycker nog att din historia pekar på att dessa herrar tillmäter tiden större betydelse än vad fakta understödjer. Men det kanske var det du menade.

Har det här annars någonting att göra med inställningen som uttrycks med "insh'Allah"?

16 februari 2010 kl. 08:47
Abbe sa...

Salam aleikum

Tack för ett roligt och intressant inlägg. Jag håller med dig om att det är viktigt att passa tider, men vad innebär detta egentligen? I dagens högteknologiska samhälle har synen på tid och punktlighet genomgått en radikal förändring. På en plats där stora delar av livet regleras av klockans minutvisare kan 10 minuters försening många gånger uppfattas som ett problem. Detta gäller i synnerhet om man t.ex. kör tåg eller tunnelbana. Detta vore kanske inte problematiskt på minsta sätt om det inte vore för att vi ständigt är omgivna av teknologi och att detta därför påverkar vår tidsuppfattning i nästan alla mellanmänskliga relationer.

På andra platser där teknologin ännu inte tagit över människans liv har man ofta en annorlunda inställning till tid och punktlighet. Livet kretsar ofta kring andra tidsaxlar som är mer eller mindre relaterade till solens, månens och årstidernas växlingar. Jag vill inte här romantisera ett perspektiv och demonisera ett annat, men jag tror att det är viktigt att vi muslimer inser hur våra liv påverkas av den ekonomiska och teknologiska utvecklingen och att vi frågar oss själva vilka konsekvenser detta kan få.

16 februari 2010 kl. 11:58
Hawleri sa...

Wot:

incidenten kan nog ses ur båda synvinklarna. Där har vi människor som vill gärna vara i tid och värdesätter punktlighet, samtidigt ursäktar de situationen genom att beskylla varandra.

"Inshaallah" soom koncept är inte menat som passiviserande loj att ta till i tid och otid utan begreppet är muslimens påminnelse på människans begränsning. Man ska göra göra sina val, man ska göra sitt bästa och hoppas man på ett visst resultat så vet man att om Allah önskar detsamma - in shaa Allah - så kommer det att äga rum.

Abbe:

Tack själv! Jag tror att det stora problemet är att tid inte respekteras utan anses vara ett ändlöst medium som man inte kan skada, ungefär som anti-klimat-agitatorernas syn på luften. Konsekvenserna av denna inställning drabbar inte bara personen själv utan även andra, eftersom även om våra tidsaxlar är linjära så påverkas de av varandra. För mig är tidsbegreppet ett brett sådant - värdesätts inte min tid så värdesätts inte det som jag behöver den till.

16 februari 2010 kl. 19:55
Abbe sa...

Ja, du har helt rätt i att den som försummar att komma i tid ofta orsakar problem för andra. Det jag menade var att vi mer eller mindre har tvingats att iaktta en extrem punktlighet.

Teknologiska uppfinningar är inte neutrala på något sätt. De påverkar våra liv och till och med våra tankar. Uppfinningen av bilen kan tjäna som ett exempel. När bilen uppfanns behövdes det snart asfalterade vägar. Dessa vägar ledde till stora förändringar i stadsplaneringen. Bilar behöver olja (bensin) och det krävs därför arméer som vaktar oljan och beskyddar den mot andra. I förlängningen krävs det också krig för att försäkra billig olja osv. För att få legitimitet behöver presidenter och statsöverhuvuden stöd hos folket. Propagande används i detta syfte och målar ut vissa människor, raser, religioner och kulturer som onda och andra som goda.

På ungefär samma sätt förhåller det sig med teknologi och punktlighet. Systemet kräver en viss typ av anpassning, och mänsklig spontanitet måste stå tillbaka till förmån för tekniska landvinningar. En del samhällsvetare skiljer mellan livsvärld och systemvärld och här kan man nog säga att systemvärlden kolonialiserar livsvärlden och tvingar människan att anpassa sig efter ett abstrakt tidsbegrepp, snarare än ett naturligt. Klockan är i och för sig kopplad till solens rörelser, men den har bidragit till ett brott mellan människa och natur. Hur många stadsbor kan idag titta upp mot himlen och, på ett ungefär, avgöra vad klockan är?

Jag håller hursomhelst med dig att vi bör och ska respektera utsatta tider och att vi inte ska förstöra för andra. Ovanstående monolog var tänkt att visa varför vi har blivit så "onaturligt" fixerade vid tid.

16 februari 2010 kl. 20:14
wot sa...

Hawleri:

Det är klart att konceptet "insh'Allah" inte medvetet varit menat att passivisera. Jag tänkte på dess konsekvens. Man måste åtminstone konstatera att där finns en risk för fatalism.

17 februari 2010 kl. 09:54
Hawleri sa...

Wot:

jag förstår. Min mening var att inshaallah-konceptet är inte till för det som den ofta används för.

Abbe:

nog är vi alltför fixerade vid uret. Personligen bär jag aldrig armbandsklocka eftersom mitt arbete är så styrt av punktlighet och minuterar att jag lärt mig i princip förakta manicken.

17 februari 2010 kl. 19:49
Abbe sa...

Wot:
Begreppet och konceptet in sha Allah leder inte till passivitet, utom i de fall då en individ använder begreppet instrumentellt. Det finns många människor som inte vill eller planerar att dyka upp till ett möte. Att säga in sha Allah blir då ett sätt att slippa förklara varför man inte tänker komma. Om du drar slutsatsen att en sådan person är fatalistiskt bör du iaktta honom när det gäller att ställa fram mat på bordet. Du kommer då att upptäcka att han eller hon använder sig av alla medel som står till buds för att införskaffa den dagliga födan.

17 februari 2010 kl. 22:12
Anonym sa...

Salaamu 'alaykum,

Abbe, det du skriver om hur teknologin påverkar våra liv är väldigt intressant, mashallah, skulle gärna vilja läsa en hel artikel om det.
Jag lever heller mitt liv efter naturens tid och rytmer, bönen är ju trots allt kopplad till solen inte till "plastklockan". Det tycks mig som att det industriella sammhället bara fört med sig en massa nackdelar - inte minst på det andliga planet - både för en själv och ens omgivning och tar oerhört mycket på naturens resurser.

Was-salaam

18 februari 2010 kl. 23:37
Anonym sa...

Ett litet citat som jag tyckte var passande ang "plastklockans tid":

”De tre stora Amerikanska lasterna tycks vara effektivitet, punktlighet och framgångsbegär. Det är dessa tre som gör amerikanarna så olyckliga och nervösa. De bestjäl sig själva på sin oförytterliga rätt att slå dank, och de lurar sig själva på mången god eftermiddag … Det moderna industriella livets tempo förbjuder en sådan härlig och storslagen lättja, men än värre: det tvingar på oss en annan tidsuppfattning med klockan som mätare, och till slut förvandlar det människan själv till en klocka.”
- Lin Yutang,

19 februari 2010 kl. 00:21
Anonym sa...

"HELT VISST är det Gud som låter fröna och fruktkärnorna klyvas och livet spira ur det som är dött och som låter döden stiga fram ur det levande. Detta är er Gud - hur förvirrade är inte era begrepp!Det är Han som låter daggryningen klyva [mörkret] och som gjort natten till en tid för vila och [gett] solen och månen [fasta banor med vars hjälp tiden] kan beräknas; detta enligt den ordning som den Allsmäktige, den Allvetande, har fastställt i Sitt beslut. Och Han har gjort stjärnorna som hjälper er att finna vägen genom de djupa mörkren över land och hav. Vi har sannerligen framställt budskapen fast och klart för de insiktsfulla." (K. 6: 95 - 97)

19 februari 2010 kl. 00:27
Abbe sa...

Anonym:
Jag kommer inte på någon artikel som handlar om det (även om det lär finnas en hel uppsjö av artiklar), men jag kan rekommendera boken The Axemaker's gift: http://www.amazon.com/Axemakers-Gift-Robert-Ornstein/dp/B002NPCWII/ref=sr_1_1?ie=UTF8&s=books&qid=1266562995&sr=1-1

19 februari 2010 kl. 08:06
Abdussalam sa...

Vill börja med att tacka Hawleri för hans finfina inlägg och sedellärande berättelse. Det finns två aspekter som kan urskiljas. På individuellt plan, i mellanmänskliga relationer, är punktlighet ett uttryck för tillförlitlighet. Att avtala tid för ett möte innebär att det ställs krav på att alla parter i den utsträckning de förmår lever upp till avtalet. En människa som upprepade gånger utan anledning bryter mot detta och istället lämnar människor stående kommer på sikt att diskrediteras och betraktas som opålitlig. Detta gäller på ett allmänt mänskligt plan, och jag sträcker mig så långt att påstå att detta är ett tidlöst fenomen.

Sedan händer något i moderniteten där punktlighet går från att vara en dygd till att vara ett uttryck för lydnad. Punktlighet blir för människan i industrialiseringens tidevarv ett närmast religiöst påbud och alla avvikelser betraktas som oförlåtliga. Fabriker och arbetslivet i allmänhet skulle organiseras med nitiska tidmätningar av arbetsmomenten, allt för att nå effektivitet – den kapitalistiska ekonomins självändamål. Människan internaliserade undan för undan den nya tidsuppfattningen och den förmoderna holistiska tidsuppfattningen trasades sönder. Denna aspekt är problematisk vilket också Abbe och en del andra diskuterar.

Anonym:

Jag kan rekommendera den svenska sociologen Johan Asplund och hans bok "Tid, rum, individ och samhälle". Asplund skriver ganska ingående om hur den moderna människan i industrialiseringens tidevarv disciplinerats och slutligen helt och hållet internaliserat klocktiden och gjort den till sin mästare.

Han skriver:
”Vi ser hur någonting helt insubstantiellt, tidens abstrakta gång, snart nog antar en högst påtaglig social signifikans. Klocktiden blir en social strukturerings- och stratifieringsprincip, och den blir ett disciplinmedel” (s. 105).

19 februari 2010 kl. 09:39
Hawleri sa...

Abdussalam:

tack för berömet och synpunkterna :).

1 mars 2010 kl. 22:49

Skicka en kommentar