Islamisk fundamentalism -Religionen som inte finns

Islamisk fundamentalism.
Nästan alla använder termen men få har försökt att förklara den. En anledning till detta kan kanske vara att begreppet är mer användbart i sin mest diffusa form. Politiker och opinionsbildare kan måla upp en otydlig men skrämmande bild av hot vilket legitimerar en samhällsomvandling liknande den i Orwells klassiker “1984”, utan att medborgarna förstår de långtgående effekterna av den, snarare så välkomnar de inskränkningarna. Rädsla är ett mäktigt politiskt vapen.

En annan anledning till att begreppet är svårdefinierat och problematiskt som en komparativ term är att ordet fundamentalism har rötterna i den protestantiska erfarenheten. Specifikt så menar en kristen fundamentalist att bibeln är Guds sanna ord och kräver en litterär läsning. Denne urskiljer sig mot andra kristna som menar att bibeln inte är Guds direkta ord utan Hans ords väsen, eller liknande. Poängen är att fundamentalism tillhör en terminologi som är sprungen ur den kristna diskursen.

Att begagna sig av termen fundamentalistisk, eller bokstavstroende, blir problematisk när man överför den på Islam, eftersom en av de muslimska dogmerna är just att Koranen är Guds eviga ord. Denna sanning omfamnas av alla muslimer genom alla tider och det har aldrig förekommit någon egentlig debatt kring det.* I ordets rätta betydelse är de facto alla bekännande muslimer fundamentalister. De muslimska teologerna har istället alltid rört sig kring frågor som rör uttolkningen av dessa Guds ord, dvs vad är innebörden av Koranen, vad är konsekvenserna.

Det är mer användbart att tala om en politisk Islam, kanske kan vi benämna den “islamism”, när vi talar om den typ av rörelse som har sitt ursprung i det sista muslimska kalifatets fall den 18 november 1922.

Utan att gå in i de sociala, historiska och religiösa förklaringarna till den politiska muslimska reformism som uppfunnit sig själv under nittonhundratalet så är det intressant att betrakta den språkliga ytan. En rörelse som anammar de tidigare protestantiska idealen sola scriptura och utger sig för att vilja återskapa en ursprunglig, otadlig form av religionen, renad från historiska och kulturella distortioner, blir alltså fundamentalistisk, i både internt och externt språkbruk. Än värre är att den muslimska fundamentalismen, som terminologi, helt felaktigt konnoterar muslimsk ortodoxi och ortopraxi.

Den muslimska politiska reformismen är en del av modernismen och beroende av den. Till skillnad mot den ortodoxa uttolkningen så omfamnar “islamismen” många av modernitetens ideal, genom att utnyttja dem i en reformerad version. Internet, TV och massmedia utnyttjas flitigt och gärna, för att inte tala om begrepp som “islamisk republik”, vilket samtidigt som den kritiserar västvärlden omfamnar dess idé om nationalstaten.

Islamismen, eller politiserad Islam, är en av modernismens sjukdomar. Ett temporalt och politiskt ämne, iklädd prästens kläder, predikandes en islamisk revolution, utan att fråga sig var i fiqh-litteraturen det står att läsa om en sådan.

* Författaren är medveten om mu’tazila-debatten, men avstår att behandla den som en större debatt, då idén avfärdades slutgiltigt av imam al-ghazali.

Varför förblir "muslimska länder" odemokratiska

I DN kan man läsa om hur den sekulära regimen i Egypten behandlar oppositionella. Bl.a. kan man läsa om hur de tar in en chaufför som försökte ingripa i ett bråk mellan polis och demonstranter. Han blev medtagen till en polisstation och fick en batong uppkörd i ändtarmen.

Bakom regimen står USA och resten av västvärldens ledare och tittar på. Uppenbarligen tycker inte USA eller resten av västvärlden att muslimer förtjänar demokrati och är rädda att fria val kommer bidra till att "islamister" får makten.

Tyvärr blir resultatet att de muslimer som tror på ett demokratiskt statsskick ger upp, eftersom de måste utstå tortyr. Några reagerar genom att radikaliseras och vill slå tillbaka med våld. Hur förväntar man sig annars att människor ska reagera om de blir torterade?

Men det kanske är en del av syftet - en avsiktlig vilja att föda våld med våld. Så att man kan förklara ytterligare krig mot terrorn och öppna flera krigsfronter. Lägga ned ytterligare pengar och resurser på vapen som ägs och säljs av västvärlden.

Kollektiv individualism

Föreställ dig en tröja med texten Jag är individualist. Föreställ dig sedan ett helt torg fullt av folk med samma slags tröjor: En ganska komisk anblick? åtminstone för en eventuell avvikare som själv inte "iklätt sig" denna tvångsmässiga individualitet.


Hur framställs debatten mellan religiösa och icke-religiösa? Humanisterna försöker framställa religionen som ett hinder för den individuella friheten och påstår att religionen ställer krav på likriktning och tvång. Mot detta ställs ett sekulärt och demokratiskt samhälle där individen är fri att göra vad han vill, utan begränsningar eller påbud från ett kollektiv. Problemet med detta argument är att författarna inte tycks förstå, eller blundar för, att människan inte kan växa upp i ett vakuum. Människan kommer alltid att präglas av familjens, kulturens och samhällets värderingar. De som argumenterar emot religion i dess egenskap som socialiserande institution tycks inte vara medvetna om detta. Motståndarna kan blunda för sina egna felaktiga bakgrundsantaganden, att inte alla samhällen kräver konformitet och likriktning, eftersom deras åsikter, tankar och värderingar ligger i linje med majoritetskulturens dito. Deras antaganden och verklighetsbeskrivningar tas därför för givna och ifrågasätts sällan. Att debattera utifrån antaganden som ligger i linje med majoritetskulturen ger ett fördelaktigt utgångsläge i debatten med religiösa. På grund av denna kulturella blindhet kan humanisterna ställa upp en dikotomi mellan individ och kollektiv och sedan förfasa sig över kollektivets förtryck av individen. Men i själva verket är denna dikotomi falsk. Det handlar inte om en krock mellan individ och kollektiv, utan snarare om en kamp mellan två kollektiva världsbilder, den sekulära och den religiösa.


Om vi ändå ska tala om individualism och kollektivets krav på likriktning måste man nog ändå konstatera att humanisternas version av sekularism innebär ett tvång att anpassa sig efter kollektiva värderingar. Att vara religiös i ett sekulärt samhälle, dvs. att leva under förhållanden där religiösa föreställningar och handlingar ständigt ifrågasätts kräver en stor portion individuellt mod, initiativ och handlingskraft. Att bara göra som alla andra kräver däremot ingen individualitet. Att vi i Sverige trots våra föreställningar om individuell frihet och oändliga valmöjligheter likriktats politiskt och kulturellt borde leda till eftertanke, även hos humanisterna. Det kanske är dags för humanisterna att titta ner på sina egna tröjor.

Aftonbladet

Dagen


Abbe & Abdussalam

Evolutionär tidsperception

Vi var några som satt på ett fik när jag såg en bekant stiga ur en bil tvärs över gatan. De stora panoramafönstren bjöd omedelbart på vår vy och herr X upptäckte våra leenden med detsamma. Han vinkade och vi vinkade tillbaka med handsignaler enligt traditionellt manér att komma in i värmen så vi kunde bjuda på fika. Som svar fick vi två dunkar med handflatan mot bröstet. Sedan klappade han lätt mot ovansidan av handleden och pekade hetsigt åt ett håll samtidigt som han artikulerade övertydligt med stor mun. Vi förstod att han hade en tid att passa och inte kunde komma in. Det dröjde ett tag innan vi själva var klara och under den perioden såg vi honom promenera förbi vårt fönster ett antal gånger, fram och tillbaka. Varje gång skulle han hälsa också, lätt förlägen.

När vi steg ut ur kaféet råkade vi på honom. Hälsningen kompletterades nu med handskakningar och var och varannans familjemedlemmars välbehållenhet tillfrågades. Uppenbart irriterad brister han ut självmant:

- Gud är mitt vittne! I en hel timme har jag väntat på en karl som jag har avtalat tid med på denna plats!

Vi frågade om det inte var bättre att slå honom en signal och det visade sig att han inte hade mobilen med sig. Välbekant med det sociala samspelet fick vi truga hans svårflörtade ego till att ringa med en av våra mobiler. Han tog telefonen och hälsade vänligt, sedan kom utskällningen:

- Herr Y! I två timmar har jag väntat på dig nu. Vi skulle ju träffas här! Var är du någonstans? Biblioteket? Inte skulle vi väl träffas där? Ok, ok! Strunt samma, jag kommer dit!

Eftersom vi skulle åt samma håll sällskapade vi den äldre herren på den korta sträckan till hans destination där hans uppenbart frusna kamrat väntade. Välkomstkommitténs obligatorium iscensattes och herr X gick rakt på sak:

- Kära herr Y! varför gör du så mot mig, en gammal man? Jag klarar inte det här vädret! I tre timmar stod jag och väntade på dig och nu säger du att det var här vi skulle träffas!

Klagomålet mottogs inte med den mjukhet herr X hade förväntat sig för tydligen hade herr Y själv stått på vad han trodde var mötesplatsen i fyra timmar. När paret lämnades till sitt gemensamma ärende tittade jag på klockan, och tidsspannet mellan att herr X klev av sin skjuts och klockbekräftelsen var – 30 minuter.

Ovanstående fall av diskrepans kan mycket väl bero på missförstånd men det råder ingen tvekan om att herr X, som vi bevittnade, var sen från början. Situationen inger insyn i den österländske tidsdefinitionen och optimismen som är lika bekant som utbredd. Man har skämtsamt myntat begreppet MST (Muslim Standard Time) för patentera det kända fenomenet i konkurrens med den akademiska kvarten. Den amerikanske muslimske komikern Azhar Usman har sett över samma företeelse när han slänger giftiga reflexioner på amerikansk media: när Oklahomabombningen ägde rum 1995 var flera analytikers bedömning att attacken bar på ”avtryck från mellanöstern”, något som Usman kommenterade med ”förklaringen låg väl i att bombningen skulle äga rum klockan 15:00 men de dök upp först 18:30”. Bakom de interna skämten finns ändå ett allvar som är viktig att påminna för sig själv, för fenomenet är i sin enklaste form ett oislamiskt beteende.

Panorerar man över tidsbegreppets relevans för den muslimska livsstilen kan man inte komma fram till någon annan slutsats än att det har en central roll i det dagliga levernet. Kravet på omsorgsfull punktlighet börjar redan i den andra plikten för den praktiserande muslimen när den tidsregleras av bland annat ayat (4:103). Förberedandet och utförandet av den förpliktigade bönen är saker som varje medveten muslim värdesätter och fullföljer i bästa möjliga skick. Samtidigt är avtalade tider, såväl med Herren som med individer, att betrakta som bindande överenskommelser och behandla, enligt muslimsk karaktär, med rigorös respekt och omtänksamhet. Den praktiserande betraktar tiden som valutan med vilken denne kan inhandla sin egen och omgivningens stående och sparade lycka alltmedan den är befintlig och gångbar. Dess förlidande form står som grund till den ofta försummade men elementära islamiska livsattityden – Carpe Diem.

Den som bekänner sig till den livnär medvetenheten om sin tids bräcklighet. Med insikt i sin egen dödlighet och absurditeten i att försäkra sin sista stund med en tidsbuffert är varje tidsenhet en juvel att högakta och spendera förståndigt. Det är ett medium som Gud svär sina ord vid (bland annat 103:1) och dess flyende vilja påminns vi om för denna värld och den eviga. Således, om vi behandlade tiden efter dess evinnerliga värde skulle vi se att vi besitter rikedomar i denna värld som överträffar våra begär. Muslimer borde veta bäst men tyvärr finns det mycket att önska. Som mycket annat omkring oss behandlar vi tiden under dess förtjänst och vi inser inte det förrän vi börjar se dess svans. Det ligger i vår natur som människor att leva ut morgondagens förhoppningar när det borde vara i nuet som vi förverkligar den. Hoppet ligger åter i tiden – om vi människor drar tillbaka medvetenhetens klocka till de som föregick oss och inser vad de åstadkom som muslimer – och vad vi åstadkommer nu – så skulle vi inse att vi riskerar inte bara vår synkronism utan även en basal del av det som utgör karaktären muslim. Det är inget som 4 timmars överdrift kan kompensera.

F.d. ambassadör ondgör sig över handskakning

I dagens svd fortsätter debatten om den uteblivna handskakningen som ledde till att arbetsförmedlingen fick betala skadestånd till en arbetssökande, eftersom den arbetssökande nekats a-kassa.

Tyvärr förvirrar Eric Cornell ämnet genom att felaktigt påstå saker som inte inträffat. T.ex. skriver han att det är orimligt att tvinga arbetsgivare att anställa någon som skakar hand eller har en slöja.

Eric, det finns det ingen svensk lag som tvingar någon att anställa en person, vare sig personen skakar hand eller inte. Inte heller finns några rättsfall (som kommit till min kännedom) som utdelar skadestånd till muslimer som i sitt jobb inte vill skaka hand eller bära slöja och jobbet kräver handskakningar eller att håret syns. Att påstå sådana saker stigmatiserar debatten i onödan.

Däremot finns det lagar som innebär att skadestånd ska utgå vid diskriminering, alltså negativ särbehandling.

Vidare, på vilket sätt har DO diskriminerat den kvinnliga arbetsgivaren. DO har uttalat sig mot ARBETSFÖRMEDLINGENS agerande. Den kvinnliga arbetsgivaren har varken behövt anställa mannen eller betala skadestånd till honom.

Det finns andra exempel på lagar och regler som är könsdiskriminerande och samtidigt bygger på värderingar som accepteras av samhället. Exempel på sådana regler är att en kvinnas kroppsvisitation endast får utföras eller bevittnas av en annan kvinna enligt flera svenska lagar (tull- och kustbevakning etc) - så varför könsdiskriminera manliga poliser eller väktare i detta fall? Man kan sluta sig till att lagen inte avser att negativt diskriminera männen i detta fall utan avsikten är att skydda kvinnans integritet, lagstiftaren har gjort en rimlig avväggning. Så varför inte dra en parallell till en man som inte vill ha kroppskontakt med en främmande kvinna av integritetsskäl och för att skydda sig mot åtro.

En kvalificerad gissning från min sida är att de flesta muslimer i Sverige skakar hand med motsatt kön och även förstår att folk kan känna sig sårade av att någon inte vill skaka hand med dem. Det finns dock en skillnad mellan att vilja undvika kroppskontakt för att man vill skydda sin integritet eller om man vägrar skaka hand pga att man ser ner på det motsatta könet. Du framställer tyvärr ämnet som att muslimen ser ner på kvinnan han vägrar skaka hand med. Lagar och förordningar mot könsdiskriminering har ändå syftet att motverka att man särbehandlas negativt pga sitt kön.

När muslimen i det aktuella fallet ville undvika att skaka hand var det pga att han ville skydda sig från risk för begär eller åtrå. Det fanns alltså från muslimens sida inte något syfte att negativt särbehandla det motsatta könet. Speciellt om han - som i detta fall - gestikulerade mot sitt hjärta och visade att han tog emot hennes hälsning till hjärtat.

Tyvärr Eric Cornell, så bidrar du genom dina felaktiga påståenden till att endast stigmatisera debatten då du på ett oriktigt sätt refererar till och reflekterar kring händelsen.

SVD

En handskakning - varför en så stor grej?

I dagens SVD kan man läsa en artikel om en man som fick skadestånd eftersom han nekats ersättning, då han, av religiösa skäl, inte ville skaka hand med en kvinnlig arbetsgivare.

Att sträcka fram handen och visa att man inte bär vapen är att hedra en uråldrig symbol för att man är obeväpnad och har goda avsikter. Då räcker det ju i och för sig alldeles utmärkt att visa sin hand och symboliskt trycka den mot hjärtat för att visa sitt goda syfte!

Anledningen till att en del troende muslimer inte vill skaka hand med någon främmande av det motsatta könet är att de vill skydda sig själva från syndiga tankar och utesluta risken att känna attraktion till någon som de inte är gifta med.

Men en handskakning, en så enkel och snabb kroppskontakt - kan det verkligen vara så allvarligt?

Den antike romaren Ovidius insåg potentialen i inledningsvis lätt och försiktig kroppskontakt för den som åtrår någon. I sin manual och tribut till förföringskonsten - ars amatoria/konsten att älska - tipsar han att börja med lätt kroppskontakt, som att borsta av något från kappan på den man åtror. Att få hålla någon i handen är några rejäla snäpp upp på stegen.

Det är helt enkelt detta som en del troende muslimer vill skydda sig mot. Ingen troende muslim ser ner på det motsatta könet. Tvärtom är det motsatta könet vad som kompletterar en själv, den del som gör människan mer fullkomlig.

Hur skulle man ställa sig till en arbetsgivare som krävde att få ge en kram till alla som kom på intervju? En kram kan väl också betraktas som väldigt oskyldig? Var går gränsen? Är det rätt att tvinga en annan människa till kroppskontakt? Vad lider jag för skada av att någon inte vill skaka hand med mig om denne samtidigt försäkrar mig om att denne respekterar mig och förklarar sin fredliga avsikt .

DO är en myndighet som äntligen tagit ställning mot tvång till kroppskontakt med främmande och det är inte annat än respekt för människans integritet och frihet!

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ville-inte-skaka-hand-far-ratt-i-domstol_4227973.svd

Det sekulära samhället och behovet av mening

Men den som bävade vid tanken att en Dag stå [till svars] inför sin Herre och som kunde lägga band på sina begär skall [få se att] paradiset är [hans] slutliga bestämmelse.

Religion har, bland mycket annat, haft till uppgift att uppmuntra människan att lägga band på sina begär, och att förse henne med en behovshorisont som hon inte ska överskrida. Detta gäller inom alla sfärer, de privata, såväl som de offentliga.

När de moraliska förbuden och påbuden av någon anledning förlorar sin auktoritet över individerna släpps begären lösa. Detta innebär att det inte längre finns något slutgiltigt mål för begärens uppfyllande. Närhelst ett begär tillfredställts vidgas horisonten och en ny jakt på tillfredsställelse inleds. Denna frånvaro av reglering är kännetecknande för moderna sekulariserade samhällen där behov, begär och önskningar frikopplas från religiösa och moraliska begränsningar.

När religionen tappar mark lämnas fältet öppet för moralisk relativism, och när allting blir relativt förflyktigas de gränser som tidigare såg ut att vara fasta, med följd att den tidigare behovshorisonten rivs upp. När behovshorisonten försvinner blir begären gränslösa, och sådana begär måste leda till besvikelse. Problemet är att det inte finns något kvar som kan inskränka begärens krav och hjälpa människan att försonas med livets villkor, och därför uppstår missmod, konflikter, livsleda och meningsförlust

Där det saknas gränser saknas det också mening, eftersom människan ofta finner glädje och tillfredsställelse i känslan att hennes handlingar inte är förgäves, utan att de för henne närmare ett bestämt mål. Den som inte har avgränsat sitt mål kan inte heller närma sig det, och är därför dömd att bli besviken. För att nå fram måste begären först och främst ha en gräns, men denna gräns kan bara sättas av krafter utanför individen. I en värld där allt eller mycket anses vara relativt är det svårt att se hur en yttre instans kan tillerkännas auktoritet nog för att inskränka individens begär. Individen gör sällan avkall på sina begär, utom om han anser att reglerna och kraven är rättmätiga och riktiga, men när allting relativiserats och individen anses vara den yttersta auktoriteten, är det nog få regler och krav som anses vara rättmätiga och riktiga.

Människans upplevelse av meningslöshet manifesterar sig ofta i ett överskridande beteende. Durkheim skrev att individen har obegränsade begär, och att dessa begär behöver regleras av samhället. Den moderna människans begär är relativt oreglerade, och hon hyser därför förhoppningar som inte kan förverkligas. När individens förhoppningar inte infrias i samband med uppnåendet av ett visst beteende kommer han att överskrida detta beteende i hopp om att nästa upplevelse ska vara starkare och förverkliga förhoppningarna. Detta omättliga begär har beskrivits av Profeten, frid och välsignelser vare med honom, i följande ordalag: ”Om människan skulle äga två dalar fyllda av guld, skulle hon önska sig ytterligare en. Inget, utom gravens jord, kan fylla hennes inre.”

Problemet är dessutom att överskridandet inte hjälper i längden, eftersom det inte går att befria sig från en värld som i grunden uppfattas vara meningslös. Individen knyter med andra ord förhoppningar till att ett visst beteende ska kunna skänka livet mening, trots att det är livet i sin helhet som uppfattas vara meningslöst. Problemet är med andra ord existentiellt, snarare än psykologiskt, och beror i slutändan på att människan har glömt Gud: Var inte som de som glömmer Gud och som Han låter glömma själens [välfärd]; det är de som har förhärdat sig i synd och trots.

När det inte kan eller vill knyta mening till något större och översinnligt går många istället åt rakt motsatt håll och försöker knyta mening till tillfredsställandet av de elementära behoven. Det finns till exempel en föreställning att sexualiteten ska kunna ge oss mening, men tillfredsställelsen av ett sådant behov åtföljs naturligtvis ofta av en känsla av besvikelse, en känsla av ouppfyllda förhoppningar.

Det jag nämnt ovan om gränser har gällt framförallt yttre begräsningar, och jag har ovan kort försökt argumentera för att relativiseringen har bidragit till att denna typ av reglering har försvagats avsevärt i vår tid.

Det som återstår skulle kunna vara ett slags inre reglering. Man kan t.ex. tänka sig att individen, utifrån egna principer och värderingar, sätter gränser för sitt beteende, men denna inre reglering försvagas av den moraliska upplösningen. Att sätta gränser innebär många gånger att behärska sig och att tygla begären, vilket kan vara tillräckligt svårt i ett samhälle där alla är mer eller mindre överens om att ett visst beteende är förkastligt. Vi kan till exempel vara förvissade om att otrohet förekom även i samhällen där detta ansågs vara djupt omoraliskt. I ett relativistiskt samhälle kan det vara ännu svårare att avstå från t.ex. otrohet, eftersom det inte längre finns skäl, stödda av fasta, gemensamma värderingar att avstå. Berger och Luckmann, skriver:

Det är en sak när en skötsam och ordentlig familjefar drömmer om
obeskrivliga orgier i sin ensamhet om natten. Det är en helt annan att se
dessa drömmar empiriskt förverkligade av en koloni anhängare av absolut
frihet i grannhuset. Drömmar kan lättare sättas i karantän i medvetandet som
”nonsens” att rycka på axlarna åt eller som mentala förirringar att ångra i all
tysthet… Ett verkligt utspel av känslor och drifter tvingar sig mycket mer
högröstat på medvetandet. (Kunskapssociologi. Berger & Luckmann, 2008:
s. 172)

Under sådana omständigheter är det svårare att stå fast vid sina principer, och den moraliska urholkningen tilltar därför och bidrar till en allt större meningsförlust.

Nima försvarar sitt kvinnoförakt!

Kort efter att ett flertal bloggar uppmärksammat Nima Dervishs kvinnoförakt meddelar han på sin blogg: ”Min version av saker och ting kommer snart”. Det jag tänkte spontant var: "Min version"! Han behöver tydligen gott om tid för att "koka ihop" en lögn. Sanningen har nämligen inga versioner och kan uttalas utan betänketid.

Hursomhelst så kom Nimas ”svar” till sist. Och det var bortom allt jag hade förväntat mig. Han skrev som en disharmonisk tonåring. Det är ofattbart!

Först så hotar han den stackars utsatta kvinnan med att ”visa sin fula sida”, och sedan fortsätter han sitt oacceptabla beteende genom att rubricera artikelsvaret med följande ord: ”Godtrogen författare lånade ut pengar till trasig tjej”.
TRASIG TJEJ?!?!?! Jag mår illa. Att fortsätta kränka en redan utsatt kvinna är minst sagt förkastligt. En ursäkt var vad jag hade förväntat mig. Men jag har tydligen för höga förväntningar på Nima.

Hans arrogans förvånar mig dock mest av allt; först hotar han henne i ett mejl, sedan ber han henne prostituera sig för att betala tillbaka en skuld (han beter sig med andra ord som en hallick), och slutligen forsätter han helt öppet, i sitt ”svar” på bloggen, att kränka henne. Och som om det inte vore nog vill han, dessutom också, rättfärdiga sitt beteende genom att skylla det hela på henne. Minst sagt obegripligt! Namnet Nima Dervish kommer framöver att förknippas med kvinnoförakt.

Nimas uppförande är ett typiskt manschauvinistisk beteende, inte värst olik de våldsamma män han beskriver i sin bok, där misshandlande män skyller på offret och på så sätt vill rättfärdiga sitt eget beteende. Man känner igen det från våldtäktsmän som skyller på att våldtäktsoffret ”klädde sig utmanande”. Det är alltid kvinnans fel! Han skriver: ”Vi har alla råkat ut för efterhängsna och trasiga tjejer/killar..”, och: ”Det finns anledningar och förklaringar till mina hårda ord..”, och vidare: ”Sen att hon kom tillbaka och bönade om uppmärksamhet, närhet och sex får hon stå för”.
Även om Nima tycker att kvinnan ifråga är en dålig person (eller som han uttrycker det: ”trasig”) ger det honom ingen rätt att hota och kränka henne!

Han påstår i sitt ”svar” att han varken hotat eller pressat kvinnan på pengar. Men låt mig påminna läsarna om vad han skrivit: ”Betala NU genast, annars får du se min fula sida”. Och när hon frågade om det var ett hot, svarar Nima: ”Eftersom du inte håller ditt ord känner jag mig tvingad att sälja våra privata bilder för att in mina pengar. (Ja, jag har kvar dem.) Vill du förhindra detta? SÄTT IN 2000 på mitt konto! SNARAST!”.
Nima må ha en väldigt liberal definition av vad det innebär att hota en medmänniska, men för oss andra är det ett klart och tydligt hot som det handlar om.

Helt känslolöst skriver Nima på bloggen: ”Under ett helt år bölade X dagligen om sina problem för mig (hon hade inte så många andra att berätta för, då hon inte hade många vänner kvar)..”
Det är vad man brukar göra i ett förhållande! Om du hade ställt upp för henne kanske hon inte hade lämnat dig.

Nima fortsätter artikeln med att förringa den förnedrande behandlingen han låtit kvinnan utstå: ”Vi har alla råkat ut för efterhängsna och trasiga tjejer/killar som inte kan acceptera att vi inte vill ha dem i våra liv.” Men Nima inser inte att han samtidigt, genom att säga detta, förstör sitt bokverks (Varför mördar man sin dotter?) trovärdighet?

Han skriver också: ”Men mitt namn och rykte har alltid varit viktigare än pengar, berömmelse, ego-boost eller vad det nu kan vara som vissa amöbor så hett eftersträvar.”
Om detta stämmer undrar jag varför han var beredd att hota en utsatt kvinna för sedlars skull? Han skriver också, längst upp till höger, på sin blogg: ”Dina gåvor gör att bloggen lever vidare! Det måste inte vara några stora belopp. Hellre många tjugor än en tusenlapp.”

Men Nimas aggressiva beteende tar inte slut här, han fortsätter att hota sin omgivning, till höger och vänster: ”Det ska bli ett sant nöje att ge vissa personer en läxa de sent lär glömma”, och vidare: ”Ni kan ge er fan på att det kommer komma en fortsättning på detta”, samt: ”Och när saken så småningom hamnar i rättegång kommer allt bli offentliga handlingar och då kan alla lifeless sysslolösa motherfuckers som inte har något bättre för sig vältra sig i privata mejl och tapetsera sina väggar med dem”.


Nima har genom sitt ”svar” förvärrat saken. En ursäkt var vad många krävde och hoppades på från en så kallad kvinnorättsaktivist. Med det är ibland svårt att låtsas vara någon man inte är. Som ett östeuropeiskt ordspråk säger: "Vargen byter päls, men inte vanor".

Kvinnorättsaktivisten Nimas kvinnoförakt

Nima Dervish har gjort sig känd som islamkritiker, och har ofta fokuserat på islams påstådda ”kvinnoförtryck”. I höstas författade han en bok om hedersrelaterat våld. Boken har recenserats av otaliga tidningar. Han har också turnerat land och rike runt och föreläst om hedersrelaterat våld. Men pengarna som han tjänat från dessa tilldragelser har tydligen tagit slut eftersom han börjat hota utsatta människor och kräva dem på pengar. Samma människor som han påstått sig försvara.
Medan han arbetade med boken hade han ett förhållande med en kvinna som nyligen hade lämnat ett förhållande där hon bland annat fick utstå hot och kränkningar (samt misshandel). Men hon fick tyvärr utstå samma förnedrande behandling från Nima när hon lämnade honom. Han hade tagit bilder under deras intima stunder och hotade nu att publicera dem om han inte fick tillbaka ett lån på två tusen kronor från henne.

Han skrämmer henne med detta eftersom han känner till att hennes familj är våldsbenägen och därför kan komma att skada henne. När han inte får pengarna blir han arg och hotar henne på följande sätt i ett mail: ”Betala NU genast, annars får du se min fula sida”. Skamligt Nima!

Kvinnan blir självklart rädd och skriver tillbaka: ”Är det ett hot eller? Om det är det undrar jag hur du tänker då? Dålig idé att hota mig, förstår du inte det…?”.
Jag förstår hennes rädsla med tanke på hennes bakgrund, men inte Nima, som istället fortsätter att hota henne: ”Eftersom du inte håller ditt ord känner jag mig tvingad att sälja våra privata bilder för att in mina pengar. (Ja, jag har kvar dem.) Vill du förhindra detta? SÄTT IN 2000 på mitt konto! SNARAST!”

Men trots att kvinnan lovar att ge honom pengarna blir Nima inte nöjd, när detta dröjde, och skriver: ”JAG SKITER I VEMS K** [censurerat av mig och inte Nima] DU MÅSTE SUGA! SKAFFA PENGARNA OCH SÄTT IN - GENAST!”. Det är ofattbart hur en så kallad ”kvinnorättsaktivist” kan kränka en stackars utsatt kvinna som i förtroende skildrat sin besvärliga bakgrund, så att han får någonting att skriva om i sin bok om hedersvåld. Och istället för ett tack får hon utstå samma nedvärderande och hotfulla behandling från honom. Nimas avgrundsdjupa kvinnoförakt går inte att ta miste på, men tack och lov så slutade han att hota henne när han fick tillbaka sina pengar. Vem vet hur långt han hade kunnat gå annars …

Nu har det alltså visat sig att så kallade hedersrelaterade hot och kränkningar, enligt Nima, enbart är förkastligt om det utförs av andra, inte av honom själv. Han försvarar, och rättfärdigar, nämligen sitt oacceptabla beteende genom att säga: ”Jag har haft det dåligt ekonomiskt och behövde få tillbaka lånet. Hade hon sagt att hon inte kunde betala tillbaka förrän i vår så hade det varit ok, men hon lovade och lovade och till slut ville jag ha mina pengar”. Vilken ursäkt!

Det framgår nu tydligt varför Nima är mot muslimska kvinnors reserverade sätt att klä sig och muslimska föräldrars omsorg om sina barn. Han föredrar sårbara och osäkra kvinnor, utan stöd från föräldrarna, som är lätta att utnyttja för en manschauvinist utan skrupler.



Se följande artikel som avslöjade honom: http://www.realtid.se/ArticlePages/201002/03/20100203104824_Realtid135/20100203104824_Realtid135.dbp.asp?sAction=lk

Ett välformulerat svar till Dilsa & co

I dagens SVD (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sayeds-avhandling-om-sharia-ar-ett-pionjararbete_4213573.svd) kan man, finna ett välformulerat svar från Torbjörn Andersson, professor i processrätt, på Dilsas angrepp på Sayeds avhandling om Sharia.

Visst kan man ifrågasätta ifall det behövs någon rätt att använda islamisk arvslag när man kan uppnå samma resultat med ett testamente.

Men å andra sidan ställer jag mig frågande till varför frågan är så laddad? Det är ju endast den som så önskar som blir berörd. Det är inte konstigare än att man kan gifta sig i en moské hos en imam eller i kyrkan hos en präst.

För övrigt vore det ett smart drag av lagstiftaren att visa muslimerna i Sverige att man ser på islam - Sveriges näst största religion - som en del av de svenska samhället och inarbeta sådana islamiska lagar som sammanfaller med svenska lagar. På det sättet knyter man den troende muslimska gruppen närmare samhället och det fåtal extrema element som vill fjärma sig från majoritetssamhället får allt färre argument för separation.

Dilsa är åter ute och cyklar

I SVD den 3 februari (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/rattsforakt-i-mangkulturens-namn_4197415.svd) förklarar Dilsa dels att ett tillåtande av sharialagar inom arvsrätten - ifall den döde önskar detta - skulle innebära ett brott mot grundlagen och allas lika värde, dels att man inte ska tillåta heltäckande slöja eftersom Dilsa inte kan gå till moskén i bikini.

Dilsa blandar korten rätt rejält, kanske medvetet, eftersom man redan idag inom arvsrätten kan sätta reglerna om "allas lika värde" ur spel - nämligen genom testamente. Här är det fritt att diskriminera vem man vill. Det lagen garanterar är laglotten - hälften av arvsrätten.

En del av allas lika värde innebär bl.a. att individen själv ska kunna bestämma till vem denne vill låta sitt arv gå vidare (med reservation för laglotten). Allas likhet inför lagen innebär inte att alla ska ha det likadant - en sådan tillämpning är endast möjlig i teoretisk marxism och är en utopi. Det är därför lagen t.ex. inte föreskriver att alla ska ha rätt till samma lön, samma boendestandard, samma bidrag och samma skatt.

I grundlagens 1 kap 2 § beskrivs att ingen får diskrimineras och i 1 kap 9 § föreskrivs att domstolar och myndigheter ska beakta allas likhet inför lagen. Det första innebär ju att det offentliga inte får diskriminera sina medborgare - i det civila (där privata tillgångar ingår) diskriminerar vi ju dagligen varandra (eller säljs t.ex. varor till samma pris i alla affärer?) och arvsrätten är ju en del av denna civila del som vi själva till stor del förfogar över. Den senare bestämmelsen innebär egentligen att lagen gäller alla medborgare och att man inte har monarker och liknande som står över lagen - något som Sverige inte helt uppfyller eftersom monarken i Sverige inte kan straffas för sina handlingar (5 kap 7 § i regeringsformen). Det finns alltså ingen grundlag eller lag som ger stöd för Dilsas påståenden.

Dilsas andra käpphäst, där hon förklarar att eftersom hon inte kan gå till mosken i bikini ska kvinnor därför inte heller kunna gå i heltäckande slöja på gator och torg, har jag behandlat tidigare. Jämförelsen är inte relevant. Mosken är inte allmän och offentlig plats, vilket gator och torg är. En moske är plats uppförd i syfte att besökas av människor med viss övertygelse och viss klädsel. Det exempel på andra "allmänna" icke-religiösa platser i samhället som rättsalar, skolor och t.o.m. restauranger som Dilsa inte skulle kunna besöka i bikini. Det beror på att dessa platser inte är allmänna och offentliga platser. Inte heller här kan alltså Dilsa presentera några legala eller logiska argument för sina islamofoba åsikter.

En tro på falska gudar

Vetenskap har kommit att bli en självklar auktoritet i det moderna samhället, den yttersta instansen för att skilja sann kunskap från falsk. Vetenskapen anses stå över alla subjektiva särintressen och människan kan därför lita på dess metoder, resultat och anspråk. Allteftersom kyrkan från mitten av 1800-talet ersattes av vetenskapen som den dominerande auktoriteten i kunskapsfrågor tvingas politiska beslutsfattare att söka stöd i vetenskapen för att värva röster för sin sak. Det vetenskapsideal som antog rollen som måttstock överensstämmer med det synsätt som kallats positivistiskt. Medan positivismen i den akademiska diskursen sedan ett halvt sekel vederlagts bortom all räddning har den altjämnt ett hårt grepp om samhällslivet. Common-sense uppfattningen av vetenskap dvs. den allmänt vedertagna synen bland folk, är dock i stort sett opåverkad, och de flesta människor känner inte till att positivismen vederlagts. Detta får stora konsekvenser. Trots allt måste politiker, forskare och intressegrupper vinna stöd hos den breda allmänheten i en demokrati för att driva genom betydande lagändringar, det innebär att argumenten tvingas anpassas efter den rådande diskursens utformning, vilket i sin tur legitimerar och ger ny energi åt det förlegade vetenskapsidealet.

Positivismens fall kan förklaras av flera faktorer, men det dödande slaget utdelades av inflytelserika teoretiker som Kuhn och Feyerabend. Föreställningen om att vetenskapen ger oss den objektiva sanningen om verkligheten är ohållbar, att teorier rakt är sanna eller falska i den meningen att de stämmer eller inte stämmer med en oberoende objektiv verklighet är en illusion. Detta motbevisas av de exempel ur vetenskapens historia som undersökts, med hjälp av logiska argument rörande observationsspråkets natur och av den mänskliga perceptionens begränsningar. För den som vill läsa in sig kan Thomas Kuhn eller Feyerabend rekommenderas.

Vad har då detta för relevans för muslimer? Problemet är att muslimer, och religiösa i stort, tvingas anpassa och omformulera sina argument i enlighet med en obsolet ”vetenskaplig” världssyn för att vinna acceptans och legitimera de egna ståndpunkterna. När en religiös handling ifrågasätts inom den offentliga och sekulära sektorn måste den ofta försvaras med referenser till specifikt sekulära bakgrundsförväntningar. Att söka rättfärdiga och ge legitimitet för ett visst beteende genom att säga att Gud vill det accepteras sällan. Religiösa redogörelser får svårt att vinna allmän acceptans, eftersom de religiösa erfarenheterna inte bekräftas av diskursen. Detta är religiösa företrädare plågsamt medvetna om och får också konsekvenser på hur de argumenterar för sina ståndpunkter offentligt.

Låt oss ta debatten om omskärelse av pojkar som ett exempel. I somras och en bit in på hösten fördes en livlig debatt i tidningar om omskärelsens vara eller inte vara. Stor del av debatten ägnades åt att väga vetenskapliga argument som antigen sades bevisa ingreppets positiva effekter eller motsatt, omskärelsens skadliga verkan. Genomgående gjorde religiösa företrädare hänvisningar till de effekter som vetenskapen ska ha fastställt som bevisat goda och fördelaktiga för individen och samhället i stort.

De sammantagna konsekvenserna av jämkandet och modifierandet är allvarligare än man kan förledas att tro. När religiösa handlingar ska försvaras utanför den kontexten ur vilken de uppkommer förvärldsligas och reduceras sedvänjorna till praktiska nyttigheter. Omskärelse blir då hygiensikt och profylaktiskt. Religiösa sedvänjor töms undan för undan på dess transcendenta meningar och nedbringas till tomma ritualer som får fylla identitetspolitiska funktioner. Gud blir ett politiskt styrmedel och sekulariseringen av Islam kan ta nya kliv mot de ödlehål som sedan en tid varit kristna och judars boning.

Religiösa personer använder sig av vetenskap för att hämta stöd för sina ståndpunkter av två anledningar. Man tror uppriktigt att vetenskapliga teorier och resultat är objektiva beskrivningar av en yttre verklighet, att vetenskapen utgör skiljelinje mellan vad som är sant och falskt och att den anger vad som bör eller inte bör göras. Eller så använder man sig av vetenskapliga argument av taktiska skäl på samma sätt som andra debattörer i den offentliga debatten för att vinna stöd för sin sak. Båda anledningarna är förknippade med problem. Den ena förutsätter att vetenskaplig kunskap har en särskild tyngd och beständighet som särskiljer den från andra kunskapsformer och gör den unik. En common-sense inställning som både är naiv och onödig. Den andra förutsätter att taktiska knep i debatter stannar vid retoriska verktyg och inte kan få psykologiska inverkningar. Detta antagande är fel. En människa som utåt regelbundet argumenterar för en hållning, eller en åsikt, som hon egentligen inte stöder helhjärtat men ändå inte motsätter sig helt kan införliva de åsikter hon uttrycker eftersom hon kan komma att känna krav från sig själv, och framför allt från omgivningen, att agera i enlighet med åsikten. Taktiska överväganden införlivas således efter hand och blir övertygelser.

Sammantaget bör religiösa i allmänhet, och vi muslimer i synnerhet, lämna en naiv tro på vetenskapen, särskilt som dess egna företrädare själva tappat tron på vetenskapens särprägel, och fjärma oss från argument som i slutändan undergräver den sak vi företagit oss att försvara. Det minsta vi kan göra är att vara medvetna om de effekter våra argument får för oss själva och inte minst vår religion.