Uppdrag gransking - Repris på gammalt tema

Igår den 30 januari 2013 kunde man se uppföljningen av SVT:s "Uppdrag granskning" där man åter skulle avslöja muslimer med dubbla budskap i frågan om polygami.

Jag vill skriva några rader om varför jag anser att denna fråga är ett slag i luften.

Något som varken SVT eller imamerna tog upp var emellertid det dubbla budskap som samhället överhuvudtaget representerar i denna fråga. Bakgrunden torde finnas i den kristna traditionen, arv från romersk rätt om att man endast gifter sig med en kvinna. Det är emellertid inte förbjudet för en man att ha sexuella relationer med flera kvinnor i Sverige eller resten av Europa; det är endast förbjudet att erkänna relationen genom äktenskap. Vad är poängen med denna lag och moralregel? Den stavas hyckleri.

SVT-reportern besvärades även något oerhört över att imamerna och moskéerna lämnade "dubbla budskap". Varför vill inte imamerna ta avstånd från koranverserna som tillåter månggifte?

Det är pga. att det inte är något dubbelt budskap, eftersom det i ett samhälle finns ett antal olika ideér som inte stämmer överens med lagstiftning. Dock väljer man att inte bryta mot lagen, även om den är fel. Det finnsmånga människor som är för dödsstraff på våldtäktsmän och mördare, men det är olagligt.  Det finns folk som anser att marijuana är en trevlig sällskapsdrog, men den är olaglig.  Är det ett dubbelt budskap att folk har en åsikt men väljer att följa det som lagen säger? Nej, imamerna säger att även om det är tillåtet i Islam och det står i Koranen som är Guds eviga ord, så gäller svensk lag i denna fråga.Det står fritt för var och en att ha de åsikter de vill och driva dem. Det är kärnan i en demokrati. Staten är skild från religionen i Sverige. 

Något som förbryllar mig är varför ingen av imamerna, eller andra medverkande muslimer, har tagit hänsyn till, eller nämnt, koranverserna som behandlar polygami i Koranen. De avråder helt klart från polygami eftersom den ena versen förutsätter lika behandling - annars en fru - och den senare versen säger att det inte går att vara likvärdig hur mycket en man än försöker.

[4:3] Om ni är rädda att inte kunna behandla de faderlösa med rättvisa, tag då [andra] kvinnor som är tillåtna för er till hustrur - två eller tre eller fyra; men [begränsa er till] en enda om ni inte tror er om att kunna behandla dem alla lika - eller [vänd er till] någon av dem som ni rättmätigt besitter. Detta gör det lättare för er att undvika partiskhet.

[4:129] Det är inte möjligt för er att ge era hustrur lika behandling i allt, hur uppriktigt ni än önskar det; men ge inte era känslor [för en] så tydliga uttryck att ni lämnar den [andra] i ovisshet [om vad ni känner för henne]. Men om ni lägger till rätta det som ni har brustit i och fruktar Gud [skall ni se att] Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
Det är dessa verser som är anledningen till att flera muslimska länder - som grundar sin lagstiftning i islamisk lag Sharia - förbjudit polygami. Därför kan jag inte hålla med den muslimska kvinnan Fazeela - en annars duktig debattör - som menade att koranversen var otidsenlig och därför inte längre var tillämplig. Givetvis måste Koranen alltid sättas in i sitt sammanhang, men verserna i den är eviga. Det är tolkningen av vissa verser som kan förändras (under rätt förutsättningar).

En till sak som förbryllar mig är hur otroligt usla på PR i princip samtliga medverkande muslimska samfund är. De envisas med att vid varje tillfälle media kontaktar moskéerna framföra sina synpunkter genom första generationens invandrare, oftast (äldre) gubbar, som bryter på dålig svenska och därför inte känns särskilt trovärdiga när de pratar om att muslimer ska integrera sig och anpassa sig till det svenska samhället. Det finns gott om muslimer idag som både har akademisk utbildning och talar flytande svenska, men trots det  vidhåller samfunden detta gubbvälde. Dett gubbvälde som inte förmår sig släppa makten till en yngre generation, till kvinnor och till svenska och/eller faktiskt integrerade, utbildade muslimer, som är erkända som duktiga talare. Det spelar ingen roll hur duktig en imam är på arabiska. Pratar han dålig svenska ger det ett tafatt intryck.  

Recension av Jan Hjärpes "Bilden av profeten"

Efter att ha läst Jan Hjärpes bok "Bilden av profeten" skulle jag vilja rekommendera den till både muslimer och icke-muslimer. Hjärpe är en mycket kunnig akademiker (professor i islamologi) och presenterar en mycket intressant bild av Profeten, Guds frid och välsignelser med honom (nedan förkortat GFMH). Det förvånar mig varje gång att det finns ett sådant glapp mellan den objektiva forskningen som pågår om Islam (i alla fall i Sverige) och det som presenteras i populistisk media, alltså TV och tidningar.

Jan Hjärpe är en mycket skicklig analytiker som bl.a. utgår från Koranen och de tidigaste islamiska källorna och den kritik dessa källor själva riktat mot Sira, alltså muhammedbiografierna som finns i den muslimska världen, och som skrevs några hundra år efter Profetens död. Dessa källor varvar Hjärpe med slutsatser från koranverser och lyckas ge en mycket intressant och levande bild av Islams framväxt genom Muhammed. 


Den del som intresserar mig mest är hur Hjärpe förhåller sig till profetskapet. Hjärpes analys och slutsatser är att Muhammed uppfattade sin inspiration som från Gud. Den bild som Hjärpe analyserar fram kan jag respektera och låt mig förklara varför nedan. Hjärpe förklarar Muhammeds inspiration med att denne var påverkad av de religioner och influenser han kom i kontakt med både till vardags och i sina resor. Även enligt Koranen var Muhammed anklagad av sina motståndare för att ha fått sin kunskap från en kristen pojke, resonerar Hjärpe. Kunskapen om de bibliska historierna fanns ju bland judarna som bodde i arabiska halvön, liksom uppfattningen om Jesus som Guds profet och inte Guds son hade funnits även bland vissa tidiga kristna. Hjärpe leder till slutsatsen att Muhammed varken var bedragare eller sinnesjuk, utan en man som inspirerats; denna inspiration, menar Hjärpe, tolkade Muhammed var från Gud. Denna förklaring känner jag igen även från Karen Armstrongs Muhammed-biografi där även hon förklarar att Muhammed fick inspiration - liksom konstnärer - som denne tolkade var Gudomlig. Egentligen är inte tankesättet så märkvärdigt revolutionerande. Även hos antikens greker - åskådliggjort av bl.a. Platons idévärld - och i Europa fram till medeltiden var det ledande synsättet bland vetenskapsmän att det fanns en högre idévärld, ur vilken alla idéer och begrepp speglades. Inspiration var alltså ett mottagande från den högre idévärlden. 


För oss muslimer är det ju känt att Profeten vid ett antal tillfällen fick uppenbarelserna efter frågor från muslimer eller motståndare samt efter händelser som inträffade och som behövde förklaras. Lika känt är det att både Profeten och följeslagarna berättade så kallade israiliyyat, alltså berättelser de hört från israels folk/judar. Att Koranen har många likheter med judiska och kristna skrifter är ju något som Koranen själv bekräftar då den innehåller verser som fastslår att Koranen kommit för att bekräfta vad som är sant i de tidigare skrifterna. Islam är nära sammanbunden med de tidigare abrahamitiska religionerna (framförallt kristendom och judendom). Det som skiljer muslimer från Hjärpe är att muslimer tror att inspirationen faktiskt var från Gud. 


En del av boken handlar även om krigen och diplomatin. Det är uppenbart att akademiker som Hjärpe - liksom Karen Armstrong - fascineras av denna sida av Muhammed. Muhammed manövrerade så gott det gick utifrån de omständigheter han var i. Ibland kunde inte ens Muhammeds nära följeslagare förstå, t.ex. när Profeten accepterade oförmånliga villkor för fred. I efterhand visade sig detta som ett genialt drag.


Böcker som Hjärpes är mycket bra läsning för icke-muslimer och muslimer i och med det förhållningssätt som framkommer.  Vi muslimer kräver inte att vår omgivning ska tro på Muhammed som profet. Vi kan förstå att man vill vara kritisk mot Islams trossatser, mot islamiska sedvänjor. Det är naturligt att man är kritisk mot andra sätt att leva och uppfattar sitt sätt som det bästa (etnocentrism). En annan sak är när man vill förbjuda den andres sedvänjor och  ibland även försöker maskera dessa förbud med ord som "frihet". Det som är "frihet" för den ene kan vara ett fängelse för den andre.  


Det sekulära/liberala samhället bör däremot kunna sluta sig till det akademiska perspektiv som Hjärpe analyserat fram. Även som icke-muslim kan man alltså objektivt sluta sig till att Muhammed varken var någon ond bedragare eller sinnessjuk. Inte heller suktade han efter världsliga ting. Utan att Muhammed var en profet, en statsman, en familjefar, en krigare, en diplomat, en politiker och människa. En person som förtjänar att bedömas och respekteras utifrån helheten och inte utifrån händelser dragna ur sin tid och sitt sammanhang. Närmar man sig Islam på detta sätt finns det en kärna till förståelse som går att bygga en grund på för muslimer och sekulära. Ett förhållningssätt där ingen behöver uppfatta "den andre" som en oupplyst barbar, utan en person med ett rimligt förhållningssätt.


           

Uppdrag pinsam granskning - imamernas råd

SVT sände den 17 maj 2012 dokumentären "imamernas råd". Samtidigt passade nyheterna på att pumpa ut att Sveriges tio största moskéer bröt mot svenska lagar eftersom de inte uppmanade en av två kvinnor - med dold kamera - att polisanmäla sin man som misshandlade henne och som hade gift sig med ytterligare en kvinna.

Janne Josefsson visade sedan upp den ihopklippta intervjun för Stockholmsmoskéns vice ordförande, som minst sagt fick en pinsam bit glödande kol i handen eftersom han precis förklarat att moskéns policy är att man ska följa svenska lagar.

Jag ska vara ärlig: Först kände jag avsky och blev väldigt illa berörd, och tyckte det kändes bra att någon tog tag i detta och ville särskåda vad moskéerna verkligen håller på med. Men efter att jag funderat efter vad jag verkligen bevittnat började jag känna mig lite lurad, ungefär som när man precis gjort ett kap i en affär men efter någon dag inser att man blivit lurad och att det berodde på hur affären annonserat.

Problemet är hur materialet - de dolda intervjuerna - bearbetats. Själv reagerade jag på att kvinnan - t.o.m. i klippet som visades - förklarade att hon ville hålla ihop sin familj. Ett flertal av imamerna förklarade att då var det ingen idé att polisanmäla, eftersom det självklart inte håller ihop familjen. Flera av imamerna poängterade också rätteligen att undera vissa omständigheter tillåter Islam - teologiskt - en man att gifta sig med flera kvinnor, det är inte förbjudet - men att det ställs det höga krav på mannen. En annan sak är att svensk lag tillåter polygami så länge det inte sker genom giftermål. Under en av intervjuerna kunde man höra en av imamerna säga att "du måste acceptera", en annan imam sa att du kan inte tvinga honom att skilja sig från den andra kvinnan.

Frågan är varför dessa uttalanden egentligen är så kontroversiella, att en kvinna inte kan kräva att hennes man skiljer sig från en ny kvinna som han träffat. Det kan ju inte svenska kvinnor heller göra. Det finns ingen domstol i Sverige eller hela Europa för den delen som kan tvinga en man att leva kvar med en kvinna och skilja sig från den nya han träffat. Däremot kan ju kvinnan - vars man träffat en ny - lämna mannen och själv begära skilsmässa. Hon är ju faktiskt inte tvungen att stanna med mannen, inte heller enligt Islam.

Den riktigt pinsamma situationen uppstod dock när Stockholmsmoskéns representant ställdes inför Janne Josefssons inspelade och hopklippta intervju med Stockolmsmoskéns imam, efter att ha försäkrat att Moskéns policy säkerställer demokrati och jämlikhet. Moskéns företrädare hade dessförinnan frågat imamen vad han sagt och imamen hade nekat till att ha sagt till kvinnan att stanna kvar med sin misshandlade man eller att acceptera att han var gift med två kvinnor. Ljög han?

Tyvärr är det svårt att veta, just eftersom intervjun helt uppenbart är klippt. Mer trovärdigt hade det varit om SVT spelat upp hela intervjun utan att klippa.

Att intervjumaterialet  är vinklat kan man konstatera genom att läsa hemsidan islam.nu där abdulwadod (en av imamerna) förklarar att  uppdrag granskning visat 30 sekunder av 7 minuter och att reportaget vinklat klippen så att det skulle se ut som han påstod att hon skulle be om ursäkt för att hon blev misshandlad. Istället gällde rådet att be om ursäkt när hon bekänt att hon behandlat sin man illa. Hon hade även - som jag misstänkte - berättat att hon ville leva med sin man som hon älskade och då hade imamen svarat då är det ingen idé att polisanmäla. Abdulwadod redogör för att kvinnan självklart kan skilja sig om hon inte vill leva med en man som misshandlar henne.