Recension av Jan Hjärpes "Bilden av profeten"

Efter att ha läst Jan Hjärpes bok "Bilden av profeten" skulle jag vilja rekommendera den till både muslimer och icke-muslimer. Hjärpe är en mycket kunnig akademiker (professor i islamologi) och presenterar en mycket intressant bild av Profeten, Guds frid och välsignelser med honom (nedan förkortat GFMH). Det förvånar mig varje gång att det finns ett sådant glapp mellan den objektiva forskningen som pågår om Islam (i alla fall i Sverige) och det som presenteras i populistisk media, alltså TV och tidningar.

Jan Hjärpe är en mycket skicklig analytiker som bl.a. utgår från Koranen och de tidigaste islamiska källorna och den kritik dessa källor själva riktat mot Sira, alltså muhammedbiografierna som finns i den muslimska världen, och som skrevs några hundra år efter Profetens död. Dessa källor varvar Hjärpe med slutsatser från koranverser och lyckas ge en mycket intressant och levande bild av Islams framväxt genom Muhammed. 


Den del som intresserar mig mest är hur Hjärpe förhåller sig till profetskapet. Hjärpes analys och slutsatser är att Muhammed uppfattade sin inspiration som från Gud. Den bild som Hjärpe analyserar fram kan jag respektera och låt mig förklara varför nedan. Hjärpe förklarar Muhammeds inspiration med att denne var påverkad av de religioner och influenser han kom i kontakt med både till vardags och i sina resor. Även enligt Koranen var Muhammed anklagad av sina motståndare för att ha fått sin kunskap från en kristen pojke, resonerar Hjärpe. Kunskapen om de bibliska historierna fanns ju bland judarna som bodde i arabiska halvön, liksom uppfattningen om Jesus som Guds profet och inte Guds son hade funnits även bland vissa tidiga kristna. Hjärpe leder till slutsatsen att Muhammed varken var bedragare eller sinnesjuk, utan en man som inspirerats; denna inspiration, menar Hjärpe, tolkade Muhammed var från Gud. Denna förklaring känner jag igen även från Karen Armstrongs Muhammed-biografi där även hon förklarar att Muhammed fick inspiration - liksom konstnärer - som denne tolkade var Gudomlig. Egentligen är inte tankesättet så märkvärdigt revolutionerande. Även hos antikens greker - åskådliggjort av bl.a. Platons idévärld - och i Europa fram till medeltiden var det ledande synsättet bland vetenskapsmän att det fanns en högre idévärld, ur vilken alla idéer och begrepp speglades. Inspiration var alltså ett mottagande från den högre idévärlden. 


För oss muslimer är det ju känt att Profeten vid ett antal tillfällen fick uppenbarelserna efter frågor från muslimer eller motståndare samt efter händelser som inträffade och som behövde förklaras. Lika känt är det att både Profeten och följeslagarna berättade så kallade israiliyyat, alltså berättelser de hört från israels folk/judar. Att Koranen har många likheter med judiska och kristna skrifter är ju något som Koranen själv bekräftar då den innehåller verser som fastslår att Koranen kommit för att bekräfta vad som är sant i de tidigare skrifterna. Islam är nära sammanbunden med de tidigare abrahamitiska religionerna (framförallt kristendom och judendom). Det som skiljer muslimer från Hjärpe är att muslimer tror att inspirationen faktiskt var från Gud. 


En del av boken handlar även om krigen och diplomatin. Det är uppenbart att akademiker som Hjärpe - liksom Karen Armstrong - fascineras av denna sida av Muhammed. Muhammed manövrerade så gott det gick utifrån de omständigheter han var i. Ibland kunde inte ens Muhammeds nära följeslagare förstå, t.ex. när Profeten accepterade oförmånliga villkor för fred. I efterhand visade sig detta som ett genialt drag.


Böcker som Hjärpes är mycket bra läsning för icke-muslimer och muslimer i och med det förhållningssätt som framkommer.  Vi muslimer kräver inte att vår omgivning ska tro på Muhammed som profet. Vi kan förstå att man vill vara kritisk mot Islams trossatser, mot islamiska sedvänjor. Det är naturligt att man är kritisk mot andra sätt att leva och uppfattar sitt sätt som det bästa (etnocentrism). En annan sak är när man vill förbjuda den andres sedvänjor och  ibland även försöker maskera dessa förbud med ord som "frihet". Det som är "frihet" för den ene kan vara ett fängelse för den andre.  


Det sekulära/liberala samhället bör däremot kunna sluta sig till det akademiska perspektiv som Hjärpe analyserat fram. Även som icke-muslim kan man alltså objektivt sluta sig till att Muhammed varken var någon ond bedragare eller sinnessjuk. Inte heller suktade han efter världsliga ting. Utan att Muhammed var en profet, en statsman, en familjefar, en krigare, en diplomat, en politiker och människa. En person som förtjänar att bedömas och respekteras utifrån helheten och inte utifrån händelser dragna ur sin tid och sitt sammanhang. Närmar man sig Islam på detta sätt finns det en kärna till förståelse som går att bygga en grund på för muslimer och sekulära. Ett förhållningssätt där ingen behöver uppfatta "den andre" som en oupplyst barbar, utan en person med ett rimligt förhållningssätt.