Recension av Jan Hjärpes "Bilden av profeten"

Efter att ha läst Jan Hjärpes bok "Bilden av profeten" skulle jag vilja rekommendera den till både muslimer och icke-muslimer. Hjärpe är en mycket kunnig akademiker (professor i islamologi) och presenterar en mycket intressant bild av Profeten, Guds frid och välsignelser med honom (nedan förkortat GFMH). Det förvånar mig varje gång att det finns ett sådant glapp mellan den objektiva forskningen som pågår om Islam (i alla fall i Sverige) och det som presenteras i populistisk media, alltså TV och tidningar.

Jan Hjärpe är en mycket skicklig analytiker som bl.a. utgår från Koranen och de tidigaste islamiska källorna och den kritik dessa källor själva riktat mot Sira, alltså muhammedbiografierna som finns i den muslimska världen, och som skrevs några hundra år efter Profetens död. Dessa källor varvar Hjärpe med slutsatser från koranverser och lyckas ge en mycket intressant och levande bild av Islams framväxt genom Muhammed. 


Den del som intresserar mig mest är hur Hjärpe förhåller sig till profetskapet. Hjärpes analys och slutsatser är att Muhammed uppfattade sin inspiration som från Gud. Den bild som Hjärpe analyserar fram kan jag respektera och låt mig förklara varför nedan. Hjärpe förklarar Muhammeds inspiration med att denne var påverkad av de religioner och influenser han kom i kontakt med både till vardags och i sina resor. Även enligt Koranen var Muhammed anklagad av sina motståndare för att ha fått sin kunskap från en kristen pojke, resonerar Hjärpe. Kunskapen om de bibliska historierna fanns ju bland judarna som bodde i arabiska halvön, liksom uppfattningen om Jesus som Guds profet och inte Guds son hade funnits även bland vissa tidiga kristna. Hjärpe leder till slutsatsen att Muhammed varken var bedragare eller sinnesjuk, utan en man som inspirerats; denna inspiration, menar Hjärpe, tolkade Muhammed var från Gud. Denna förklaring känner jag igen även från Karen Armstrongs Muhammed-biografi där även hon förklarar att Muhammed fick inspiration - liksom konstnärer - som denne tolkade var Gudomlig. Egentligen är inte tankesättet så märkvärdigt revolutionerande. Även hos antikens greker - åskådliggjort av bl.a. Platons idévärld - och i Europa fram till medeltiden var det ledande synsättet bland vetenskapsmän att det fanns en högre idévärld, ur vilken alla idéer och begrepp speglades. Inspiration var alltså ett mottagande från den högre idévärlden. 


För oss muslimer är det ju känt att Profeten vid ett antal tillfällen fick uppenbarelserna efter frågor från muslimer eller motståndare samt efter händelser som inträffade och som behövde förklaras. Lika känt är det att både Profeten och följeslagarna berättade så kallade israiliyyat, alltså berättelser de hört från israels folk/judar. Att Koranen har många likheter med judiska och kristna skrifter är ju något som Koranen själv bekräftar då den innehåller verser som fastslår att Koranen kommit för att bekräfta vad som är sant i de tidigare skrifterna. Islam är nära sammanbunden med de tidigare abrahamitiska religionerna (framförallt kristendom och judendom). Det som skiljer muslimer från Hjärpe är att muslimer tror att inspirationen faktiskt var från Gud. 


En del av boken handlar även om krigen och diplomatin. Det är uppenbart att akademiker som Hjärpe - liksom Karen Armstrong - fascineras av denna sida av Muhammed. Muhammed manövrerade så gott det gick utifrån de omständigheter han var i. Ibland kunde inte ens Muhammeds nära följeslagare förstå, t.ex. när Profeten accepterade oförmånliga villkor för fred. I efterhand visade sig detta som ett genialt drag.


Böcker som Hjärpes är mycket bra läsning för icke-muslimer och muslimer i och med det förhållningssätt som framkommer.  Vi muslimer kräver inte att vår omgivning ska tro på Muhammed som profet. Vi kan förstå att man vill vara kritisk mot Islams trossatser, mot islamiska sedvänjor. Det är naturligt att man är kritisk mot andra sätt att leva och uppfattar sitt sätt som det bästa (etnocentrism). En annan sak är när man vill förbjuda den andres sedvänjor och  ibland även försöker maskera dessa förbud med ord som "frihet". Det som är "frihet" för den ene kan vara ett fängelse för den andre.  


Det sekulära/liberala samhället bör däremot kunna sluta sig till det akademiska perspektiv som Hjärpe analyserat fram. Även som icke-muslim kan man alltså objektivt sluta sig till att Muhammed varken var någon ond bedragare eller sinnessjuk. Inte heller suktade han efter världsliga ting. Utan att Muhammed var en profet, en statsman, en familjefar, en krigare, en diplomat, en politiker och människa. En person som förtjänar att bedömas och respekteras utifrån helheten och inte utifrån händelser dragna ur sin tid och sitt sammanhang. Närmar man sig Islam på detta sätt finns det en kärna till förståelse som går att bygga en grund på för muslimer och sekulära. Ett förhållningssätt där ingen behöver uppfatta "den andre" som en oupplyst barbar, utan en person med ett rimligt förhållningssätt.


           

Uppdrag pinsam granskning - imamernas råd

SVT sände den 17 maj 2012 dokumentären "imamernas råd". Samtidigt passade nyheterna på att pumpa ut att Sveriges tio största moskéer bröt mot svenska lagar eftersom de inte uppmanade en av två kvinnor - med dold kamera - att polisanmäla sin man som misshandlade henne och som hade gift sig med ytterligare en kvinna.

Janne Josefsson visade sedan upp den ihopklippta intervjun för Stockholmsmoskéns vice ordförande, som minst sagt fick en pinsam bit glödande kol i handen eftersom han precis förklarat att moskéns policy är att man ska följa svenska lagar.

Jag ska vara ärlig: Först kände jag avsky och blev väldigt illa berörd, och tyckte det kändes bra att någon tog tag i detta och ville särskåda vad moskéerna verkligen håller på med. Men efter att jag funderat efter vad jag verkligen bevittnat började jag känna mig lite lurad, ungefär som när man precis gjort ett kap i en affär men efter någon dag inser att man blivit lurad och att det berodde på hur affären annonserat.

Problemet är hur materialet - de dolda intervjuerna - bearbetats. Själv reagerade jag på att kvinnan - t.o.m. i klippet som visades - förklarade att hon ville hålla ihop sin familj. Ett flertal av imamerna förklarade att då var det ingen idé att polisanmäla, eftersom det självklart inte håller ihop familjen. Flera av imamerna poängterade också rätteligen att undera vissa omständigheter tillåter Islam - teologiskt - en man att gifta sig med flera kvinnor, det är inte förbjudet - men att det ställs det höga krav på mannen. En annan sak är att svensk lag tillåter polygami så länge det inte sker genom giftermål. Under en av intervjuerna kunde man höra en av imamerna säga att "du måste acceptera", en annan imam sa att du kan inte tvinga honom att skilja sig från den andra kvinnan.

Frågan är varför dessa uttalanden egentligen är så kontroversiella, att en kvinna inte kan kräva att hennes man skiljer sig från en ny kvinna som han träffat. Det kan ju inte svenska kvinnor heller göra. Det finns ingen domstol i Sverige eller hela Europa för den delen som kan tvinga en man att leva kvar med en kvinna och skilja sig från den nya han träffat. Däremot kan ju kvinnan - vars man träffat en ny - lämna mannen och själv begära skilsmässa. Hon är ju faktiskt inte tvungen att stanna med mannen, inte heller enligt Islam.

Den riktigt pinsamma situationen uppstod dock när Stockholmsmoskéns representant ställdes inför Janne Josefssons inspelade och hopklippta intervju med Stockolmsmoskéns imam, efter att ha försäkrat att Moskéns policy säkerställer demokrati och jämlikhet. Moskéns företrädare hade dessförinnan frågat imamen vad han sagt och imamen hade nekat till att ha sagt till kvinnan att stanna kvar med sin misshandlade man eller att acceptera att han var gift med två kvinnor. Ljög han?

Tyvärr är det svårt att veta, just eftersom intervjun helt uppenbart är klippt. Mer trovärdigt hade det varit om SVT spelat upp hela intervjun utan att klippa.

Att intervjumaterialet  är vinklat kan man konstatera genom att läsa hemsidan islam.nu där abdulwadod (en av imamerna) förklarar att  uppdrag granskning visat 30 sekunder av 7 minuter och att reportaget vinklat klippen så att det skulle se ut som han påstod att hon skulle be om ursäkt för att hon blev misshandlad. Istället gällde rådet att be om ursäkt när hon bekänt att hon behandlat sin man illa. Hon hade även - som jag misstänkte - berättat att hon ville leva med sin man som hon älskade och då hade imamen svarat då är det ingen idé att polisanmäla. Abdulwadod redogör för att kvinnan självklart kan skilja sig om hon inte vill leva med en man som misshandlar henne.

Vad är vi ute efter egentligen?

Många muslimska bloggare som ex. TheAbsoluteBanana och AbouHamza har reagerat mot SvDs rapportering om halalslakt. De menar att den har udden riktad mot muslimer. Jag håller till en viss utsträckning med. Emellertid måste man vara försiktig så att man inte ”ropar varg” varje gång islam på ett mer eller mindre implicit sätt kritiseras.

Det är två viktiga aspekter man måste ta fasta på när man som muslim försöker bemöta vad man anser vara en islamofobisk diskurs. Först och främst måste man ha i åtanke att bemötandet ha en ”ropa-vargeffekt”. För det andra måste man fråga sig vad man är ute efter egentligen? Många muslimer verkar ha det orealistiska målet att islam ska få en normaliserad status i det västerländska samhället. Visst man kan kämpa för att islam skall behandlas som vilken annan religion eller ideologi som helst, dvs en balanserad islamdiskurs. Detta mål är dock egentligen inget konkret mål utan en slags abstrakt idé eller utopi. Om vi bortser från faktorer som det geografiska och historiska förhållandet mellan väst och islam samt andra sociologiska faktorer som gör detta mål orealistiskt är detta målet omöjligt att uppnå av den enkla anledningen att det är extremt vanskligt att på ett tydligt sätt kunna formulera ett sånt mål och således kunna avgöra huruvida målet är uppfyllt. Som muslimsk debatör måste man skilja på negativ islamdiskurs och demoniserande islamdiskurs. Givetvis är gränsen i mångt och mycket flytande men ändock viktig att ha i åtanke.

Vi måste vara medvetna om att islamofober som Demirbag-Sten, Gudmundson m.m. är vana skribenter som säkerligen arbetar efter en klar strategi. En sådan strategi är tämligen lätt att få tillgång till genom en mängd organisationer, tankesmedjor samt politiska partier som betraktar islam som ett hot. Man måste ha klart för sig att islam alltid kommer att betraktas som ett hot av den ena eller andra gruppen. Vi kan inte spela indignerade över att det finns människor som ej gillar islam.

En ärlig och konsekvent aversion mot islam är ganska vansklig att argumentera mot om den är baserad på fakta eller trosföreställningar som är svåra att motbevisa (t.ex. en tomte i skogen sa att islam är dåligt. Därför hatar jag islam) eftersom det är svårt hitta en infallsvinkel varifrån man kan angripa motparten. Vad gäller bombliberalerna så erbjuder deras förmenta liberala värderingar en potent infallsvinkel varifrån man kan angripa deras hyckleri. En viktig aspekt att ta fasta på är att det i ett liberalt samhälle i princip inte går att rikta inskränkningar av specifika rättigheter mot en specifik grupp. Alla förbud måste vara generella och därmed leder de till ett sluttande plan där varje inskränkning ökar risken för ytterligare inskränkningar.