Uppdrag gransking - Repris på gammalt tema

Igår den 30 januari 2013 kunde man se uppföljningen av SVT:s "Uppdrag granskning" där man åter skulle avslöja muslimer med dubbla budskap i frågan om polygami.

Jag vill skriva några rader om varför jag anser att denna fråga är ett slag i luften.

Något som varken SVT eller imamerna tog upp var emellertid det dubbla budskap som samhället överhuvudtaget representerar i denna fråga. Bakgrunden torde finnas i den kristna traditionen, arv från romersk rätt om att man endast gifter sig med en kvinna. Det är emellertid inte förbjudet för en man att ha sexuella relationer med flera kvinnor i Sverige eller resten av Europa; det är endast förbjudet att erkänna relationen genom äktenskap. Vad är poängen med denna lag och moralregel? Den stavas hyckleri.

SVT-reportern besvärades även något oerhört över att imamerna och moskéerna lämnade "dubbla budskap". Varför vill inte imamerna ta avstånd från koranverserna som tillåter månggifte?

Det är pga. att det inte är något dubbelt budskap, eftersom det i ett samhälle finns ett antal olika ideér som inte stämmer överens med lagstiftning. Dock väljer man att inte bryta mot lagen, även om den är fel. Det finnsmånga människor som är för dödsstraff på våldtäktsmän och mördare, men det är olagligt.  Det finns folk som anser att marijuana är en trevlig sällskapsdrog, men den är olaglig.  Är det ett dubbelt budskap att folk har en åsikt men väljer att följa det som lagen säger? Nej, imamerna säger att även om det är tillåtet i Islam och det står i Koranen som är Guds eviga ord, så gäller svensk lag i denna fråga.Det står fritt för var och en att ha de åsikter de vill och driva dem. Det är kärnan i en demokrati. Staten är skild från religionen i Sverige. 

Något som förbryllar mig är varför ingen av imamerna, eller andra medverkande muslimer, har tagit hänsyn till, eller nämnt, koranverserna som behandlar polygami i Koranen. De avråder helt klart från polygami eftersom den ena versen förutsätter lika behandling - annars en fru - och den senare versen säger att det inte går att vara likvärdig hur mycket en man än försöker.

[4:3] Om ni är rädda att inte kunna behandla de faderlösa med rättvisa, tag då [andra] kvinnor som är tillåtna för er till hustrur - två eller tre eller fyra; men [begränsa er till] en enda om ni inte tror er om att kunna behandla dem alla lika - eller [vänd er till] någon av dem som ni rättmätigt besitter. Detta gör det lättare för er att undvika partiskhet.

[4:129] Det är inte möjligt för er att ge era hustrur lika behandling i allt, hur uppriktigt ni än önskar det; men ge inte era känslor [för en] så tydliga uttryck att ni lämnar den [andra] i ovisshet [om vad ni känner för henne]. Men om ni lägger till rätta det som ni har brustit i och fruktar Gud [skall ni se att] Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
Det är dessa verser som är anledningen till att flera muslimska länder - som grundar sin lagstiftning i islamisk lag Sharia - förbjudit polygami. Därför kan jag inte hålla med den muslimska kvinnan Fazeela - en annars duktig debattör - som menade att koranversen var otidsenlig och därför inte längre var tillämplig. Givetvis måste Koranen alltid sättas in i sitt sammanhang, men verserna i den är eviga. Det är tolkningen av vissa verser som kan förändras (under rätt förutsättningar).

En till sak som förbryllar mig är hur otroligt usla på PR i princip samtliga medverkande muslimska samfund är. De envisas med att vid varje tillfälle media kontaktar moskéerna framföra sina synpunkter genom första generationens invandrare, oftast (äldre) gubbar, som bryter på dålig svenska och därför inte känns särskilt trovärdiga när de pratar om att muslimer ska integrera sig och anpassa sig till det svenska samhället. Det finns gott om muslimer idag som både har akademisk utbildning och talar flytande svenska, men trots det  vidhåller samfunden detta gubbvälde. Dett gubbvälde som inte förmår sig släppa makten till en yngre generation, till kvinnor och till svenska och/eller faktiskt integrerade, utbildade muslimer, som är erkända som duktiga talare. Det spelar ingen roll hur duktig en imam är på arabiska. Pratar han dålig svenska ger det ett tafatt intryck.  

Recension av Jan Hjärpes "Bilden av profeten"

Efter att ha läst Jan Hjärpes bok "Bilden av profeten" skulle jag vilja rekommendera den till både muslimer och icke-muslimer. Hjärpe är en mycket kunnig akademiker (professor i islamologi) och presenterar en mycket intressant bild av Profeten, Guds frid och välsignelser med honom (nedan förkortat GFMH). Det förvånar mig varje gång att det finns ett sådant glapp mellan den objektiva forskningen som pågår om Islam (i alla fall i Sverige) och det som presenteras i populistisk media, alltså TV och tidningar.

Jan Hjärpe är en mycket skicklig analytiker som bl.a. utgår från Koranen och de tidigaste islamiska källorna och den kritik dessa källor själva riktat mot Sira, alltså muhammedbiografierna som finns i den muslimska världen, och som skrevs några hundra år efter Profetens död. Dessa källor varvar Hjärpe med slutsatser från koranverser och lyckas ge en mycket intressant och levande bild av Islams framväxt genom Muhammed. 


Den del som intresserar mig mest är hur Hjärpe förhåller sig till profetskapet. Hjärpes analys och slutsatser är att Muhammed uppfattade sin inspiration som från Gud. Den bild som Hjärpe analyserar fram kan jag respektera och låt mig förklara varför nedan. Hjärpe förklarar Muhammeds inspiration med att denne var påverkad av de religioner och influenser han kom i kontakt med både till vardags och i sina resor. Även enligt Koranen var Muhammed anklagad av sina motståndare för att ha fått sin kunskap från en kristen pojke, resonerar Hjärpe. Kunskapen om de bibliska historierna fanns ju bland judarna som bodde i arabiska halvön, liksom uppfattningen om Jesus som Guds profet och inte Guds son hade funnits även bland vissa tidiga kristna. Hjärpe leder till slutsatsen att Muhammed varken var bedragare eller sinnesjuk, utan en man som inspirerats; denna inspiration, menar Hjärpe, tolkade Muhammed var från Gud. Denna förklaring känner jag igen även från Karen Armstrongs Muhammed-biografi där även hon förklarar att Muhammed fick inspiration - liksom konstnärer - som denne tolkade var Gudomlig. Egentligen är inte tankesättet så märkvärdigt revolutionerande. Även hos antikens greker - åskådliggjort av bl.a. Platons idévärld - och i Europa fram till medeltiden var det ledande synsättet bland vetenskapsmän att det fanns en högre idévärld, ur vilken alla idéer och begrepp speglades. Inspiration var alltså ett mottagande från den högre idévärlden. 


För oss muslimer är det ju känt att Profeten vid ett antal tillfällen fick uppenbarelserna efter frågor från muslimer eller motståndare samt efter händelser som inträffade och som behövde förklaras. Lika känt är det att både Profeten och följeslagarna berättade så kallade israiliyyat, alltså berättelser de hört från israels folk/judar. Att Koranen har många likheter med judiska och kristna skrifter är ju något som Koranen själv bekräftar då den innehåller verser som fastslår att Koranen kommit för att bekräfta vad som är sant i de tidigare skrifterna. Islam är nära sammanbunden med de tidigare abrahamitiska religionerna (framförallt kristendom och judendom). Det som skiljer muslimer från Hjärpe är att muslimer tror att inspirationen faktiskt var från Gud. 


En del av boken handlar även om krigen och diplomatin. Det är uppenbart att akademiker som Hjärpe - liksom Karen Armstrong - fascineras av denna sida av Muhammed. Muhammed manövrerade så gott det gick utifrån de omständigheter han var i. Ibland kunde inte ens Muhammeds nära följeslagare förstå, t.ex. när Profeten accepterade oförmånliga villkor för fred. I efterhand visade sig detta som ett genialt drag.


Böcker som Hjärpes är mycket bra läsning för icke-muslimer och muslimer i och med det förhållningssätt som framkommer.  Vi muslimer kräver inte att vår omgivning ska tro på Muhammed som profet. Vi kan förstå att man vill vara kritisk mot Islams trossatser, mot islamiska sedvänjor. Det är naturligt att man är kritisk mot andra sätt att leva och uppfattar sitt sätt som det bästa (etnocentrism). En annan sak är när man vill förbjuda den andres sedvänjor och  ibland även försöker maskera dessa förbud med ord som "frihet". Det som är "frihet" för den ene kan vara ett fängelse för den andre.  


Det sekulära/liberala samhället bör däremot kunna sluta sig till det akademiska perspektiv som Hjärpe analyserat fram. Även som icke-muslim kan man alltså objektivt sluta sig till att Muhammed varken var någon ond bedragare eller sinnessjuk. Inte heller suktade han efter världsliga ting. Utan att Muhammed var en profet, en statsman, en familjefar, en krigare, en diplomat, en politiker och människa. En person som förtjänar att bedömas och respekteras utifrån helheten och inte utifrån händelser dragna ur sin tid och sitt sammanhang. Närmar man sig Islam på detta sätt finns det en kärna till förståelse som går att bygga en grund på för muslimer och sekulära. Ett förhållningssätt där ingen behöver uppfatta "den andre" som en oupplyst barbar, utan en person med ett rimligt förhållningssätt.