Kollektiv individualism

Föreställ dig en tröja med texten Jag är individualist. Föreställ dig sedan ett helt torg fullt av folk med samma slags tröjor: En ganska komisk anblick? åtminstone för en eventuell avvikare som själv inte "iklätt sig" denna tvångsmässiga individualitet.


Hur framställs debatten mellan religiösa och icke-religiösa? Humanisterna försöker framställa religionen som ett hinder för den individuella friheten och påstår att religionen ställer krav på likriktning och tvång. Mot detta ställs ett sekulärt och demokratiskt samhälle där individen är fri att göra vad han vill, utan begränsningar eller påbud från ett kollektiv. Problemet med detta argument är att författarna inte tycks förstå, eller blundar för, att människan inte kan växa upp i ett vakuum. Människan kommer alltid att präglas av familjens, kulturens och samhällets värderingar. De som argumenterar emot religion i dess egenskap som socialiserande institution tycks inte vara medvetna om detta. Motståndarna kan blunda för sina egna felaktiga bakgrundsantaganden, att inte alla samhällen kräver konformitet och likriktning, eftersom deras åsikter, tankar och värderingar ligger i linje med majoritetskulturens dito. Deras antaganden och verklighetsbeskrivningar tas därför för givna och ifrågasätts sällan. Att debattera utifrån antaganden som ligger i linje med majoritetskulturen ger ett fördelaktigt utgångsläge i debatten med religiösa. På grund av denna kulturella blindhet kan humanisterna ställa upp en dikotomi mellan individ och kollektiv och sedan förfasa sig över kollektivets förtryck av individen. Men i själva verket är denna dikotomi falsk. Det handlar inte om en krock mellan individ och kollektiv, utan snarare om en kamp mellan två kollektiva världsbilder, den sekulära och den religiösa.


Om vi ändå ska tala om individualism och kollektivets krav på likriktning måste man nog ändå konstatera att humanisternas version av sekularism innebär ett tvång att anpassa sig efter kollektiva värderingar. Att vara religiös i ett sekulärt samhälle, dvs. att leva under förhållanden där religiösa föreställningar och handlingar ständigt ifrågasätts kräver en stor portion individuellt mod, initiativ och handlingskraft. Att bara göra som alla andra kräver däremot ingen individualitet. Att vi i Sverige trots våra föreställningar om individuell frihet och oändliga valmöjligheter likriktats politiskt och kulturellt borde leda till eftertanke, även hos humanisterna. Det kanske är dags för humanisterna att titta ner på sina egna tröjor.

Aftonbladet

Dagen


Abbe & Abdussalam