Vetenskap har kommit att bli en självklar auktoritet i det moderna samhället, den yttersta instansen för att skilja sann kunskap från falsk. Vetenskapen anses stå över alla subjektiva särintressen och människan kan därför lita på dess metoder, resultat och anspråk. Allteftersom kyrkan från mitten av 1800-talet ersattes av vetenskapen som den dominerande auktoriteten i kunskapsfrågor tvingas politiska beslutsfattare att söka stöd i vetenskapen för att värva röster för sin sak. Det vetenskapsideal som antog rollen som måttstock överensstämmer med det synsätt som kallats positivistiskt. Medan positivismen i den akademiska diskursen sedan ett halvt sekel vederlagts bortom all räddning har den altjämnt ett hårt grepp om samhällslivet. Common-sense uppfattningen av vetenskap dvs. den allmänt vedertagna synen bland folk, är dock i stort sett opåverkad, och de flesta människor känner inte till att positivismen vederlagts. Detta får stora konsekvenser. Trots allt måste politiker, forskare och intressegrupper vinna stöd hos den breda allmänheten i en demokrati för att driva genom betydande lagändringar, det innebär att argumenten tvingas anpassas efter den rådande diskursens utformning, vilket i sin tur legitimerar och ger ny energi åt det förlegade vetenskapsidealet.
Positivismens fall kan förklaras av flera faktorer, men det dödande slaget utdelades av inflytelserika teoretiker som Kuhn och Feyerabend. Föreställningen om att vetenskapen ger oss den objektiva sanningen om verkligheten är ohållbar, att teorier rakt är sanna eller falska i den meningen att de stämmer eller inte stämmer med en oberoende objektiv verklighet är en illusion. Detta motbevisas av de exempel ur vetenskapens historia som undersökts, med hjälp av logiska argument rörande observationsspråkets natur och av den mänskliga perceptionens begränsningar. För den som vill läsa in sig kan Thomas Kuhn eller Feyerabend rekommenderas.
Vad har då detta för relevans för muslimer? Problemet är att muslimer, och religiösa i stort, tvingas anpassa och omformulera sina argument i enlighet med en obsolet ”vetenskaplig” världssyn för att vinna acceptans och legitimera de egna ståndpunkterna. När en religiös handling ifrågasätts inom den offentliga och sekulära sektorn måste den ofta försvaras med referenser till specifikt sekulära bakgrundsförväntningar. Att söka rättfärdiga och ge legitimitet för ett visst beteende genom att säga att Gud vill det accepteras sällan. Religiösa redogörelser får svårt att vinna allmän acceptans, eftersom de religiösa erfarenheterna inte bekräftas av diskursen. Detta är religiösa företrädare plågsamt medvetna om och får också konsekvenser på hur de argumenterar för sina ståndpunkter offentligt.
Låt oss ta debatten om omskärelse av pojkar som ett exempel. I somras och en bit in på hösten fördes en livlig debatt i tidningar om omskärelsens vara eller inte vara. Stor del av debatten ägnades åt att väga vetenskapliga argument som antigen sades bevisa ingreppets positiva effekter eller motsatt, omskärelsens skadliga verkan. Genomgående gjorde religiösa företrädare hänvisningar till de effekter som vetenskapen ska ha fastställt som bevisat goda och fördelaktiga för individen och samhället i stort.
De sammantagna konsekvenserna av jämkandet och modifierandet är allvarligare än man kan förledas att tro. När religiösa handlingar ska försvaras utanför den kontexten ur vilken de uppkommer förvärldsligas och reduceras sedvänjorna till praktiska nyttigheter. Omskärelse blir då hygiensikt och profylaktiskt. Religiösa sedvänjor töms undan för undan på dess transcendenta meningar och nedbringas till tomma ritualer som får fylla identitetspolitiska funktioner. Gud blir ett politiskt styrmedel och sekulariseringen av Islam kan ta nya kliv mot de ödlehål som sedan en tid varit kristna och judars boning.
Religiösa personer använder sig av vetenskap för att hämta stöd för sina ståndpunkter av två anledningar. Man tror uppriktigt att vetenskapliga teorier och resultat är objektiva beskrivningar av en yttre verklighet, att vetenskapen utgör skiljelinje mellan vad som är sant och falskt och att den anger vad som bör eller inte bör göras. Eller så använder man sig av vetenskapliga argument av taktiska skäl på samma sätt som andra debattörer i den offentliga debatten för att vinna stöd för sin sak. Båda anledningarna är förknippade med problem. Den ena förutsätter att vetenskaplig kunskap har en särskild tyngd och beständighet som särskiljer den från andra kunskapsformer och gör den unik. En common-sense inställning som både är naiv och onödig. Den andra förutsätter att taktiska knep i debatter stannar vid retoriska verktyg och inte kan få psykologiska inverkningar. Detta antagande är fel. En människa som utåt regelbundet argumenterar för en hållning, eller en åsikt, som hon egentligen inte stöder helhjärtat men ändå inte motsätter sig helt kan införliva de åsikter hon uttrycker eftersom hon kan komma att känna krav från sig själv, och framför allt från omgivningen, att agera i enlighet med åsikten. Taktiska överväganden införlivas således efter hand och blir övertygelser.
Sammantaget bör religiösa i allmänhet, och vi muslimer i synnerhet, lämna en naiv tro på vetenskapen, särskilt som dess egna företrädare själva tappat tron på vetenskapens särprägel, och fjärma oss från argument som i slutändan undergräver den sak vi företagit oss att försvara. Det minsta vi kan göra är att vara medvetna om de effekter våra argument får för oss själva och inte minst vår religion.
%2520to%2520qaiser-e-%2520rome.jpg)
