Heliga kor och mindre heliga kor

Religiösa människor i allmänhet och muslimer i synnerhet måste lära sig att tåla kritik. De kan inte räkna med att det de håller för heligt ska stå fritt från granskning och kritik i en sekulär diskurs. Ingenting är heligt nog för att undkomma oberoende kritisk granskning. Så brukar det låta. Det faktum att det nästan uteslutande är andras heligheter som skall synas i sömmarna och inte de egna försvinner i det tätt sammanvuxna mytträsket. Men då och då kan man skymta gränserna för det heliga även i det moderna samhället. Per Holmberg, f.d. meteorolog på Sveriges Television, var i egenskap av sin roll som miljökämpe inbjuden till ett samtal om miljöfrågor. Han fick frågan om vad han skulle göra om han var statsminister, Per svarade då lustigt att han snabbt skulle avskaffa alla val. Han berättade vidare att han såg framför sig

en lika stor utmaning som ett tredje världskrig. Och då, om man hårdrar det lite då, så har vi liksom inte tid att håll på och käbbla mellan partierna till exempel…

Som ett brev på posten drog etablissemangets fronttrupper på sig krigsmunderingen och red med höjd lans mot Per Holmberg och anklagande honom för att vara fascist och antidemokrat. Holmberg fick för en tid representera all världens ondska, ända tills han gjorde en offentlig pudel. I dagarna gick James Lovelock en av miljörörelsens allra mest framstående teoretiker ut och förkunnade att det kan vara försent att rädda jorden. Lovelock som blivit dystopiker på äldre dar menar att problemet delvis ligger i människans tröghet och i det demokratiska styrelseskicket. Han beskriver i praktiken samma dilemma som Per Holmberg, nämligen att situationen är så pass alarmerande att det är nödvändigt att sätta demokratin på vänt för en tid.

De principiella invändningar som de båda framför mot demokratin är ingalunda nya, utan har funnits ända sedan Platon uttryckte sitt hat mot demokratiska styrelseformer.

Platons kritik av demokratin bygger på hans åsikt att den är instabil och tenderar att slå över i diktatur och tyranni. Ansvarstagande politiker som inser att impopulära beslut måste fattas kommer inte ha en chans när allehanda retoriker dyker upp på den politiska scenen och värvar röster med billiga debattknep och propagandatekniker. Det hela resulterar i att politiker prioriterar bort frågor som inte innebär billiga politiska poänger. Demokrati bereder vägen för ansvarslöshet och en anomisk frihet i överflöd.

Det är denna problematik som Per Holmberg lyfter fram, och sedermera också kölhalas och hudflängs för i pressen. Här var det aldrig tal om att ta kritiken på allvar och granska vilka utmaningar klimatproblemen ställer på demokratin som styrelseskick än mindre åberopa Pers rätt att yttra sin mening, tvärtom, han skall tvingas ta tillbaks varje ord som kan bringa demokratin i vanrykte.

En invändning som skulle kunna föras fram är att Sverige inte har något förbud mot att kränka heliga principer, problemet med den inställningen är att förbud är onödiga när de heliga principernas okränkbarhet har internaliserats av allmänheten och försvaras av etablissemanget. Så snart någon uttalar sig negativt om exempelvis demokratin viner piskan i luften och man kräver rättning i ledet. Till skillnad från andra fall när den heliga yttrandefriheten ifrågasätts så förblir alla tysta när någon fråntas rätten att fritt uttala sig om demokratins inneboende problem. När storheterna yttrandefrihet och demokratins okränkbarhet står mot varandra får yttrandefrihet ge vika.

När troende reagerar på att de heliga symboler som de håller kära vanäras kan man vara säker på att någon sekulär humanist mästrande lyfter fram den enskildes rätt att få häda och skymfa religionen, men när den sekulära diskursens heligheter utifrån sakliga grunder ifrågasätts är tonen en helt annan.

Islamisk fundamentalism -Religionen som inte finns

Islamisk fundamentalism.
Nästan alla använder termen men få har försökt att förklara den. En anledning till detta kan kanske vara att begreppet är mer användbart i sin mest diffusa form. Politiker och opinionsbildare kan måla upp en otydlig men skrämmande bild av hot vilket legitimerar en samhällsomvandling liknande den i Orwells klassiker “1984”, utan att medborgarna förstår de långtgående effekterna av den, snarare så välkomnar de inskränkningarna. Rädsla är ett mäktigt politiskt vapen.

En annan anledning till att begreppet är svårdefinierat och problematiskt som en komparativ term är att ordet fundamentalism har rötterna i den protestantiska erfarenheten. Specifikt så menar en kristen fundamentalist att bibeln är Guds sanna ord och kräver en litterär läsning. Denne urskiljer sig mot andra kristna som menar att bibeln inte är Guds direkta ord utan Hans ords väsen, eller liknande. Poängen är att fundamentalism tillhör en terminologi som är sprungen ur den kristna diskursen.

Att begagna sig av termen fundamentalistisk, eller bokstavstroende, blir problematisk när man överför den på Islam, eftersom en av de muslimska dogmerna är just att Koranen är Guds eviga ord. Denna sanning omfamnas av alla muslimer genom alla tider och det har aldrig förekommit någon egentlig debatt kring det.* I ordets rätta betydelse är de facto alla bekännande muslimer fundamentalister. De muslimska teologerna har istället alltid rört sig kring frågor som rör uttolkningen av dessa Guds ord, dvs vad är innebörden av Koranen, vad är konsekvenserna.

Det är mer användbart att tala om en politisk Islam, kanske kan vi benämna den “islamism”, när vi talar om den typ av rörelse som har sitt ursprung i det sista muslimska kalifatets fall den 18 november 1922.

Utan att gå in i de sociala, historiska och religiösa förklaringarna till den politiska muslimska reformism som uppfunnit sig själv under nittonhundratalet så är det intressant att betrakta den språkliga ytan. En rörelse som anammar de tidigare protestantiska idealen sola scriptura och utger sig för att vilja återskapa en ursprunglig, otadlig form av religionen, renad från historiska och kulturella distortioner, blir alltså fundamentalistisk, i både internt och externt språkbruk. Än värre är att den muslimska fundamentalismen, som terminologi, helt felaktigt konnoterar muslimsk ortodoxi och ortopraxi.

Den muslimska politiska reformismen är en del av modernismen och beroende av den. Till skillnad mot den ortodoxa uttolkningen så omfamnar “islamismen” många av modernitetens ideal, genom att utnyttja dem i en reformerad version. Internet, TV och massmedia utnyttjas flitigt och gärna, för att inte tala om begrepp som “islamisk republik”, vilket samtidigt som den kritiserar västvärlden omfamnar dess idé om nationalstaten.

Islamismen, eller politiserad Islam, är en av modernismens sjukdomar. Ett temporalt och politiskt ämne, iklädd prästens kläder, predikandes en islamisk revolution, utan att fråga sig var i fiqh-litteraturen det står att läsa om en sådan.

* Författaren är medveten om mu’tazila-debatten, men avstår att behandla den som en större debatt, då idén avfärdades slutgiltigt av imam al-ghazali.