Recension av Jan Hjärpes "Bilden av profeten"

Efter att ha läst Jan Hjärpes bok "Bilden av profeten" skulle jag vilja rekommendera den till både muslimer och icke-muslimer. Hjärpe är en mycket kunnig akademiker (professor i islamologi) och presenterar en mycket intressant bild av Profeten, Guds frid och välsignelser med honom (nedan förkortat GFMH). Det förvånar mig varje gång att det finns ett sådant glapp mellan den objektiva forskningen som pågår om Islam (i alla fall i Sverige) och det som presenteras i populistisk media, alltså TV och tidningar.

Jan Hjärpe är en mycket skicklig analytiker som bl.a. utgår från Koranen och de tidigaste islamiska källorna och den kritik dessa källor själva riktat mot Sira, alltså muhammedbiografierna som finns i den muslimska världen, och som skrevs några hundra år efter Profetens död. Dessa källor varvar Hjärpe med slutsatser från koranverser och lyckas ge en mycket intressant och levande bild av Islams framväxt genom Muhammed. 


Den del som intresserar mig mest är hur Hjärpe förhåller sig till profetskapet. Hjärpes analys och slutsatser är att Muhammed uppfattade sin inspiration som från Gud. Den bild som Hjärpe analyserar fram kan jag respektera och låt mig förklara varför nedan. Hjärpe förklarar Muhammeds inspiration med att denne var påverkad av de religioner och influenser han kom i kontakt med både till vardags och i sina resor. Även enligt Koranen var Muhammed anklagad av sina motståndare för att ha fått sin kunskap från en kristen pojke, resonerar Hjärpe. Kunskapen om de bibliska historierna fanns ju bland judarna som bodde i arabiska halvön, liksom uppfattningen om Jesus som Guds profet och inte Guds son hade funnits även bland vissa tidiga kristna. Hjärpe leder till slutsatsen att Muhammed varken var bedragare eller sinnesjuk, utan en man som inspirerats; denna inspiration, menar Hjärpe, tolkade Muhammed var från Gud. Denna förklaring känner jag igen även från Karen Armstrongs Muhammed-biografi där även hon förklarar att Muhammed fick inspiration - liksom konstnärer - som denne tolkade var Gudomlig. Egentligen är inte tankesättet så märkvärdigt revolutionerande. Även hos antikens greker - åskådliggjort av bl.a. Platons idévärld - och i Europa fram till medeltiden var det ledande synsättet bland vetenskapsmän att det fanns en högre idévärld, ur vilken alla idéer och begrepp speglades. Inspiration var alltså ett mottagande från den högre idévärlden. 


För oss muslimer är det ju känt att Profeten vid ett antal tillfällen fick uppenbarelserna efter frågor från muslimer eller motståndare samt efter händelser som inträffade och som behövde förklaras. Lika känt är det att både Profeten och följeslagarna berättade så kallade israiliyyat, alltså berättelser de hört från israels folk/judar. Att Koranen har många likheter med judiska och kristna skrifter är ju något som Koranen själv bekräftar då den innehåller verser som fastslår att Koranen kommit för att bekräfta vad som är sant i de tidigare skrifterna. Islam är nära sammanbunden med de tidigare abrahamitiska religionerna (framförallt kristendom och judendom). Det som skiljer muslimer från Hjärpe är att muslimer tror att inspirationen faktiskt var från Gud. 


En del av boken handlar även om krigen och diplomatin. Det är uppenbart att akademiker som Hjärpe - liksom Karen Armstrong - fascineras av denna sida av Muhammed. Muhammed manövrerade så gott det gick utifrån de omständigheter han var i. Ibland kunde inte ens Muhammeds nära följeslagare förstå, t.ex. när Profeten accepterade oförmånliga villkor för fred. I efterhand visade sig detta som ett genialt drag.


Böcker som Hjärpes är mycket bra läsning för icke-muslimer och muslimer i och med det förhållningssätt som framkommer.  Vi muslimer kräver inte att vår omgivning ska tro på Muhammed som profet. Vi kan förstå att man vill vara kritisk mot Islams trossatser, mot islamiska sedvänjor. Det är naturligt att man är kritisk mot andra sätt att leva och uppfattar sitt sätt som det bästa (etnocentrism). En annan sak är när man vill förbjuda den andres sedvänjor och  ibland även försöker maskera dessa förbud med ord som "frihet". Det som är "frihet" för den ene kan vara ett fängelse för den andre.  


Det sekulära/liberala samhället bör däremot kunna sluta sig till det akademiska perspektiv som Hjärpe analyserat fram. Även som icke-muslim kan man alltså objektivt sluta sig till att Muhammed varken var någon ond bedragare eller sinnessjuk. Inte heller suktade han efter världsliga ting. Utan att Muhammed var en profet, en statsman, en familjefar, en krigare, en diplomat, en politiker och människa. En person som förtjänar att bedömas och respekteras utifrån helheten och inte utifrån händelser dragna ur sin tid och sitt sammanhang. Närmar man sig Islam på detta sätt finns det en kärna till förståelse som går att bygga en grund på för muslimer och sekulära. Ett förhållningssätt där ingen behöver uppfatta "den andre" som en oupplyst barbar, utan en person med ett rimligt förhållningssätt.


           

Heliga kor som inte var så heliga

Nu kan vi läsa att en mediekonsult i Danmark, anställd av regeringspartiet Venstre, fått sparken från sin tjänst eftersom hon, som det heter i rapporteringen, gått över gränsen när hon på sin Facebook-sida skrev av sig dagens små förtretligheter. Journalisten Ditte Okman beskrev kolleger, politiker och anställda i folketinget men också påven och drottning Margrethe i minst sagt hårda ordalag:

Påven är ett svin, drottningens uttalanden är lika hjärndöda som en dokusåpastjärnas, en namngiven folketingspolitiker är maktgalen.

Tilltaget rörde upp en mindre storm, folk från alla läger förenades i sina fördömanden av kommentarerna som ansågs vara olämpliga och stötande. Ditte Okmans kommentarer fick Venstres partiordförande tillika statsminister Lars Lökke Rasmussen att gå i taket, han menade att kommentarerna passerat gränsen för det acceptabla och var högst olämpliga. Att just danskar är beredda att kringgärda yttrandefriheten och låta rätten att få uttrycka sin mening passera genom hovsamhetens filter förvånar betänkligt. I karikatyrskandalen satt det danska etablissemanget på käpphästar och red omkull samtliga invändningar som manade till måttfullhet, i en absurd tro att de försvarade hotade värden.

Återigen får vi bekräftat att yttrandefrihetens okränkbarhet bara tycks gälla när den riktas mot vissa utpekade sociala grupper. När rätten att få uttrycka sin mening används för att markera mot religiösa grupper i allmänhet och muslimer i synnerhet tycks etablissemangets åsiktsmaskiner i ett ögonblick förvandlas till upplysningsfilosofer. Om nu bara västliga medier och politiker tillämnat denna princip urskiljningslöst, utan att den omformuleras och anpassas till olika sammanhang och gäller i skiftande utsträckning för olika sociala grupper hade åsiktsetablissemanget i alla fall framstått som trovärdigt på denna punkt.

Varje själ ska smaka döden

Varje tid har sina utmärkande drag, drag som färgar människor som lever just då på ett sätt som gör de unika i ett historiskt perspektiv. De flesta människor är dömda att förkroppsliga den tidsålder de råkat föddas in i. Utan ideal som verkar i annan riktning finns heller ingen anledning att emotstå kulturens anvisningar. Muslimen befinner sig dock genom hela livet, i stort och smått, i en spänning mellan det profana idealet av hans tid och det eviga Profetiska idealet. Ett led i att övervinna det profana och stiga i transcendens är att reflektera över samtiden, först då kan man att resa sig över sin tid och förhålla sig till de ideal man önskar följa.

Samhällsvetare har ägnat mycket tid åt att försöka förstå vad som kännetecknar det moderna samhället och den inverkan som moderniteten haft på människans karaktär, inte sällan har analyserna utmynnat i en mer eller mindre uttalad samhällskritik. Ofta gör de analyser med utgångspunkt i människotyper, dvs. teoretiska idealtyper, för att åskådliggöra skillnaden mellan olika kulturer och beskriva tidstypiska personlighetsdrag. Den moderna arketypen kännetecknas av sin ovillighet att binda sig och förblir på så sätt evigt omogen. Den moderna människan lever i en fantasivärld, tar ingenting på allvar, och förmår inte engagerar sig i någonting utanför sig själv. Den moderna människan hade varit starkt dysfunktionell i det förmoderna, traditionella samhället. Hennes obeslutsamhet, improduktivitet och själviskhet hade betraktats som förkastliga egenskaper och gjort henne till en utböling. Förr var benägenheten att inte tänka på framtiden lika med en säker död, det fanns inget utrymme för att skjuta upp livet eller leva ett liv i uppskov. Det traditionella livet hade sina anhalter och etapper, det fanns ingen poäng i att vänta på något imaginärt Tillfälle som kunde förlösa livet.

På många sätt utgör den moderna människan i denna tappning själva motsatsen till det Profetiska idealet. Hon befinner sig i fullkomlig ghaffla, en törnrosasömn, gravt oförberedd för livets brutala verklighet än mindre för det efterkommande livet. Vad beror då den moderna människans ovilja att binda sig på och hur har hon hamnat i det tillstånd av tanklöshet?

I alla mänskliga civilisationer har döden varit en oundgänglig beståndsdel av kulturen, den har funnits representerad i de ritualer och institutioner som definierat människorna. Hon har ständigt gjorts medveten om sin egen dödlighet och temporära befintlighet. Det är i förhållandet mellan dödlighet och odödlighet som människan utformat olika livsstrategier. Modernitetens kulturbygge avviker från den historiska normen i och med att den inte behandlar människans förgänglighet utan förskjuter frågan till periferin med resultat att dödens slutgiltighet och absoluthet förträngts. Offentliga begravningar försvann och kyrkogårdar förlades till områden där människor sällan rörde sig. En kultur som undandragit döden offentligheten erbjuder inte människan några gångbara strategier för att hantera döden. En kuktur som gravt oförbereder människan inför sin egen död är en kultur som misslyckats i sitt allra viktigaste uppdrag, Dödens ofrånkomlighet är det enda som är säkert med livet och en kultur som förträngt eller inte förser människan med strategier som svar på den existentiella ambivalens som denna insikt frambringar har gjort människan en djup otjänst.

Kollektiv individualism

Föreställ dig en tröja med texten Jag är individualist. Föreställ dig sedan ett helt torg fullt av folk med samma slags tröjor: En ganska komisk anblick? åtminstone för en eventuell avvikare som själv inte "iklätt sig" denna tvångsmässiga individualitet.


Hur framställs debatten mellan religiösa och icke-religiösa? Humanisterna försöker framställa religionen som ett hinder för den individuella friheten och påstår att religionen ställer krav på likriktning och tvång. Mot detta ställs ett sekulärt och demokratiskt samhälle där individen är fri att göra vad han vill, utan begränsningar eller påbud från ett kollektiv. Problemet med detta argument är att författarna inte tycks förstå, eller blundar för, att människan inte kan växa upp i ett vakuum. Människan kommer alltid att präglas av familjens, kulturens och samhällets värderingar. De som argumenterar emot religion i dess egenskap som socialiserande institution tycks inte vara medvetna om detta. Motståndarna kan blunda för sina egna felaktiga bakgrundsantaganden, att inte alla samhällen kräver konformitet och likriktning, eftersom deras åsikter, tankar och värderingar ligger i linje med majoritetskulturens dito. Deras antaganden och verklighetsbeskrivningar tas därför för givna och ifrågasätts sällan. Att debattera utifrån antaganden som ligger i linje med majoritetskulturen ger ett fördelaktigt utgångsläge i debatten med religiösa. På grund av denna kulturella blindhet kan humanisterna ställa upp en dikotomi mellan individ och kollektiv och sedan förfasa sig över kollektivets förtryck av individen. Men i själva verket är denna dikotomi falsk. Det handlar inte om en krock mellan individ och kollektiv, utan snarare om en kamp mellan två kollektiva världsbilder, den sekulära och den religiösa.


Om vi ändå ska tala om individualism och kollektivets krav på likriktning måste man nog ändå konstatera att humanisternas version av sekularism innebär ett tvång att anpassa sig efter kollektiva värderingar. Att vara religiös i ett sekulärt samhälle, dvs. att leva under förhållanden där religiösa föreställningar och handlingar ständigt ifrågasätts kräver en stor portion individuellt mod, initiativ och handlingskraft. Att bara göra som alla andra kräver däremot ingen individualitet. Att vi i Sverige trots våra föreställningar om individuell frihet och oändliga valmöjligheter likriktats politiskt och kulturellt borde leda till eftertanke, även hos humanisterna. Det kanske är dags för humanisterna att titta ner på sina egna tröjor.

Aftonbladet

Dagen


Abbe & Abdussalam

En tro på falska gudar

Vetenskap har kommit att bli en självklar auktoritet i det moderna samhället, den yttersta instansen för att skilja sann kunskap från falsk. Vetenskapen anses stå över alla subjektiva särintressen och människan kan därför lita på dess metoder, resultat och anspråk. Allteftersom kyrkan från mitten av 1800-talet ersattes av vetenskapen som den dominerande auktoriteten i kunskapsfrågor tvingas politiska beslutsfattare att söka stöd i vetenskapen för att värva röster för sin sak. Det vetenskapsideal som antog rollen som måttstock överensstämmer med det synsätt som kallats positivistiskt. Medan positivismen i den akademiska diskursen sedan ett halvt sekel vederlagts bortom all räddning har den altjämnt ett hårt grepp om samhällslivet. Common-sense uppfattningen av vetenskap dvs. den allmänt vedertagna synen bland folk, är dock i stort sett opåverkad, och de flesta människor känner inte till att positivismen vederlagts. Detta får stora konsekvenser. Trots allt måste politiker, forskare och intressegrupper vinna stöd hos den breda allmänheten i en demokrati för att driva genom betydande lagändringar, det innebär att argumenten tvingas anpassas efter den rådande diskursens utformning, vilket i sin tur legitimerar och ger ny energi åt det förlegade vetenskapsidealet.

Positivismens fall kan förklaras av flera faktorer, men det dödande slaget utdelades av inflytelserika teoretiker som Kuhn och Feyerabend. Föreställningen om att vetenskapen ger oss den objektiva sanningen om verkligheten är ohållbar, att teorier rakt är sanna eller falska i den meningen att de stämmer eller inte stämmer med en oberoende objektiv verklighet är en illusion. Detta motbevisas av de exempel ur vetenskapens historia som undersökts, med hjälp av logiska argument rörande observationsspråkets natur och av den mänskliga perceptionens begränsningar. För den som vill läsa in sig kan Thomas Kuhn eller Feyerabend rekommenderas.

Vad har då detta för relevans för muslimer? Problemet är att muslimer, och religiösa i stort, tvingas anpassa och omformulera sina argument i enlighet med en obsolet ”vetenskaplig” världssyn för att vinna acceptans och legitimera de egna ståndpunkterna. När en religiös handling ifrågasätts inom den offentliga och sekulära sektorn måste den ofta försvaras med referenser till specifikt sekulära bakgrundsförväntningar. Att söka rättfärdiga och ge legitimitet för ett visst beteende genom att säga att Gud vill det accepteras sällan. Religiösa redogörelser får svårt att vinna allmän acceptans, eftersom de religiösa erfarenheterna inte bekräftas av diskursen. Detta är religiösa företrädare plågsamt medvetna om och får också konsekvenser på hur de argumenterar för sina ståndpunkter offentligt.

Låt oss ta debatten om omskärelse av pojkar som ett exempel. I somras och en bit in på hösten fördes en livlig debatt i tidningar om omskärelsens vara eller inte vara. Stor del av debatten ägnades åt att väga vetenskapliga argument som antigen sades bevisa ingreppets positiva effekter eller motsatt, omskärelsens skadliga verkan. Genomgående gjorde religiösa företrädare hänvisningar till de effekter som vetenskapen ska ha fastställt som bevisat goda och fördelaktiga för individen och samhället i stort.

De sammantagna konsekvenserna av jämkandet och modifierandet är allvarligare än man kan förledas att tro. När religiösa handlingar ska försvaras utanför den kontexten ur vilken de uppkommer förvärldsligas och reduceras sedvänjorna till praktiska nyttigheter. Omskärelse blir då hygiensikt och profylaktiskt. Religiösa sedvänjor töms undan för undan på dess transcendenta meningar och nedbringas till tomma ritualer som får fylla identitetspolitiska funktioner. Gud blir ett politiskt styrmedel och sekulariseringen av Islam kan ta nya kliv mot de ödlehål som sedan en tid varit kristna och judars boning.

Religiösa personer använder sig av vetenskap för att hämta stöd för sina ståndpunkter av två anledningar. Man tror uppriktigt att vetenskapliga teorier och resultat är objektiva beskrivningar av en yttre verklighet, att vetenskapen utgör skiljelinje mellan vad som är sant och falskt och att den anger vad som bör eller inte bör göras. Eller så använder man sig av vetenskapliga argument av taktiska skäl på samma sätt som andra debattörer i den offentliga debatten för att vinna stöd för sin sak. Båda anledningarna är förknippade med problem. Den ena förutsätter att vetenskaplig kunskap har en särskild tyngd och beständighet som särskiljer den från andra kunskapsformer och gör den unik. En common-sense inställning som både är naiv och onödig. Den andra förutsätter att taktiska knep i debatter stannar vid retoriska verktyg och inte kan få psykologiska inverkningar. Detta antagande är fel. En människa som utåt regelbundet argumenterar för en hållning, eller en åsikt, som hon egentligen inte stöder helhjärtat men ändå inte motsätter sig helt kan införliva de åsikter hon uttrycker eftersom hon kan komma att känna krav från sig själv, och framför allt från omgivningen, att agera i enlighet med åsikten. Taktiska överväganden införlivas således efter hand och blir övertygelser.

Sammantaget bör religiösa i allmänhet, och vi muslimer i synnerhet, lämna en naiv tro på vetenskapen, särskilt som dess egna företrädare själva tappat tron på vetenskapens särprägel, och fjärma oss från argument som i slutändan undergräver den sak vi företagit oss att försvara. Det minsta vi kan göra är att vara medvetna om de effekter våra argument får för oss själva och inte minst vår religion.

Fortsatt debatt om heltäckande slöja

Idag den 26 januari fortsätter DN att skriva om förslaget om förbud mot heltäckande slöja i Frankrike.

Artikelförfattaren skriver att "President Nicolas Sarkozy har länge uttryckt sitt ogillande mot slöjor som täcker hela ansiktet. Han anser att slöjan kränker kvinnans rättigheter och strider mot den franska republikens grundprinciper."http://www.dn.se/nyheter/varlden/debatt-om-slojor-skapar-splittring-i-frankrike-1.1033487.

Något frågande ställer jag mig till hur Sarkozy genom att förbjuda något som borde vara en mänsklig rättighet - att välja sin egen klädsel - räddar kvinnans rättigheter. Dessutom, vart är vi på väg. Visst är det ett fåtal muslimer som kanske känner sig träffade av just detta förbud men på detta sätt börjar en totalitär statskontroll av medborgarna. Steg för steg till dess att allt är kontrollerat och ofritt.

Vissa människor som Dilsa Demirbag har jämfört debatten med att hon t.ex. inte kan gå in i en moské med bikini. Jämförelsen är dock inte relevant eftersom en moske, liksom många andra platser i samhället, inte är en allmän offentlig plats på samma sätt som en gata eller ett torg. Eller menar Dilsa att hon kan gå in i en rättssal i bikini, till ett bibliotek i bikini, till en arbetsintervju i bikini , till universitet i bikini, till biblioteket i bikini, ens till en restaurang i stan i bikini?

Det offentliga rummet kräver förstås också ömsesidig respekt men det är stötande att det finns människor som Dilba och Sarkozy som vill tvinga andra människor att i det offentliga allmänna utrymmet klä sig på ett visst sätt. Å ena sidan argumenterar de mot stater som Iran, vilka tvingar sina medborgare att klä sig på visst sätt i det offentliga, å andra sidan vill de själva tvinga sina egna medborgare att klä sig på ett visst sätt i det offentliga rummet. Det kan endast beskrivas som hyckleri!

Nej Sarkozy, ta inte steget som leder mot totalitärism och diktatur. Behåll det fria Europa!

Vad är vi ute efter egentligen?

Många muslimska bloggare som ex. TheAbsoluteBanana och AbouHamza har reagerat mot SvDs rapportering om halalslakt. De menar att den har udden riktad mot muslimer. Jag håller till en viss utsträckning med. Emellertid måste man vara försiktig så att man inte ”ropar varg” varje gång islam på ett mer eller mindre implicit sätt kritiseras.

Det är två viktiga aspekter man måste ta fasta på när man som muslim försöker bemöta vad man anser vara en islamofobisk diskurs. Först och främst måste man ha i åtanke att bemötandet ha en ”ropa-vargeffekt”. För det andra måste man fråga sig vad man är ute efter egentligen? Många muslimer verkar ha det orealistiska målet att islam ska få en normaliserad status i det västerländska samhället. Visst man kan kämpa för att islam skall behandlas som vilken annan religion eller ideologi som helst, dvs en balanserad islamdiskurs. Detta mål är dock egentligen inget konkret mål utan en slags abstrakt idé eller utopi. Om vi bortser från faktorer som det geografiska och historiska förhållandet mellan väst och islam samt andra sociologiska faktorer som gör detta mål orealistiskt är detta målet omöjligt att uppnå av den enkla anledningen att det är extremt vanskligt att på ett tydligt sätt kunna formulera ett sånt mål och således kunna avgöra huruvida målet är uppfyllt. Som muslimsk debatör måste man skilja på negativ islamdiskurs och demoniserande islamdiskurs. Givetvis är gränsen i mångt och mycket flytande men ändock viktig att ha i åtanke.

Vi måste vara medvetna om att islamofober som Demirbag-Sten, Gudmundson m.m. är vana skribenter som säkerligen arbetar efter en klar strategi. En sådan strategi är tämligen lätt att få tillgång till genom en mängd organisationer, tankesmedjor samt politiska partier som betraktar islam som ett hot. Man måste ha klart för sig att islam alltid kommer att betraktas som ett hot av den ena eller andra gruppen. Vi kan inte spela indignerade över att det finns människor som ej gillar islam.

En ärlig och konsekvent aversion mot islam är ganska vansklig att argumentera mot om den är baserad på fakta eller trosföreställningar som är svåra att motbevisa (t.ex. en tomte i skogen sa att islam är dåligt. Därför hatar jag islam) eftersom det är svårt hitta en infallsvinkel varifrån man kan angripa motparten. Vad gäller bombliberalerna så erbjuder deras förmenta liberala värderingar en potent infallsvinkel varifrån man kan angripa deras hyckleri. En viktig aspekt att ta fasta på är att det i ett liberalt samhälle i princip inte går att rikta inskränkningar av specifika rättigheter mot en specifik grupp. Alla förbud måste vara generella och därmed leder de till ett sluttande plan där varje inskränkning ökar risken för ytterligare inskränkningar.

Industrialiserad slakt vs rituell slakt

Eskil Erlandsson, jordbruksminister, anser att konsumenterna bör ställa krav på köttleverantörerna för att få bort kosher- och halalslaktat kött från de svenska köttdiskarna enligt SvD.
Minister Erlandsson har slagits hårt i EU för att få behålla den svenska lagstiftning som förbjuder slakt av obedövade djur, något som annars är tillåtet samtliga andra EU-länder.

Henrik Ennart har skrivit suggestivt om skäktning och religiösa matregler två dagar i rad på SvD. Han använder värdeladdade beskrivningar som "utdragen ångest och smärta" och kan inte ens bemöda sig med att rapportera att studier har gjorts som föreslår att skäktning kan vara en mindre smärtsam slaktmetod än de moderna "humana" sätten. (Schulze 1978)

Ett intressant perspektiv är att skäktning förbjöds i Tyskland 1933 (en månad efter att Nazisterna kom till makten), polen 1936 (efter Nazisternas invasion), Sverige 1937, Ungern och Italien 1938. Alla förbud mot skäktning i de Nazi-ockuperade länderna, som så klart var riktade direkt mot det Judiska folket, upphävdes efter de allierade befriat dem. Det enda landet som behöll lagstiftningen var Sverige.

Ennart verkar missa i sina anti-religiösa insinuanta angrepp att det stora problemet inte är skäktning, med eller utan bedövning. Det stora problemet är att profithunger drivit slakterierna till industrialisering, där varken människor eller djurs rättigheter är rationella faktorer att ta hänsyn till. (E. Schlosser: Fast food nation)