Heliga kor som inte var så heliga

Nu kan vi läsa att en mediekonsult i Danmark, anställd av regeringspartiet Venstre, fått sparken från sin tjänst eftersom hon, som det heter i rapporteringen, gått över gränsen när hon på sin Facebook-sida skrev av sig dagens små förtretligheter. Journalisten Ditte Okman beskrev kolleger, politiker och anställda i folketinget men också påven och drottning Margrethe i minst sagt hårda ordalag:

Påven är ett svin, drottningens uttalanden är lika hjärndöda som en dokusåpastjärnas, en namngiven folketingspolitiker är maktgalen.

Tilltaget rörde upp en mindre storm, folk från alla läger förenades i sina fördömanden av kommentarerna som ansågs vara olämpliga och stötande. Ditte Okmans kommentarer fick Venstres partiordförande tillika statsminister Lars Lökke Rasmussen att gå i taket, han menade att kommentarerna passerat gränsen för det acceptabla och var högst olämpliga. Att just danskar är beredda att kringgärda yttrandefriheten och låta rätten att få uttrycka sin mening passera genom hovsamhetens filter förvånar betänkligt. I karikatyrskandalen satt det danska etablissemanget på käpphästar och red omkull samtliga invändningar som manade till måttfullhet, i en absurd tro att de försvarade hotade värden.

Återigen får vi bekräftat att yttrandefrihetens okränkbarhet bara tycks gälla när den riktas mot vissa utpekade sociala grupper. När rätten att få uttrycka sin mening används för att markera mot religiösa grupper i allmänhet och muslimer i synnerhet tycks etablissemangets åsiktsmaskiner i ett ögonblick förvandlas till upplysningsfilosofer. Om nu bara västliga medier och politiker tillämnat denna princip urskiljningslöst, utan att den omformuleras och anpassas till olika sammanhang och gäller i skiftande utsträckning för olika sociala grupper hade åsiktsetablissemanget i alla fall framstått som trovärdigt på denna punkt.

Heliga kor och mindre heliga kor

Religiösa människor i allmänhet och muslimer i synnerhet måste lära sig att tåla kritik. De kan inte räkna med att det de håller för heligt ska stå fritt från granskning och kritik i en sekulär diskurs. Ingenting är heligt nog för att undkomma oberoende kritisk granskning. Så brukar det låta. Det faktum att det nästan uteslutande är andras heligheter som skall synas i sömmarna och inte de egna försvinner i det tätt sammanvuxna mytträsket. Men då och då kan man skymta gränserna för det heliga även i det moderna samhället. Per Holmberg, f.d. meteorolog på Sveriges Television, var i egenskap av sin roll som miljökämpe inbjuden till ett samtal om miljöfrågor. Han fick frågan om vad han skulle göra om han var statsminister, Per svarade då lustigt att han snabbt skulle avskaffa alla val. Han berättade vidare att han såg framför sig

en lika stor utmaning som ett tredje världskrig. Och då, om man hårdrar det lite då, så har vi liksom inte tid att håll på och käbbla mellan partierna till exempel…

Som ett brev på posten drog etablissemangets fronttrupper på sig krigsmunderingen och red med höjd lans mot Per Holmberg och anklagande honom för att vara fascist och antidemokrat. Holmberg fick för en tid representera all världens ondska, ända tills han gjorde en offentlig pudel. I dagarna gick James Lovelock en av miljörörelsens allra mest framstående teoretiker ut och förkunnade att det kan vara försent att rädda jorden. Lovelock som blivit dystopiker på äldre dar menar att problemet delvis ligger i människans tröghet och i det demokratiska styrelseskicket. Han beskriver i praktiken samma dilemma som Per Holmberg, nämligen att situationen är så pass alarmerande att det är nödvändigt att sätta demokratin på vänt för en tid.

De principiella invändningar som de båda framför mot demokratin är ingalunda nya, utan har funnits ända sedan Platon uttryckte sitt hat mot demokratiska styrelseformer.

Platons kritik av demokratin bygger på hans åsikt att den är instabil och tenderar att slå över i diktatur och tyranni. Ansvarstagande politiker som inser att impopulära beslut måste fattas kommer inte ha en chans när allehanda retoriker dyker upp på den politiska scenen och värvar röster med billiga debattknep och propagandatekniker. Det hela resulterar i att politiker prioriterar bort frågor som inte innebär billiga politiska poänger. Demokrati bereder vägen för ansvarslöshet och en anomisk frihet i överflöd.

Det är denna problematik som Per Holmberg lyfter fram, och sedermera också kölhalas och hudflängs för i pressen. Här var det aldrig tal om att ta kritiken på allvar och granska vilka utmaningar klimatproblemen ställer på demokratin som styrelseskick än mindre åberopa Pers rätt att yttra sin mening, tvärtom, han skall tvingas ta tillbaks varje ord som kan bringa demokratin i vanrykte.

En invändning som skulle kunna föras fram är att Sverige inte har något förbud mot att kränka heliga principer, problemet med den inställningen är att förbud är onödiga när de heliga principernas okränkbarhet har internaliserats av allmänheten och försvaras av etablissemanget. Så snart någon uttalar sig negativt om exempelvis demokratin viner piskan i luften och man kräver rättning i ledet. Till skillnad från andra fall när den heliga yttrandefriheten ifrågasätts så förblir alla tysta när någon fråntas rätten att fritt uttala sig om demokratins inneboende problem. När storheterna yttrandefrihet och demokratins okränkbarhet står mot varandra får yttrandefrihet ge vika.

När troende reagerar på att de heliga symboler som de håller kära vanäras kan man vara säker på att någon sekulär humanist mästrande lyfter fram den enskildes rätt att få häda och skymfa religionen, men när den sekulära diskursens heligheter utifrån sakliga grunder ifrågasätts är tonen en helt annan.

Varje själ ska smaka döden

Varje tid har sina utmärkande drag, drag som färgar människor som lever just då på ett sätt som gör de unika i ett historiskt perspektiv. De flesta människor är dömda att förkroppsliga den tidsålder de råkat föddas in i. Utan ideal som verkar i annan riktning finns heller ingen anledning att emotstå kulturens anvisningar. Muslimen befinner sig dock genom hela livet, i stort och smått, i en spänning mellan det profana idealet av hans tid och det eviga Profetiska idealet. Ett led i att övervinna det profana och stiga i transcendens är att reflektera över samtiden, först då kan man att resa sig över sin tid och förhålla sig till de ideal man önskar följa.

Samhällsvetare har ägnat mycket tid åt att försöka förstå vad som kännetecknar det moderna samhället och den inverkan som moderniteten haft på människans karaktär, inte sällan har analyserna utmynnat i en mer eller mindre uttalad samhällskritik. Ofta gör de analyser med utgångspunkt i människotyper, dvs. teoretiska idealtyper, för att åskådliggöra skillnaden mellan olika kulturer och beskriva tidstypiska personlighetsdrag. Den moderna arketypen kännetecknas av sin ovillighet att binda sig och förblir på så sätt evigt omogen. Den moderna människan lever i en fantasivärld, tar ingenting på allvar, och förmår inte engagerar sig i någonting utanför sig själv. Den moderna människan hade varit starkt dysfunktionell i det förmoderna, traditionella samhället. Hennes obeslutsamhet, improduktivitet och själviskhet hade betraktats som förkastliga egenskaper och gjort henne till en utböling. Förr var benägenheten att inte tänka på framtiden lika med en säker död, det fanns inget utrymme för att skjuta upp livet eller leva ett liv i uppskov. Det traditionella livet hade sina anhalter och etapper, det fanns ingen poäng i att vänta på något imaginärt Tillfälle som kunde förlösa livet.

På många sätt utgör den moderna människan i denna tappning själva motsatsen till det Profetiska idealet. Hon befinner sig i fullkomlig ghaffla, en törnrosasömn, gravt oförberedd för livets brutala verklighet än mindre för det efterkommande livet. Vad beror då den moderna människans ovilja att binda sig på och hur har hon hamnat i det tillstånd av tanklöshet?

I alla mänskliga civilisationer har döden varit en oundgänglig beståndsdel av kulturen, den har funnits representerad i de ritualer och institutioner som definierat människorna. Hon har ständigt gjorts medveten om sin egen dödlighet och temporära befintlighet. Det är i förhållandet mellan dödlighet och odödlighet som människan utformat olika livsstrategier. Modernitetens kulturbygge avviker från den historiska normen i och med att den inte behandlar människans förgänglighet utan förskjuter frågan till periferin med resultat att dödens slutgiltighet och absoluthet förträngts. Offentliga begravningar försvann och kyrkogårdar förlades till områden där människor sällan rörde sig. En kultur som undandragit döden offentligheten erbjuder inte människan några gångbara strategier för att hantera döden. En kuktur som gravt oförbereder människan inför sin egen död är en kultur som misslyckats i sitt allra viktigaste uppdrag, Dödens ofrånkomlighet är det enda som är säkert med livet och en kultur som förträngt eller inte förser människan med strategier som svar på den existentiella ambivalens som denna insikt frambringar har gjort människan en djup otjänst.

Islamisk fundamentalism -Religionen som inte finns

Islamisk fundamentalism.
Nästan alla använder termen men få har försökt att förklara den. En anledning till detta kan kanske vara att begreppet är mer användbart i sin mest diffusa form. Politiker och opinionsbildare kan måla upp en otydlig men skrämmande bild av hot vilket legitimerar en samhällsomvandling liknande den i Orwells klassiker “1984”, utan att medborgarna förstår de långtgående effekterna av den, snarare så välkomnar de inskränkningarna. Rädsla är ett mäktigt politiskt vapen.

En annan anledning till att begreppet är svårdefinierat och problematiskt som en komparativ term är att ordet fundamentalism har rötterna i den protestantiska erfarenheten. Specifikt så menar en kristen fundamentalist att bibeln är Guds sanna ord och kräver en litterär läsning. Denne urskiljer sig mot andra kristna som menar att bibeln inte är Guds direkta ord utan Hans ords väsen, eller liknande. Poängen är att fundamentalism tillhör en terminologi som är sprungen ur den kristna diskursen.

Att begagna sig av termen fundamentalistisk, eller bokstavstroende, blir problematisk när man överför den på Islam, eftersom en av de muslimska dogmerna är just att Koranen är Guds eviga ord. Denna sanning omfamnas av alla muslimer genom alla tider och det har aldrig förekommit någon egentlig debatt kring det.* I ordets rätta betydelse är de facto alla bekännande muslimer fundamentalister. De muslimska teologerna har istället alltid rört sig kring frågor som rör uttolkningen av dessa Guds ord, dvs vad är innebörden av Koranen, vad är konsekvenserna.

Det är mer användbart att tala om en politisk Islam, kanske kan vi benämna den “islamism”, när vi talar om den typ av rörelse som har sitt ursprung i det sista muslimska kalifatets fall den 18 november 1922.

Utan att gå in i de sociala, historiska och religiösa förklaringarna till den politiska muslimska reformism som uppfunnit sig själv under nittonhundratalet så är det intressant att betrakta den språkliga ytan. En rörelse som anammar de tidigare protestantiska idealen sola scriptura och utger sig för att vilja återskapa en ursprunglig, otadlig form av religionen, renad från historiska och kulturella distortioner, blir alltså fundamentalistisk, i både internt och externt språkbruk. Än värre är att den muslimska fundamentalismen, som terminologi, helt felaktigt konnoterar muslimsk ortodoxi och ortopraxi.

Den muslimska politiska reformismen är en del av modernismen och beroende av den. Till skillnad mot den ortodoxa uttolkningen så omfamnar “islamismen” många av modernitetens ideal, genom att utnyttja dem i en reformerad version. Internet, TV och massmedia utnyttjas flitigt och gärna, för att inte tala om begrepp som “islamisk republik”, vilket samtidigt som den kritiserar västvärlden omfamnar dess idé om nationalstaten.

Islamismen, eller politiserad Islam, är en av modernismens sjukdomar. Ett temporalt och politiskt ämne, iklädd prästens kläder, predikandes en islamisk revolution, utan att fråga sig var i fiqh-litteraturen det står att läsa om en sådan.

* Författaren är medveten om mu’tazila-debatten, men avstår att behandla den som en större debatt, då idén avfärdades slutgiltigt av imam al-ghazali.

En tro på falska gudar

Vetenskap har kommit att bli en självklar auktoritet i det moderna samhället, den yttersta instansen för att skilja sann kunskap från falsk. Vetenskapen anses stå över alla subjektiva särintressen och människan kan därför lita på dess metoder, resultat och anspråk. Allteftersom kyrkan från mitten av 1800-talet ersattes av vetenskapen som den dominerande auktoriteten i kunskapsfrågor tvingas politiska beslutsfattare att söka stöd i vetenskapen för att värva röster för sin sak. Det vetenskapsideal som antog rollen som måttstock överensstämmer med det synsätt som kallats positivistiskt. Medan positivismen i den akademiska diskursen sedan ett halvt sekel vederlagts bortom all räddning har den altjämnt ett hårt grepp om samhällslivet. Common-sense uppfattningen av vetenskap dvs. den allmänt vedertagna synen bland folk, är dock i stort sett opåverkad, och de flesta människor känner inte till att positivismen vederlagts. Detta får stora konsekvenser. Trots allt måste politiker, forskare och intressegrupper vinna stöd hos den breda allmänheten i en demokrati för att driva genom betydande lagändringar, det innebär att argumenten tvingas anpassas efter den rådande diskursens utformning, vilket i sin tur legitimerar och ger ny energi åt det förlegade vetenskapsidealet.

Positivismens fall kan förklaras av flera faktorer, men det dödande slaget utdelades av inflytelserika teoretiker som Kuhn och Feyerabend. Föreställningen om att vetenskapen ger oss den objektiva sanningen om verkligheten är ohållbar, att teorier rakt är sanna eller falska i den meningen att de stämmer eller inte stämmer med en oberoende objektiv verklighet är en illusion. Detta motbevisas av de exempel ur vetenskapens historia som undersökts, med hjälp av logiska argument rörande observationsspråkets natur och av den mänskliga perceptionens begränsningar. För den som vill läsa in sig kan Thomas Kuhn eller Feyerabend rekommenderas.

Vad har då detta för relevans för muslimer? Problemet är att muslimer, och religiösa i stort, tvingas anpassa och omformulera sina argument i enlighet med en obsolet ”vetenskaplig” världssyn för att vinna acceptans och legitimera de egna ståndpunkterna. När en religiös handling ifrågasätts inom den offentliga och sekulära sektorn måste den ofta försvaras med referenser till specifikt sekulära bakgrundsförväntningar. Att söka rättfärdiga och ge legitimitet för ett visst beteende genom att säga att Gud vill det accepteras sällan. Religiösa redogörelser får svårt att vinna allmän acceptans, eftersom de religiösa erfarenheterna inte bekräftas av diskursen. Detta är religiösa företrädare plågsamt medvetna om och får också konsekvenser på hur de argumenterar för sina ståndpunkter offentligt.

Låt oss ta debatten om omskärelse av pojkar som ett exempel. I somras och en bit in på hösten fördes en livlig debatt i tidningar om omskärelsens vara eller inte vara. Stor del av debatten ägnades åt att väga vetenskapliga argument som antigen sades bevisa ingreppets positiva effekter eller motsatt, omskärelsens skadliga verkan. Genomgående gjorde religiösa företrädare hänvisningar till de effekter som vetenskapen ska ha fastställt som bevisat goda och fördelaktiga för individen och samhället i stort.

De sammantagna konsekvenserna av jämkandet och modifierandet är allvarligare än man kan förledas att tro. När religiösa handlingar ska försvaras utanför den kontexten ur vilken de uppkommer förvärldsligas och reduceras sedvänjorna till praktiska nyttigheter. Omskärelse blir då hygiensikt och profylaktiskt. Religiösa sedvänjor töms undan för undan på dess transcendenta meningar och nedbringas till tomma ritualer som får fylla identitetspolitiska funktioner. Gud blir ett politiskt styrmedel och sekulariseringen av Islam kan ta nya kliv mot de ödlehål som sedan en tid varit kristna och judars boning.

Religiösa personer använder sig av vetenskap för att hämta stöd för sina ståndpunkter av två anledningar. Man tror uppriktigt att vetenskapliga teorier och resultat är objektiva beskrivningar av en yttre verklighet, att vetenskapen utgör skiljelinje mellan vad som är sant och falskt och att den anger vad som bör eller inte bör göras. Eller så använder man sig av vetenskapliga argument av taktiska skäl på samma sätt som andra debattörer i den offentliga debatten för att vinna stöd för sin sak. Båda anledningarna är förknippade med problem. Den ena förutsätter att vetenskaplig kunskap har en särskild tyngd och beständighet som särskiljer den från andra kunskapsformer och gör den unik. En common-sense inställning som både är naiv och onödig. Den andra förutsätter att taktiska knep i debatter stannar vid retoriska verktyg och inte kan få psykologiska inverkningar. Detta antagande är fel. En människa som utåt regelbundet argumenterar för en hållning, eller en åsikt, som hon egentligen inte stöder helhjärtat men ändå inte motsätter sig helt kan införliva de åsikter hon uttrycker eftersom hon kan komma att känna krav från sig själv, och framför allt från omgivningen, att agera i enlighet med åsikten. Taktiska överväganden införlivas således efter hand och blir övertygelser.

Sammantaget bör religiösa i allmänhet, och vi muslimer i synnerhet, lämna en naiv tro på vetenskapen, särskilt som dess egna företrädare själva tappat tron på vetenskapens särprägel, och fjärma oss från argument som i slutändan undergräver den sak vi företagit oss att försvara. Det minsta vi kan göra är att vara medvetna om de effekter våra argument får för oss själva och inte minst vår religion.

Vad är vi ute efter egentligen?

Många muslimska bloggare som ex. TheAbsoluteBanana och AbouHamza har reagerat mot SvDs rapportering om halalslakt. De menar att den har udden riktad mot muslimer. Jag håller till en viss utsträckning med. Emellertid måste man vara försiktig så att man inte ”ropar varg” varje gång islam på ett mer eller mindre implicit sätt kritiseras.

Det är två viktiga aspekter man måste ta fasta på när man som muslim försöker bemöta vad man anser vara en islamofobisk diskurs. Först och främst måste man ha i åtanke att bemötandet ha en ”ropa-vargeffekt”. För det andra måste man fråga sig vad man är ute efter egentligen? Många muslimer verkar ha det orealistiska målet att islam ska få en normaliserad status i det västerländska samhället. Visst man kan kämpa för att islam skall behandlas som vilken annan religion eller ideologi som helst, dvs en balanserad islamdiskurs. Detta mål är dock egentligen inget konkret mål utan en slags abstrakt idé eller utopi. Om vi bortser från faktorer som det geografiska och historiska förhållandet mellan väst och islam samt andra sociologiska faktorer som gör detta mål orealistiskt är detta målet omöjligt att uppnå av den enkla anledningen att det är extremt vanskligt att på ett tydligt sätt kunna formulera ett sånt mål och således kunna avgöra huruvida målet är uppfyllt. Som muslimsk debatör måste man skilja på negativ islamdiskurs och demoniserande islamdiskurs. Givetvis är gränsen i mångt och mycket flytande men ändock viktig att ha i åtanke.

Vi måste vara medvetna om att islamofober som Demirbag-Sten, Gudmundson m.m. är vana skribenter som säkerligen arbetar efter en klar strategi. En sådan strategi är tämligen lätt att få tillgång till genom en mängd organisationer, tankesmedjor samt politiska partier som betraktar islam som ett hot. Man måste ha klart för sig att islam alltid kommer att betraktas som ett hot av den ena eller andra gruppen. Vi kan inte spela indignerade över att det finns människor som ej gillar islam.

En ärlig och konsekvent aversion mot islam är ganska vansklig att argumentera mot om den är baserad på fakta eller trosföreställningar som är svåra att motbevisa (t.ex. en tomte i skogen sa att islam är dåligt. Därför hatar jag islam) eftersom det är svårt hitta en infallsvinkel varifrån man kan angripa motparten. Vad gäller bombliberalerna så erbjuder deras förmenta liberala värderingar en potent infallsvinkel varifrån man kan angripa deras hyckleri. En viktig aspekt att ta fasta på är att det i ett liberalt samhälle i princip inte går att rikta inskränkningar av specifika rättigheter mot en specifik grupp. Alla förbud måste vara generella och därmed leder de till ett sluttande plan där varje inskränkning ökar risken för ytterligare inskränkningar.