Recension av Jan Hjärpes "Bilden av profeten"

Efter att ha läst Jan Hjärpes bok "Bilden av profeten" skulle jag vilja rekommendera den till både muslimer och icke-muslimer. Hjärpe är en mycket kunnig akademiker (professor i islamologi) och presenterar en mycket intressant bild av Profeten, Guds frid och välsignelser med honom (nedan förkortat GFMH). Det förvånar mig varje gång att det finns ett sådant glapp mellan den objektiva forskningen som pågår om Islam (i alla fall i Sverige) och det som presenteras i populistisk media, alltså TV och tidningar.

Jan Hjärpe är en mycket skicklig analytiker som bl.a. utgår från Koranen och de tidigaste islamiska källorna och den kritik dessa källor själva riktat mot Sira, alltså muhammedbiografierna som finns i den muslimska världen, och som skrevs några hundra år efter Profetens död. Dessa källor varvar Hjärpe med slutsatser från koranverser och lyckas ge en mycket intressant och levande bild av Islams framväxt genom Muhammed. 


Den del som intresserar mig mest är hur Hjärpe förhåller sig till profetskapet. Hjärpes analys och slutsatser är att Muhammed uppfattade sin inspiration som från Gud. Den bild som Hjärpe analyserar fram kan jag respektera och låt mig förklara varför nedan. Hjärpe förklarar Muhammeds inspiration med att denne var påverkad av de religioner och influenser han kom i kontakt med både till vardags och i sina resor. Även enligt Koranen var Muhammed anklagad av sina motståndare för att ha fått sin kunskap från en kristen pojke, resonerar Hjärpe. Kunskapen om de bibliska historierna fanns ju bland judarna som bodde i arabiska halvön, liksom uppfattningen om Jesus som Guds profet och inte Guds son hade funnits även bland vissa tidiga kristna. Hjärpe leder till slutsatsen att Muhammed varken var bedragare eller sinnesjuk, utan en man som inspirerats; denna inspiration, menar Hjärpe, tolkade Muhammed var från Gud. Denna förklaring känner jag igen även från Karen Armstrongs Muhammed-biografi där även hon förklarar att Muhammed fick inspiration - liksom konstnärer - som denne tolkade var Gudomlig. Egentligen är inte tankesättet så märkvärdigt revolutionerande. Även hos antikens greker - åskådliggjort av bl.a. Platons idévärld - och i Europa fram till medeltiden var det ledande synsättet bland vetenskapsmän att det fanns en högre idévärld, ur vilken alla idéer och begrepp speglades. Inspiration var alltså ett mottagande från den högre idévärlden. 


För oss muslimer är det ju känt att Profeten vid ett antal tillfällen fick uppenbarelserna efter frågor från muslimer eller motståndare samt efter händelser som inträffade och som behövde förklaras. Lika känt är det att både Profeten och följeslagarna berättade så kallade israiliyyat, alltså berättelser de hört från israels folk/judar. Att Koranen har många likheter med judiska och kristna skrifter är ju något som Koranen själv bekräftar då den innehåller verser som fastslår att Koranen kommit för att bekräfta vad som är sant i de tidigare skrifterna. Islam är nära sammanbunden med de tidigare abrahamitiska religionerna (framförallt kristendom och judendom). Det som skiljer muslimer från Hjärpe är att muslimer tror att inspirationen faktiskt var från Gud. 


En del av boken handlar även om krigen och diplomatin. Det är uppenbart att akademiker som Hjärpe - liksom Karen Armstrong - fascineras av denna sida av Muhammed. Muhammed manövrerade så gott det gick utifrån de omständigheter han var i. Ibland kunde inte ens Muhammeds nära följeslagare förstå, t.ex. när Profeten accepterade oförmånliga villkor för fred. I efterhand visade sig detta som ett genialt drag.


Böcker som Hjärpes är mycket bra läsning för icke-muslimer och muslimer i och med det förhållningssätt som framkommer.  Vi muslimer kräver inte att vår omgivning ska tro på Muhammed som profet. Vi kan förstå att man vill vara kritisk mot Islams trossatser, mot islamiska sedvänjor. Det är naturligt att man är kritisk mot andra sätt att leva och uppfattar sitt sätt som det bästa (etnocentrism). En annan sak är när man vill förbjuda den andres sedvänjor och  ibland även försöker maskera dessa förbud med ord som "frihet". Det som är "frihet" för den ene kan vara ett fängelse för den andre.  


Det sekulära/liberala samhället bör däremot kunna sluta sig till det akademiska perspektiv som Hjärpe analyserat fram. Även som icke-muslim kan man alltså objektivt sluta sig till att Muhammed varken var någon ond bedragare eller sinnessjuk. Inte heller suktade han efter världsliga ting. Utan att Muhammed var en profet, en statsman, en familjefar, en krigare, en diplomat, en politiker och människa. En person som förtjänar att bedömas och respekteras utifrån helheten och inte utifrån händelser dragna ur sin tid och sitt sammanhang. Närmar man sig Islam på detta sätt finns det en kärna till förståelse som går att bygga en grund på för muslimer och sekulära. Ett förhållningssätt där ingen behöver uppfatta "den andre" som en oupplyst barbar, utan en person med ett rimligt förhållningssätt.


           

Uppdrag pinsam granskning - imamernas råd

SVT sände den 17 maj 2012 dokumentären "imamernas råd". Samtidigt passade nyheterna på att pumpa ut att Sveriges tio största moskéer bröt mot svenska lagar eftersom de inte uppmanade en av två kvinnor - med dold kamera - att polisanmäla sin man som misshandlade henne och som hade gift sig med ytterligare en kvinna.

Janne Josefsson visade sedan upp den ihopklippta intervjun för Stockholmsmoskéns vice ordförande, som minst sagt fick en pinsam bit glödande kol i handen eftersom han precis förklarat att moskéns policy är att man ska följa svenska lagar.

Jag ska vara ärlig: Först kände jag avsky och blev väldigt illa berörd, och tyckte det kändes bra att någon tog tag i detta och ville särskåda vad moskéerna verkligen håller på med. Men efter att jag funderat efter vad jag verkligen bevittnat började jag känna mig lite lurad, ungefär som när man precis gjort ett kap i en affär men efter någon dag inser att man blivit lurad och att det berodde på hur affären annonserat.

Problemet är hur materialet - de dolda intervjuerna - bearbetats. Själv reagerade jag på att kvinnan - t.o.m. i klippet som visades - förklarade att hon ville hålla ihop sin familj. Ett flertal av imamerna förklarade att då var det ingen idé att polisanmäla, eftersom det självklart inte håller ihop familjen. Flera av imamerna poängterade också rätteligen att undera vissa omständigheter tillåter Islam - teologiskt - en man att gifta sig med flera kvinnor, det är inte förbjudet - men att det ställs det höga krav på mannen. En annan sak är att svensk lag tillåter polygami så länge det inte sker genom giftermål. Under en av intervjuerna kunde man höra en av imamerna säga att "du måste acceptera", en annan imam sa att du kan inte tvinga honom att skilja sig från den andra kvinnan.

Frågan är varför dessa uttalanden egentligen är så kontroversiella, att en kvinna inte kan kräva att hennes man skiljer sig från en ny kvinna som han träffat. Det kan ju inte svenska kvinnor heller göra. Det finns ingen domstol i Sverige eller hela Europa för den delen som kan tvinga en man att leva kvar med en kvinna och skilja sig från den nya han träffat. Däremot kan ju kvinnan - vars man träffat en ny - lämna mannen och själv begära skilsmässa. Hon är ju faktiskt inte tvungen att stanna med mannen, inte heller enligt Islam.

Den riktigt pinsamma situationen uppstod dock när Stockholmsmoskéns representant ställdes inför Janne Josefssons inspelade och hopklippta intervju med Stockolmsmoskéns imam, efter att ha försäkrat att Moskéns policy säkerställer demokrati och jämlikhet. Moskéns företrädare hade dessförinnan frågat imamen vad han sagt och imamen hade nekat till att ha sagt till kvinnan att stanna kvar med sin misshandlade man eller att acceptera att han var gift med två kvinnor. Ljög han?

Tyvärr är det svårt att veta, just eftersom intervjun helt uppenbart är klippt. Mer trovärdigt hade det varit om SVT spelat upp hela intervjun utan att klippa.

Att intervjumaterialet  är vinklat kan man konstatera genom att läsa hemsidan islam.nu där abdulwadod (en av imamerna) förklarar att  uppdrag granskning visat 30 sekunder av 7 minuter och att reportaget vinklat klippen så att det skulle se ut som han påstod att hon skulle be om ursäkt för att hon blev misshandlad. Istället gällde rådet att be om ursäkt när hon bekänt att hon behandlat sin man illa. Hon hade även - som jag misstänkte - berättat att hon ville leva med sin man som hon älskade och då hade imamen svarat då är det ingen idé att polisanmäla. Abdulwadod redogör för att kvinnan självklart kan skilja sig om hon inte vill leva med en man som misshandlar henne.

Varje själ ska smaka döden

Varje tid har sina utmärkande drag, drag som färgar människor som lever just då på ett sätt som gör de unika i ett historiskt perspektiv. De flesta människor är dömda att förkroppsliga den tidsålder de råkat föddas in i. Utan ideal som verkar i annan riktning finns heller ingen anledning att emotstå kulturens anvisningar. Muslimen befinner sig dock genom hela livet, i stort och smått, i en spänning mellan det profana idealet av hans tid och det eviga Profetiska idealet. Ett led i att övervinna det profana och stiga i transcendens är att reflektera över samtiden, först då kan man att resa sig över sin tid och förhålla sig till de ideal man önskar följa.

Samhällsvetare har ägnat mycket tid åt att försöka förstå vad som kännetecknar det moderna samhället och den inverkan som moderniteten haft på människans karaktär, inte sällan har analyserna utmynnat i en mer eller mindre uttalad samhällskritik. Ofta gör de analyser med utgångspunkt i människotyper, dvs. teoretiska idealtyper, för att åskådliggöra skillnaden mellan olika kulturer och beskriva tidstypiska personlighetsdrag. Den moderna arketypen kännetecknas av sin ovillighet att binda sig och förblir på så sätt evigt omogen. Den moderna människan lever i en fantasivärld, tar ingenting på allvar, och förmår inte engagerar sig i någonting utanför sig själv. Den moderna människan hade varit starkt dysfunktionell i det förmoderna, traditionella samhället. Hennes obeslutsamhet, improduktivitet och själviskhet hade betraktats som förkastliga egenskaper och gjort henne till en utböling. Förr var benägenheten att inte tänka på framtiden lika med en säker död, det fanns inget utrymme för att skjuta upp livet eller leva ett liv i uppskov. Det traditionella livet hade sina anhalter och etapper, det fanns ingen poäng i att vänta på något imaginärt Tillfälle som kunde förlösa livet.

På många sätt utgör den moderna människan i denna tappning själva motsatsen till det Profetiska idealet. Hon befinner sig i fullkomlig ghaffla, en törnrosasömn, gravt oförberedd för livets brutala verklighet än mindre för det efterkommande livet. Vad beror då den moderna människans ovilja att binda sig på och hur har hon hamnat i det tillstånd av tanklöshet?

I alla mänskliga civilisationer har döden varit en oundgänglig beståndsdel av kulturen, den har funnits representerad i de ritualer och institutioner som definierat människorna. Hon har ständigt gjorts medveten om sin egen dödlighet och temporära befintlighet. Det är i förhållandet mellan dödlighet och odödlighet som människan utformat olika livsstrategier. Modernitetens kulturbygge avviker från den historiska normen i och med att den inte behandlar människans förgänglighet utan förskjuter frågan till periferin med resultat att dödens slutgiltighet och absoluthet förträngts. Offentliga begravningar försvann och kyrkogårdar förlades till områden där människor sällan rörde sig. En kultur som undandragit döden offentligheten erbjuder inte människan några gångbara strategier för att hantera döden. En kuktur som gravt oförbereder människan inför sin egen död är en kultur som misslyckats i sitt allra viktigaste uppdrag, Dödens ofrånkomlighet är det enda som är säkert med livet och en kultur som förträngt eller inte förser människan med strategier som svar på den existentiella ambivalens som denna insikt frambringar har gjort människan en djup otjänst.

Islamisk fundamentalism -Religionen som inte finns

Islamisk fundamentalism.
Nästan alla använder termen men få har försökt att förklara den. En anledning till detta kan kanske vara att begreppet är mer användbart i sin mest diffusa form. Politiker och opinionsbildare kan måla upp en otydlig men skrämmande bild av hot vilket legitimerar en samhällsomvandling liknande den i Orwells klassiker “1984”, utan att medborgarna förstår de långtgående effekterna av den, snarare så välkomnar de inskränkningarna. Rädsla är ett mäktigt politiskt vapen.

En annan anledning till att begreppet är svårdefinierat och problematiskt som en komparativ term är att ordet fundamentalism har rötterna i den protestantiska erfarenheten. Specifikt så menar en kristen fundamentalist att bibeln är Guds sanna ord och kräver en litterär läsning. Denne urskiljer sig mot andra kristna som menar att bibeln inte är Guds direkta ord utan Hans ords väsen, eller liknande. Poängen är att fundamentalism tillhör en terminologi som är sprungen ur den kristna diskursen.

Att begagna sig av termen fundamentalistisk, eller bokstavstroende, blir problematisk när man överför den på Islam, eftersom en av de muslimska dogmerna är just att Koranen är Guds eviga ord. Denna sanning omfamnas av alla muslimer genom alla tider och det har aldrig förekommit någon egentlig debatt kring det.* I ordets rätta betydelse är de facto alla bekännande muslimer fundamentalister. De muslimska teologerna har istället alltid rört sig kring frågor som rör uttolkningen av dessa Guds ord, dvs vad är innebörden av Koranen, vad är konsekvenserna.

Det är mer användbart att tala om en politisk Islam, kanske kan vi benämna den “islamism”, när vi talar om den typ av rörelse som har sitt ursprung i det sista muslimska kalifatets fall den 18 november 1922.

Utan att gå in i de sociala, historiska och religiösa förklaringarna till den politiska muslimska reformism som uppfunnit sig själv under nittonhundratalet så är det intressant att betrakta den språkliga ytan. En rörelse som anammar de tidigare protestantiska idealen sola scriptura och utger sig för att vilja återskapa en ursprunglig, otadlig form av religionen, renad från historiska och kulturella distortioner, blir alltså fundamentalistisk, i både internt och externt språkbruk. Än värre är att den muslimska fundamentalismen, som terminologi, helt felaktigt konnoterar muslimsk ortodoxi och ortopraxi.

Den muslimska politiska reformismen är en del av modernismen och beroende av den. Till skillnad mot den ortodoxa uttolkningen så omfamnar “islamismen” många av modernitetens ideal, genom att utnyttja dem i en reformerad version. Internet, TV och massmedia utnyttjas flitigt och gärna, för att inte tala om begrepp som “islamisk republik”, vilket samtidigt som den kritiserar västvärlden omfamnar dess idé om nationalstaten.

Islamismen, eller politiserad Islam, är en av modernismens sjukdomar. Ett temporalt och politiskt ämne, iklädd prästens kläder, predikandes en islamisk revolution, utan att fråga sig var i fiqh-litteraturen det står att läsa om en sådan.

* Författaren är medveten om mu’tazila-debatten, men avstår att behandla den som en större debatt, då idén avfärdades slutgiltigt av imam al-ghazali.

Kollektiv individualism

Föreställ dig en tröja med texten Jag är individualist. Föreställ dig sedan ett helt torg fullt av folk med samma slags tröjor: En ganska komisk anblick? åtminstone för en eventuell avvikare som själv inte "iklätt sig" denna tvångsmässiga individualitet.


Hur framställs debatten mellan religiösa och icke-religiösa? Humanisterna försöker framställa religionen som ett hinder för den individuella friheten och påstår att religionen ställer krav på likriktning och tvång. Mot detta ställs ett sekulärt och demokratiskt samhälle där individen är fri att göra vad han vill, utan begränsningar eller påbud från ett kollektiv. Problemet med detta argument är att författarna inte tycks förstå, eller blundar för, att människan inte kan växa upp i ett vakuum. Människan kommer alltid att präglas av familjens, kulturens och samhällets värderingar. De som argumenterar emot religion i dess egenskap som socialiserande institution tycks inte vara medvetna om detta. Motståndarna kan blunda för sina egna felaktiga bakgrundsantaganden, att inte alla samhällen kräver konformitet och likriktning, eftersom deras åsikter, tankar och värderingar ligger i linje med majoritetskulturens dito. Deras antaganden och verklighetsbeskrivningar tas därför för givna och ifrågasätts sällan. Att debattera utifrån antaganden som ligger i linje med majoritetskulturen ger ett fördelaktigt utgångsläge i debatten med religiösa. På grund av denna kulturella blindhet kan humanisterna ställa upp en dikotomi mellan individ och kollektiv och sedan förfasa sig över kollektivets förtryck av individen. Men i själva verket är denna dikotomi falsk. Det handlar inte om en krock mellan individ och kollektiv, utan snarare om en kamp mellan två kollektiva världsbilder, den sekulära och den religiösa.


Om vi ändå ska tala om individualism och kollektivets krav på likriktning måste man nog ändå konstatera att humanisternas version av sekularism innebär ett tvång att anpassa sig efter kollektiva värderingar. Att vara religiös i ett sekulärt samhälle, dvs. att leva under förhållanden där religiösa föreställningar och handlingar ständigt ifrågasätts kräver en stor portion individuellt mod, initiativ och handlingskraft. Att bara göra som alla andra kräver däremot ingen individualitet. Att vi i Sverige trots våra föreställningar om individuell frihet och oändliga valmöjligheter likriktats politiskt och kulturellt borde leda till eftertanke, även hos humanisterna. Det kanske är dags för humanisterna att titta ner på sina egna tröjor.

Aftonbladet

Dagen


Abbe & Abdussalam

En tro på falska gudar

Vetenskap har kommit att bli en självklar auktoritet i det moderna samhället, den yttersta instansen för att skilja sann kunskap från falsk. Vetenskapen anses stå över alla subjektiva särintressen och människan kan därför lita på dess metoder, resultat och anspråk. Allteftersom kyrkan från mitten av 1800-talet ersattes av vetenskapen som den dominerande auktoriteten i kunskapsfrågor tvingas politiska beslutsfattare att söka stöd i vetenskapen för att värva röster för sin sak. Det vetenskapsideal som antog rollen som måttstock överensstämmer med det synsätt som kallats positivistiskt. Medan positivismen i den akademiska diskursen sedan ett halvt sekel vederlagts bortom all räddning har den altjämnt ett hårt grepp om samhällslivet. Common-sense uppfattningen av vetenskap dvs. den allmänt vedertagna synen bland folk, är dock i stort sett opåverkad, och de flesta människor känner inte till att positivismen vederlagts. Detta får stora konsekvenser. Trots allt måste politiker, forskare och intressegrupper vinna stöd hos den breda allmänheten i en demokrati för att driva genom betydande lagändringar, det innebär att argumenten tvingas anpassas efter den rådande diskursens utformning, vilket i sin tur legitimerar och ger ny energi åt det förlegade vetenskapsidealet.

Positivismens fall kan förklaras av flera faktorer, men det dödande slaget utdelades av inflytelserika teoretiker som Kuhn och Feyerabend. Föreställningen om att vetenskapen ger oss den objektiva sanningen om verkligheten är ohållbar, att teorier rakt är sanna eller falska i den meningen att de stämmer eller inte stämmer med en oberoende objektiv verklighet är en illusion. Detta motbevisas av de exempel ur vetenskapens historia som undersökts, med hjälp av logiska argument rörande observationsspråkets natur och av den mänskliga perceptionens begränsningar. För den som vill läsa in sig kan Thomas Kuhn eller Feyerabend rekommenderas.

Vad har då detta för relevans för muslimer? Problemet är att muslimer, och religiösa i stort, tvingas anpassa och omformulera sina argument i enlighet med en obsolet ”vetenskaplig” världssyn för att vinna acceptans och legitimera de egna ståndpunkterna. När en religiös handling ifrågasätts inom den offentliga och sekulära sektorn måste den ofta försvaras med referenser till specifikt sekulära bakgrundsförväntningar. Att söka rättfärdiga och ge legitimitet för ett visst beteende genom att säga att Gud vill det accepteras sällan. Religiösa redogörelser får svårt att vinna allmän acceptans, eftersom de religiösa erfarenheterna inte bekräftas av diskursen. Detta är religiösa företrädare plågsamt medvetna om och får också konsekvenser på hur de argumenterar för sina ståndpunkter offentligt.

Låt oss ta debatten om omskärelse av pojkar som ett exempel. I somras och en bit in på hösten fördes en livlig debatt i tidningar om omskärelsens vara eller inte vara. Stor del av debatten ägnades åt att väga vetenskapliga argument som antigen sades bevisa ingreppets positiva effekter eller motsatt, omskärelsens skadliga verkan. Genomgående gjorde religiösa företrädare hänvisningar till de effekter som vetenskapen ska ha fastställt som bevisat goda och fördelaktiga för individen och samhället i stort.

De sammantagna konsekvenserna av jämkandet och modifierandet är allvarligare än man kan förledas att tro. När religiösa handlingar ska försvaras utanför den kontexten ur vilken de uppkommer förvärldsligas och reduceras sedvänjorna till praktiska nyttigheter. Omskärelse blir då hygiensikt och profylaktiskt. Religiösa sedvänjor töms undan för undan på dess transcendenta meningar och nedbringas till tomma ritualer som får fylla identitetspolitiska funktioner. Gud blir ett politiskt styrmedel och sekulariseringen av Islam kan ta nya kliv mot de ödlehål som sedan en tid varit kristna och judars boning.

Religiösa personer använder sig av vetenskap för att hämta stöd för sina ståndpunkter av två anledningar. Man tror uppriktigt att vetenskapliga teorier och resultat är objektiva beskrivningar av en yttre verklighet, att vetenskapen utgör skiljelinje mellan vad som är sant och falskt och att den anger vad som bör eller inte bör göras. Eller så använder man sig av vetenskapliga argument av taktiska skäl på samma sätt som andra debattörer i den offentliga debatten för att vinna stöd för sin sak. Båda anledningarna är förknippade med problem. Den ena förutsätter att vetenskaplig kunskap har en särskild tyngd och beständighet som särskiljer den från andra kunskapsformer och gör den unik. En common-sense inställning som både är naiv och onödig. Den andra förutsätter att taktiska knep i debatter stannar vid retoriska verktyg och inte kan få psykologiska inverkningar. Detta antagande är fel. En människa som utåt regelbundet argumenterar för en hållning, eller en åsikt, som hon egentligen inte stöder helhjärtat men ändå inte motsätter sig helt kan införliva de åsikter hon uttrycker eftersom hon kan komma att känna krav från sig själv, och framför allt från omgivningen, att agera i enlighet med åsikten. Taktiska överväganden införlivas således efter hand och blir övertygelser.

Sammantaget bör religiösa i allmänhet, och vi muslimer i synnerhet, lämna en naiv tro på vetenskapen, särskilt som dess egna företrädare själva tappat tron på vetenskapens särprägel, och fjärma oss från argument som i slutändan undergräver den sak vi företagit oss att försvara. Det minsta vi kan göra är att vara medvetna om de effekter våra argument får för oss själva och inte minst vår religion.

Fortsatt debatt om heltäckande slöja

Idag den 26 januari fortsätter DN att skriva om förslaget om förbud mot heltäckande slöja i Frankrike.

Artikelförfattaren skriver att "President Nicolas Sarkozy har länge uttryckt sitt ogillande mot slöjor som täcker hela ansiktet. Han anser att slöjan kränker kvinnans rättigheter och strider mot den franska republikens grundprinciper."http://www.dn.se/nyheter/varlden/debatt-om-slojor-skapar-splittring-i-frankrike-1.1033487.

Något frågande ställer jag mig till hur Sarkozy genom att förbjuda något som borde vara en mänsklig rättighet - att välja sin egen klädsel - räddar kvinnans rättigheter. Dessutom, vart är vi på väg. Visst är det ett fåtal muslimer som kanske känner sig träffade av just detta förbud men på detta sätt börjar en totalitär statskontroll av medborgarna. Steg för steg till dess att allt är kontrollerat och ofritt.

Vissa människor som Dilsa Demirbag har jämfört debatten med att hon t.ex. inte kan gå in i en moské med bikini. Jämförelsen är dock inte relevant eftersom en moske, liksom många andra platser i samhället, inte är en allmän offentlig plats på samma sätt som en gata eller ett torg. Eller menar Dilsa att hon kan gå in i en rättssal i bikini, till ett bibliotek i bikini, till en arbetsintervju i bikini , till universitet i bikini, till biblioteket i bikini, ens till en restaurang i stan i bikini?

Det offentliga rummet kräver förstås också ömsesidig respekt men det är stötande att det finns människor som Dilba och Sarkozy som vill tvinga andra människor att i det offentliga allmänna utrymmet klä sig på ett visst sätt. Å ena sidan argumenterar de mot stater som Iran, vilka tvingar sina medborgare att klä sig på visst sätt i det offentliga, å andra sidan vill de själva tvinga sina egna medborgare att klä sig på ett visst sätt i det offentliga rummet. Det kan endast beskrivas som hyckleri!

Nej Sarkozy, ta inte steget som leder mot totalitärism och diktatur. Behåll det fria Europa!

Industrialiserad slakt vs rituell slakt

Eskil Erlandsson, jordbruksminister, anser att konsumenterna bör ställa krav på köttleverantörerna för att få bort kosher- och halalslaktat kött från de svenska köttdiskarna enligt SvD.
Minister Erlandsson har slagits hårt i EU för att få behålla den svenska lagstiftning som förbjuder slakt av obedövade djur, något som annars är tillåtet samtliga andra EU-länder.

Henrik Ennart har skrivit suggestivt om skäktning och religiösa matregler två dagar i rad på SvD. Han använder värdeladdade beskrivningar som "utdragen ångest och smärta" och kan inte ens bemöda sig med att rapportera att studier har gjorts som föreslår att skäktning kan vara en mindre smärtsam slaktmetod än de moderna "humana" sätten. (Schulze 1978)

Ett intressant perspektiv är att skäktning förbjöds i Tyskland 1933 (en månad efter att Nazisterna kom till makten), polen 1936 (efter Nazisternas invasion), Sverige 1937, Ungern och Italien 1938. Alla förbud mot skäktning i de Nazi-ockuperade länderna, som så klart var riktade direkt mot det Judiska folket, upphävdes efter de allierade befriat dem. Det enda landet som behöll lagstiftningen var Sverige.

Ennart verkar missa i sina anti-religiösa insinuanta angrepp att det stora problemet inte är skäktning, med eller utan bedövning. Det stora problemet är att profithunger drivit slakterierna till industrialisering, där varken människor eller djurs rättigheter är rationella faktorer att ta hänsyn till. (E. Schlosser: Fast food nation)