Heliga kor som inte var så heliga

Nu kan vi läsa att en mediekonsult i Danmark, anställd av regeringspartiet Venstre, fått sparken från sin tjänst eftersom hon, som det heter i rapporteringen, gått över gränsen när hon på sin Facebook-sida skrev av sig dagens små förtretligheter. Journalisten Ditte Okman beskrev kolleger, politiker och anställda i folketinget men också påven och drottning Margrethe i minst sagt hårda ordalag:

Påven är ett svin, drottningens uttalanden är lika hjärndöda som en dokusåpastjärnas, en namngiven folketingspolitiker är maktgalen.

Tilltaget rörde upp en mindre storm, folk från alla läger förenades i sina fördömanden av kommentarerna som ansågs vara olämpliga och stötande. Ditte Okmans kommentarer fick Venstres partiordförande tillika statsminister Lars Lökke Rasmussen att gå i taket, han menade att kommentarerna passerat gränsen för det acceptabla och var högst olämpliga. Att just danskar är beredda att kringgärda yttrandefriheten och låta rätten att få uttrycka sin mening passera genom hovsamhetens filter förvånar betänkligt. I karikatyrskandalen satt det danska etablissemanget på käpphästar och red omkull samtliga invändningar som manade till måttfullhet, i en absurd tro att de försvarade hotade värden.

Återigen får vi bekräftat att yttrandefrihetens okränkbarhet bara tycks gälla när den riktas mot vissa utpekade sociala grupper. När rätten att få uttrycka sin mening används för att markera mot religiösa grupper i allmänhet och muslimer i synnerhet tycks etablissemangets åsiktsmaskiner i ett ögonblick förvandlas till upplysningsfilosofer. Om nu bara västliga medier och politiker tillämnat denna princip urskiljningslöst, utan att den omformuleras och anpassas till olika sammanhang och gäller i skiftande utsträckning för olika sociala grupper hade åsiktsetablissemanget i alla fall framstått som trovärdigt på denna punkt.

Heliga kor och mindre heliga kor

Religiösa människor i allmänhet och muslimer i synnerhet måste lära sig att tåla kritik. De kan inte räkna med att det de håller för heligt ska stå fritt från granskning och kritik i en sekulär diskurs. Ingenting är heligt nog för att undkomma oberoende kritisk granskning. Så brukar det låta. Det faktum att det nästan uteslutande är andras heligheter som skall synas i sömmarna och inte de egna försvinner i det tätt sammanvuxna mytträsket. Men då och då kan man skymta gränserna för det heliga även i det moderna samhället. Per Holmberg, f.d. meteorolog på Sveriges Television, var i egenskap av sin roll som miljökämpe inbjuden till ett samtal om miljöfrågor. Han fick frågan om vad han skulle göra om han var statsminister, Per svarade då lustigt att han snabbt skulle avskaffa alla val. Han berättade vidare att han såg framför sig

en lika stor utmaning som ett tredje världskrig. Och då, om man hårdrar det lite då, så har vi liksom inte tid att håll på och käbbla mellan partierna till exempel…

Som ett brev på posten drog etablissemangets fronttrupper på sig krigsmunderingen och red med höjd lans mot Per Holmberg och anklagande honom för att vara fascist och antidemokrat. Holmberg fick för en tid representera all världens ondska, ända tills han gjorde en offentlig pudel. I dagarna gick James Lovelock en av miljörörelsens allra mest framstående teoretiker ut och förkunnade att det kan vara försent att rädda jorden. Lovelock som blivit dystopiker på äldre dar menar att problemet delvis ligger i människans tröghet och i det demokratiska styrelseskicket. Han beskriver i praktiken samma dilemma som Per Holmberg, nämligen att situationen är så pass alarmerande att det är nödvändigt att sätta demokratin på vänt för en tid.

De principiella invändningar som de båda framför mot demokratin är ingalunda nya, utan har funnits ända sedan Platon uttryckte sitt hat mot demokratiska styrelseformer.

Platons kritik av demokratin bygger på hans åsikt att den är instabil och tenderar att slå över i diktatur och tyranni. Ansvarstagande politiker som inser att impopulära beslut måste fattas kommer inte ha en chans när allehanda retoriker dyker upp på den politiska scenen och värvar röster med billiga debattknep och propagandatekniker. Det hela resulterar i att politiker prioriterar bort frågor som inte innebär billiga politiska poänger. Demokrati bereder vägen för ansvarslöshet och en anomisk frihet i överflöd.

Det är denna problematik som Per Holmberg lyfter fram, och sedermera också kölhalas och hudflängs för i pressen. Här var det aldrig tal om att ta kritiken på allvar och granska vilka utmaningar klimatproblemen ställer på demokratin som styrelseskick än mindre åberopa Pers rätt att yttra sin mening, tvärtom, han skall tvingas ta tillbaks varje ord som kan bringa demokratin i vanrykte.

En invändning som skulle kunna föras fram är att Sverige inte har något förbud mot att kränka heliga principer, problemet med den inställningen är att förbud är onödiga när de heliga principernas okränkbarhet har internaliserats av allmänheten och försvaras av etablissemanget. Så snart någon uttalar sig negativt om exempelvis demokratin viner piskan i luften och man kräver rättning i ledet. Till skillnad från andra fall när den heliga yttrandefriheten ifrågasätts så förblir alla tysta när någon fråntas rätten att fritt uttala sig om demokratins inneboende problem. När storheterna yttrandefrihet och demokratins okränkbarhet står mot varandra får yttrandefrihet ge vika.

När troende reagerar på att de heliga symboler som de håller kära vanäras kan man vara säker på att någon sekulär humanist mästrande lyfter fram den enskildes rätt att få häda och skymfa religionen, men när den sekulära diskursens heligheter utifrån sakliga grunder ifrågasätts är tonen en helt annan.

Nima försvarar sitt kvinnoförakt!

Kort efter att ett flertal bloggar uppmärksammat Nima Dervishs kvinnoförakt meddelar han på sin blogg: ”Min version av saker och ting kommer snart”. Det jag tänkte spontant var: "Min version"! Han behöver tydligen gott om tid för att "koka ihop" en lögn. Sanningen har nämligen inga versioner och kan uttalas utan betänketid.

Hursomhelst så kom Nimas ”svar” till sist. Och det var bortom allt jag hade förväntat mig. Han skrev som en disharmonisk tonåring. Det är ofattbart!

Först så hotar han den stackars utsatta kvinnan med att ”visa sin fula sida”, och sedan fortsätter han sitt oacceptabla beteende genom att rubricera artikelsvaret med följande ord: ”Godtrogen författare lånade ut pengar till trasig tjej”.
TRASIG TJEJ?!?!?! Jag mår illa. Att fortsätta kränka en redan utsatt kvinna är minst sagt förkastligt. En ursäkt var vad jag hade förväntat mig. Men jag har tydligen för höga förväntningar på Nima.

Hans arrogans förvånar mig dock mest av allt; först hotar han henne i ett mejl, sedan ber han henne prostituera sig för att betala tillbaka en skuld (han beter sig med andra ord som en hallick), och slutligen forsätter han helt öppet, i sitt ”svar” på bloggen, att kränka henne. Och som om det inte vore nog vill han, dessutom också, rättfärdiga sitt beteende genom att skylla det hela på henne. Minst sagt obegripligt! Namnet Nima Dervish kommer framöver att förknippas med kvinnoförakt.

Nimas uppförande är ett typiskt manschauvinistisk beteende, inte värst olik de våldsamma män han beskriver i sin bok, där misshandlande män skyller på offret och på så sätt vill rättfärdiga sitt eget beteende. Man känner igen det från våldtäktsmän som skyller på att våldtäktsoffret ”klädde sig utmanande”. Det är alltid kvinnans fel! Han skriver: ”Vi har alla råkat ut för efterhängsna och trasiga tjejer/killar..”, och: ”Det finns anledningar och förklaringar till mina hårda ord..”, och vidare: ”Sen att hon kom tillbaka och bönade om uppmärksamhet, närhet och sex får hon stå för”.
Även om Nima tycker att kvinnan ifråga är en dålig person (eller som han uttrycker det: ”trasig”) ger det honom ingen rätt att hota och kränka henne!

Han påstår i sitt ”svar” att han varken hotat eller pressat kvinnan på pengar. Men låt mig påminna läsarna om vad han skrivit: ”Betala NU genast, annars får du se min fula sida”. Och när hon frågade om det var ett hot, svarar Nima: ”Eftersom du inte håller ditt ord känner jag mig tvingad att sälja våra privata bilder för att in mina pengar. (Ja, jag har kvar dem.) Vill du förhindra detta? SÄTT IN 2000 på mitt konto! SNARAST!”.
Nima må ha en väldigt liberal definition av vad det innebär att hota en medmänniska, men för oss andra är det ett klart och tydligt hot som det handlar om.

Helt känslolöst skriver Nima på bloggen: ”Under ett helt år bölade X dagligen om sina problem för mig (hon hade inte så många andra att berätta för, då hon inte hade många vänner kvar)..”
Det är vad man brukar göra i ett förhållande! Om du hade ställt upp för henne kanske hon inte hade lämnat dig.

Nima fortsätter artikeln med att förringa den förnedrande behandlingen han låtit kvinnan utstå: ”Vi har alla råkat ut för efterhängsna och trasiga tjejer/killar som inte kan acceptera att vi inte vill ha dem i våra liv.” Men Nima inser inte att han samtidigt, genom att säga detta, förstör sitt bokverks (Varför mördar man sin dotter?) trovärdighet?

Han skriver också: ”Men mitt namn och rykte har alltid varit viktigare än pengar, berömmelse, ego-boost eller vad det nu kan vara som vissa amöbor så hett eftersträvar.”
Om detta stämmer undrar jag varför han var beredd att hota en utsatt kvinna för sedlars skull? Han skriver också, längst upp till höger, på sin blogg: ”Dina gåvor gör att bloggen lever vidare! Det måste inte vara några stora belopp. Hellre många tjugor än en tusenlapp.”

Men Nimas aggressiva beteende tar inte slut här, han fortsätter att hota sin omgivning, till höger och vänster: ”Det ska bli ett sant nöje att ge vissa personer en läxa de sent lär glömma”, och vidare: ”Ni kan ge er fan på att det kommer komma en fortsättning på detta”, samt: ”Och när saken så småningom hamnar i rättegång kommer allt bli offentliga handlingar och då kan alla lifeless sysslolösa motherfuckers som inte har något bättre för sig vältra sig i privata mejl och tapetsera sina väggar med dem”.


Nima har genom sitt ”svar” förvärrat saken. En ursäkt var vad många krävde och hoppades på från en så kallad kvinnorättsaktivist. Med det är ibland svårt att låtsas vara någon man inte är. Som ett östeuropeiskt ordspråk säger: "Vargen byter päls, men inte vanor".