Heliga kor som inte var så heliga

Nu kan vi läsa att en mediekonsult i Danmark, anställd av regeringspartiet Venstre, fått sparken från sin tjänst eftersom hon, som det heter i rapporteringen, gått över gränsen när hon på sin Facebook-sida skrev av sig dagens små förtretligheter. Journalisten Ditte Okman beskrev kolleger, politiker och anställda i folketinget men också påven och drottning Margrethe i minst sagt hårda ordalag:

Påven är ett svin, drottningens uttalanden är lika hjärndöda som en dokusåpastjärnas, en namngiven folketingspolitiker är maktgalen.

Tilltaget rörde upp en mindre storm, folk från alla läger förenades i sina fördömanden av kommentarerna som ansågs vara olämpliga och stötande. Ditte Okmans kommentarer fick Venstres partiordförande tillika statsminister Lars Lökke Rasmussen att gå i taket, han menade att kommentarerna passerat gränsen för det acceptabla och var högst olämpliga. Att just danskar är beredda att kringgärda yttrandefriheten och låta rätten att få uttrycka sin mening passera genom hovsamhetens filter förvånar betänkligt. I karikatyrskandalen satt det danska etablissemanget på käpphästar och red omkull samtliga invändningar som manade till måttfullhet, i en absurd tro att de försvarade hotade värden.

Återigen får vi bekräftat att yttrandefrihetens okränkbarhet bara tycks gälla när den riktas mot vissa utpekade sociala grupper. När rätten att få uttrycka sin mening används för att markera mot religiösa grupper i allmänhet och muslimer i synnerhet tycks etablissemangets åsiktsmaskiner i ett ögonblick förvandlas till upplysningsfilosofer. Om nu bara västliga medier och politiker tillämnat denna princip urskiljningslöst, utan att den omformuleras och anpassas till olika sammanhang och gäller i skiftande utsträckning för olika sociala grupper hade åsiktsetablissemanget i alla fall framstått som trovärdigt på denna punkt.

Heliga kor och mindre heliga kor

Religiösa människor i allmänhet och muslimer i synnerhet måste lära sig att tåla kritik. De kan inte räkna med att det de håller för heligt ska stå fritt från granskning och kritik i en sekulär diskurs. Ingenting är heligt nog för att undkomma oberoende kritisk granskning. Så brukar det låta. Det faktum att det nästan uteslutande är andras heligheter som skall synas i sömmarna och inte de egna försvinner i det tätt sammanvuxna mytträsket. Men då och då kan man skymta gränserna för det heliga även i det moderna samhället. Per Holmberg, f.d. meteorolog på Sveriges Television, var i egenskap av sin roll som miljökämpe inbjuden till ett samtal om miljöfrågor. Han fick frågan om vad han skulle göra om han var statsminister, Per svarade då lustigt att han snabbt skulle avskaffa alla val. Han berättade vidare att han såg framför sig

en lika stor utmaning som ett tredje världskrig. Och då, om man hårdrar det lite då, så har vi liksom inte tid att håll på och käbbla mellan partierna till exempel…

Som ett brev på posten drog etablissemangets fronttrupper på sig krigsmunderingen och red med höjd lans mot Per Holmberg och anklagande honom för att vara fascist och antidemokrat. Holmberg fick för en tid representera all världens ondska, ända tills han gjorde en offentlig pudel. I dagarna gick James Lovelock en av miljörörelsens allra mest framstående teoretiker ut och förkunnade att det kan vara försent att rädda jorden. Lovelock som blivit dystopiker på äldre dar menar att problemet delvis ligger i människans tröghet och i det demokratiska styrelseskicket. Han beskriver i praktiken samma dilemma som Per Holmberg, nämligen att situationen är så pass alarmerande att det är nödvändigt att sätta demokratin på vänt för en tid.

De principiella invändningar som de båda framför mot demokratin är ingalunda nya, utan har funnits ända sedan Platon uttryckte sitt hat mot demokratiska styrelseformer.

Platons kritik av demokratin bygger på hans åsikt att den är instabil och tenderar att slå över i diktatur och tyranni. Ansvarstagande politiker som inser att impopulära beslut måste fattas kommer inte ha en chans när allehanda retoriker dyker upp på den politiska scenen och värvar röster med billiga debattknep och propagandatekniker. Det hela resulterar i att politiker prioriterar bort frågor som inte innebär billiga politiska poänger. Demokrati bereder vägen för ansvarslöshet och en anomisk frihet i överflöd.

Det är denna problematik som Per Holmberg lyfter fram, och sedermera också kölhalas och hudflängs för i pressen. Här var det aldrig tal om att ta kritiken på allvar och granska vilka utmaningar klimatproblemen ställer på demokratin som styrelseskick än mindre åberopa Pers rätt att yttra sin mening, tvärtom, han skall tvingas ta tillbaks varje ord som kan bringa demokratin i vanrykte.

En invändning som skulle kunna föras fram är att Sverige inte har något förbud mot att kränka heliga principer, problemet med den inställningen är att förbud är onödiga när de heliga principernas okränkbarhet har internaliserats av allmänheten och försvaras av etablissemanget. Så snart någon uttalar sig negativt om exempelvis demokratin viner piskan i luften och man kräver rättning i ledet. Till skillnad från andra fall när den heliga yttrandefriheten ifrågasätts så förblir alla tysta när någon fråntas rätten att fritt uttala sig om demokratins inneboende problem. När storheterna yttrandefrihet och demokratins okränkbarhet står mot varandra får yttrandefrihet ge vika.

När troende reagerar på att de heliga symboler som de håller kära vanäras kan man vara säker på att någon sekulär humanist mästrande lyfter fram den enskildes rätt att få häda och skymfa religionen, men när den sekulära diskursens heligheter utifrån sakliga grunder ifrågasätts är tonen en helt annan.

Varje själ ska smaka döden

Varje tid har sina utmärkande drag, drag som färgar människor som lever just då på ett sätt som gör de unika i ett historiskt perspektiv. De flesta människor är dömda att förkroppsliga den tidsålder de råkat föddas in i. Utan ideal som verkar i annan riktning finns heller ingen anledning att emotstå kulturens anvisningar. Muslimen befinner sig dock genom hela livet, i stort och smått, i en spänning mellan det profana idealet av hans tid och det eviga Profetiska idealet. Ett led i att övervinna det profana och stiga i transcendens är att reflektera över samtiden, först då kan man att resa sig över sin tid och förhålla sig till de ideal man önskar följa.

Samhällsvetare har ägnat mycket tid åt att försöka förstå vad som kännetecknar det moderna samhället och den inverkan som moderniteten haft på människans karaktär, inte sällan har analyserna utmynnat i en mer eller mindre uttalad samhällskritik. Ofta gör de analyser med utgångspunkt i människotyper, dvs. teoretiska idealtyper, för att åskådliggöra skillnaden mellan olika kulturer och beskriva tidstypiska personlighetsdrag. Den moderna arketypen kännetecknas av sin ovillighet att binda sig och förblir på så sätt evigt omogen. Den moderna människan lever i en fantasivärld, tar ingenting på allvar, och förmår inte engagerar sig i någonting utanför sig själv. Den moderna människan hade varit starkt dysfunktionell i det förmoderna, traditionella samhället. Hennes obeslutsamhet, improduktivitet och själviskhet hade betraktats som förkastliga egenskaper och gjort henne till en utböling. Förr var benägenheten att inte tänka på framtiden lika med en säker död, det fanns inget utrymme för att skjuta upp livet eller leva ett liv i uppskov. Det traditionella livet hade sina anhalter och etapper, det fanns ingen poäng i att vänta på något imaginärt Tillfälle som kunde förlösa livet.

På många sätt utgör den moderna människan i denna tappning själva motsatsen till det Profetiska idealet. Hon befinner sig i fullkomlig ghaffla, en törnrosasömn, gravt oförberedd för livets brutala verklighet än mindre för det efterkommande livet. Vad beror då den moderna människans ovilja att binda sig på och hur har hon hamnat i det tillstånd av tanklöshet?

I alla mänskliga civilisationer har döden varit en oundgänglig beståndsdel av kulturen, den har funnits representerad i de ritualer och institutioner som definierat människorna. Hon har ständigt gjorts medveten om sin egen dödlighet och temporära befintlighet. Det är i förhållandet mellan dödlighet och odödlighet som människan utformat olika livsstrategier. Modernitetens kulturbygge avviker från den historiska normen i och med att den inte behandlar människans förgänglighet utan förskjuter frågan till periferin med resultat att dödens slutgiltighet och absoluthet förträngts. Offentliga begravningar försvann och kyrkogårdar förlades till områden där människor sällan rörde sig. En kultur som undandragit döden offentligheten erbjuder inte människan några gångbara strategier för att hantera döden. En kuktur som gravt oförbereder människan inför sin egen död är en kultur som misslyckats i sitt allra viktigaste uppdrag, Dödens ofrånkomlighet är det enda som är säkert med livet och en kultur som förträngt eller inte förser människan med strategier som svar på den existentiella ambivalens som denna insikt frambringar har gjort människan en djup otjänst.

Kollektiv individualism

Föreställ dig en tröja med texten Jag är individualist. Föreställ dig sedan ett helt torg fullt av folk med samma slags tröjor: En ganska komisk anblick? åtminstone för en eventuell avvikare som själv inte "iklätt sig" denna tvångsmässiga individualitet.


Hur framställs debatten mellan religiösa och icke-religiösa? Humanisterna försöker framställa religionen som ett hinder för den individuella friheten och påstår att religionen ställer krav på likriktning och tvång. Mot detta ställs ett sekulärt och demokratiskt samhälle där individen är fri att göra vad han vill, utan begränsningar eller påbud från ett kollektiv. Problemet med detta argument är att författarna inte tycks förstå, eller blundar för, att människan inte kan växa upp i ett vakuum. Människan kommer alltid att präglas av familjens, kulturens och samhällets värderingar. De som argumenterar emot religion i dess egenskap som socialiserande institution tycks inte vara medvetna om detta. Motståndarna kan blunda för sina egna felaktiga bakgrundsantaganden, att inte alla samhällen kräver konformitet och likriktning, eftersom deras åsikter, tankar och värderingar ligger i linje med majoritetskulturens dito. Deras antaganden och verklighetsbeskrivningar tas därför för givna och ifrågasätts sällan. Att debattera utifrån antaganden som ligger i linje med majoritetskulturen ger ett fördelaktigt utgångsläge i debatten med religiösa. På grund av denna kulturella blindhet kan humanisterna ställa upp en dikotomi mellan individ och kollektiv och sedan förfasa sig över kollektivets förtryck av individen. Men i själva verket är denna dikotomi falsk. Det handlar inte om en krock mellan individ och kollektiv, utan snarare om en kamp mellan två kollektiva världsbilder, den sekulära och den religiösa.


Om vi ändå ska tala om individualism och kollektivets krav på likriktning måste man nog ändå konstatera att humanisternas version av sekularism innebär ett tvång att anpassa sig efter kollektiva värderingar. Att vara religiös i ett sekulärt samhälle, dvs. att leva under förhållanden där religiösa föreställningar och handlingar ständigt ifrågasätts kräver en stor portion individuellt mod, initiativ och handlingskraft. Att bara göra som alla andra kräver däremot ingen individualitet. Att vi i Sverige trots våra föreställningar om individuell frihet och oändliga valmöjligheter likriktats politiskt och kulturellt borde leda till eftertanke, även hos humanisterna. Det kanske är dags för humanisterna att titta ner på sina egna tröjor.

Aftonbladet

Dagen


Abbe & Abdussalam

Fortsatt debatt om heltäckande slöja

Idag den 26 januari fortsätter DN att skriva om förslaget om förbud mot heltäckande slöja i Frankrike.

Artikelförfattaren skriver att "President Nicolas Sarkozy har länge uttryckt sitt ogillande mot slöjor som täcker hela ansiktet. Han anser att slöjan kränker kvinnans rättigheter och strider mot den franska republikens grundprinciper."http://www.dn.se/nyheter/varlden/debatt-om-slojor-skapar-splittring-i-frankrike-1.1033487.

Något frågande ställer jag mig till hur Sarkozy genom att förbjuda något som borde vara en mänsklig rättighet - att välja sin egen klädsel - räddar kvinnans rättigheter. Dessutom, vart är vi på väg. Visst är det ett fåtal muslimer som kanske känner sig träffade av just detta förbud men på detta sätt börjar en totalitär statskontroll av medborgarna. Steg för steg till dess att allt är kontrollerat och ofritt.

Vissa människor som Dilsa Demirbag har jämfört debatten med att hon t.ex. inte kan gå in i en moské med bikini. Jämförelsen är dock inte relevant eftersom en moske, liksom många andra platser i samhället, inte är en allmän offentlig plats på samma sätt som en gata eller ett torg. Eller menar Dilsa att hon kan gå in i en rättssal i bikini, till ett bibliotek i bikini, till en arbetsintervju i bikini , till universitet i bikini, till biblioteket i bikini, ens till en restaurang i stan i bikini?

Det offentliga rummet kräver förstås också ömsesidig respekt men det är stötande att det finns människor som Dilba och Sarkozy som vill tvinga andra människor att i det offentliga allmänna utrymmet klä sig på ett visst sätt. Å ena sidan argumenterar de mot stater som Iran, vilka tvingar sina medborgare att klä sig på visst sätt i det offentliga, å andra sidan vill de själva tvinga sina egna medborgare att klä sig på ett visst sätt i det offentliga rummet. Det kan endast beskrivas som hyckleri!

Nej Sarkozy, ta inte steget som leder mot totalitärism och diktatur. Behåll det fria Europa!

Vad är vi ute efter egentligen?

Många muslimska bloggare som ex. TheAbsoluteBanana och AbouHamza har reagerat mot SvDs rapportering om halalslakt. De menar att den har udden riktad mot muslimer. Jag håller till en viss utsträckning med. Emellertid måste man vara försiktig så att man inte ”ropar varg” varje gång islam på ett mer eller mindre implicit sätt kritiseras.

Det är två viktiga aspekter man måste ta fasta på när man som muslim försöker bemöta vad man anser vara en islamofobisk diskurs. Först och främst måste man ha i åtanke att bemötandet ha en ”ropa-vargeffekt”. För det andra måste man fråga sig vad man är ute efter egentligen? Många muslimer verkar ha det orealistiska målet att islam ska få en normaliserad status i det västerländska samhället. Visst man kan kämpa för att islam skall behandlas som vilken annan religion eller ideologi som helst, dvs en balanserad islamdiskurs. Detta mål är dock egentligen inget konkret mål utan en slags abstrakt idé eller utopi. Om vi bortser från faktorer som det geografiska och historiska förhållandet mellan väst och islam samt andra sociologiska faktorer som gör detta mål orealistiskt är detta målet omöjligt att uppnå av den enkla anledningen att det är extremt vanskligt att på ett tydligt sätt kunna formulera ett sånt mål och således kunna avgöra huruvida målet är uppfyllt. Som muslimsk debatör måste man skilja på negativ islamdiskurs och demoniserande islamdiskurs. Givetvis är gränsen i mångt och mycket flytande men ändock viktig att ha i åtanke.

Vi måste vara medvetna om att islamofober som Demirbag-Sten, Gudmundson m.m. är vana skribenter som säkerligen arbetar efter en klar strategi. En sådan strategi är tämligen lätt att få tillgång till genom en mängd organisationer, tankesmedjor samt politiska partier som betraktar islam som ett hot. Man måste ha klart för sig att islam alltid kommer att betraktas som ett hot av den ena eller andra gruppen. Vi kan inte spela indignerade över att det finns människor som ej gillar islam.

En ärlig och konsekvent aversion mot islam är ganska vansklig att argumentera mot om den är baserad på fakta eller trosföreställningar som är svåra att motbevisa (t.ex. en tomte i skogen sa att islam är dåligt. Därför hatar jag islam) eftersom det är svårt hitta en infallsvinkel varifrån man kan angripa motparten. Vad gäller bombliberalerna så erbjuder deras förmenta liberala värderingar en potent infallsvinkel varifrån man kan angripa deras hyckleri. En viktig aspekt att ta fasta på är att det i ett liberalt samhälle i princip inte går att rikta inskränkningar av specifika rättigheter mot en specifik grupp. Alla förbud måste vara generella och därmed leder de till ett sluttande plan där varje inskränkning ökar risken för ytterligare inskränkningar.