Medelvägens religion och dess gudsuppfattning

”Och Vi har gjort er till ett mittens samfund (ummat wasat), för att ni skall stå som vittnen mot alla människor och Sändebudet vara vittne mot er.” (Koranen 2-143).


Islam är den gyllene medelvägens religion. Och det finns många exempel på det. Religionen islam betonar inte det exoteriska lika mycket som judendomen, men nedtonar det inte heller såsom kristendomen gör. Muslimer lägger inte lika stor tonvikt vid den gudomliga lagen som judendom, och inte heller nedtonar man dess betydelse, liksom kristendom.
Även vad gäller förståelsen av Gud tar islam en medelväg mellan judendom och kristendom. Gud är, enligt islam, sträng som Gamla testamentets Gud, men även lika kärleksfull som Han framställs i Nya testamentet.

Enligt islam lär man känna Gud bland annat genom att begrunda de i kosmos uppenbarade Gudsnamnen och egenskaperna, som det heter i en Koranvers: ”För dem som har visshet i tron finns tecken på jorden, och inom er själva. Ser ni inte?” (51:20-21).
Gudsnamnen delas i sin tur in i majestätiska (jalal) och sköna (jamal) namn. Hans majestätiska namn är de namn som framkallar vördnad och bävan inom oss, såsom Hans namn Framtvingaren (al-Jabbar), medan hans sköna namn inom oss väcker en känsla av närhet och intimitet, såsom Hans namn den Kärleksfulle (al-Waduud). Gud är alltså den som både ger liv (al-Muhyi) och den som utplånar (al-Mumit), förlåter (al-Ghafoor) och bestraffar (al-Muntaqim), Han är den som ger generöst (al-Wahhab) och den som håller tillbaka (al-Mani’). Nästan varje tema inom Koranen framställs i motsatsförhållanden, så även om Gud är den som är nära vad gäller manifestationen av sina egenskaper (al-asmaa’ wa al-sifaat), är Han utom räckhåll vad gäller sin natur (al-dhaat), såsom Han är i sig själv. Han är, med andra ord, som det heter i den heliga Koranen: ”den Uppenbare och den Dolde”. (Koranen 57:3).

Muslimer söker således balansera fruktan för Gud med tilliten till Honom, och vise versa. Men vi bör ständigt ha i åtanke att Guds egenskaper är absoluta och därför inte jämförbara med samma egenskaper som vi finner hos oss själva. Detta trots att vi är skapade till Guds avbild (khalaqa Allah Adam ’ala suratihi). Det är som när man i en liten samling vatten ser en reflektion av ett träd. Även om det är en ofullkomlig spegelbil så ger det oss ändå en viss kunskap om trädet. Detta ligger i tingens natur, som trots att de reflekterar de gudomliga namnen, är ofullkomliga spegelbilder. Som Tage Lindbom skriver i en av sina böcker: ”ljuset lyser i världen, men därför att världen består av former, kastar också ljuset skugga”.

Islam är därför den gyllene medelvägens religion även vad gäller förståelsen av Gud. Det är den religion som genom tron på tawhid (Enheten), eller wahdaneyya, harmoniserar och förenar Gamla - och Nya testamentets gudsuppfattning. Och det finns ingen motsägelse i detta. På samma sätt som en och samma person kan besitta både majestätiska och sköna egenskaper, är även Gudsnamnens/egenskapernas (samt kosmos) mångfald en manifestation av den Ende.