Sök i den här bloggen





Ett islamiskt förhållningssätt till evolutionsteorin av Nuh Ha Mim Keller

3 april 2010

Följande inlägg är en översättning av en text skriven år 1995 av Sheykh Nuh Ha Mim Keller.



I Guds, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn

14 juli 1995
Käre Suleman 'Ali:

Tack för ditt fax från den 27 juni 1995 vilket delvis sade:

"Nyligen har en pamflett cirkulerat runt i Oxford som säger att evolutionsläran är synonym med kufr (otro) och shirk (sätta andra vid Guds sida). Jag är själv biolog och jag är övertygad av den bevisning som stödjer evolutionsteorin. Jag skriver för att fråga om Koranens skapelseberättelse är oförenlig med läran om människans utveckling. Finns det några böcker som du skulle rekommendera i ämnet?"


Under min period av " vetenskaplig förklaringslogik" vid University of Chicago, ansåg jag att vetenskapliga teorier skulle vara följdriktiga, logiskt hållbara, tillämpbara och ha validitet (Öa: giltiga, tillfredsställande som förklaringar). Jag var van vid att undersöka teoretiska uttalanden genom att pröva dem mot dessa kriterier i turordning. Kanske dessa kriterier kan utgöra en rimlig utgångspunkt för att ge din fråga ett svar som, om än kort och något personligt, trots allt kan sprida lite ljus över de ämnen du berör.


Följdriktighet


Det förefaller mig som om själva ovillkorligheten i teorins slutsatser tenderar att äventyra dess "objektiva" karaktär. Visst kan man tala om "bevisen för evolution", men om teorin är fullständig, så innebär det att även det mänskliga medvetandet i sig också är styrt av evolution.


Detta innebär att själva de kunskapskategorier (i det mänskliga medvetandet) som tillåter observationspåståenden att uppstå eller kvalificeras som "fakta", såsom antal, rum, tid, händelser, mått, logik, orsakssamband och så vidare, egentligen endast är fysiologiska olyckor av slumpmässiga mutationer och naturligt urval i en särskild art, Homo sapiens.


Dessa kunskapskategorier har då inte uppstått (i det mänskliga medvetandet) ur några vetenskapliga överväganden, utan har egentligen snarare godtyckligt uppstått hos människan genom den blinda och slumpartade utvecklingen för att bevara arten. Kunskapskategorierna behöver inte spegla den yttre verkligheten, "hur naturen är", objektivt, utan endast till den grad de är användbara för att bevara arten. Det innebär att det egentligen inte finns något i dessa kunskapskategorier som garanterar företräde eller objektivitet framför andra kunskapskategorier (förklaringsmodeller), som förmodligen skulle ha kunnat uppstå om vårt medvetande utvecklats längs andra evolutionära linjer, säg som i mer avlägsna vatten- och underjordiska arter.

Den kognitiva grunden för varje påstående inom evolutionsteorin kommer således från omedvetna, icketänkande och ogranskade historiska krafter som producerade "medvetandet" hos en art; evolutionsteorin låter likväl denna kognitiva grund även omfatta samtliga övriga kunskapsteoretiska påståenden (förklaringen till arternas uppkomst) utan att förklara vad som berättigar denna generalisering. (Öa Med andra ord, med vilken rätt kan teorin hävda att även andra kunskapspåståenden har utvecklats som en följd av blinda slumpmässiga mutationer?)

Teorins förespeglingar om att den motsvarar en objektiv återspegling av verkligheten, som i ovillkorlig mening omfattar alla arter, är helt enkelt inte förenlig med följderna av ett grundligt evolutionärt synsätt, vilket innebär att de mänskliga kognitiva (kunskaps-) kategorier som ligger till grund för teorin i hög grad är relativa och artspecifika. Teorins ovillkorlighet beträffande slumpmässiga mutationer och naturligt urval, som förklaringsprinciper, tillintetgör i slutändan teorin.

Med alla sina påståenden som samtidigt är både ovillkorliga och relativa, objektiva och subjektiva, generaliserbara och icke generaliserbara, vetenskapliga och artspecifika, kör teorin på ett rev av metodologisk inkonsekvens.

Logisk hållbarhet

För egen del var jag övertygad om att utvecklingen av människan var en oantastlig "given" del av modern kunskap tills jag läste Charles Darwin's "Origin of Species". Det nionde kapitlet (The Origin of Species by Means of Natural Selection, or The Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life. Ed. J.W. Burrow. London: Penguin Books, 1979, 291-317) klargjorde att, utifrån det Darwin blygsamt kallar "den stora bristen i den geologiska förteckningen", teorin i princip inte var falsifierbar. Detta trots kravet på att det i princip ska finnas möjlighet att, genom någon form av ett eller annat bevis, motbevisa en teori som en förutsättning (om vi ska förlita oss på tänkare som Karl Popper) för att en teori ska anses utgöra vetenskap. Av naturliga skäl förblev fossila bevis på mellanformer, som kunde bevisa eller motbevisa teorin, ofunna och icke möjliga att finna. När jag läste detta kunde jag inte förstå hur en sådan teori kunde kallas "vetenskaplig".

Men om utvecklingsläran inte är vetenskaplig, vad är den i så fall? Det förefaller mig som att den är en mänsklig tolkning, en strävan, en industri, en litteratur, baserad på vad den amerikanske filosofen Charles Peirce kallade abduktionsresonemang (induktion) och som fungerar på följande sätt:

(1) Överraskande faktum A (observeras).
(2) Om teorin B är sann så följer A som en självklarhet.
(3) Därför är B sant.

(Ö.a. Härunder följer ett förenklande exempel på abduktion (se ovan):
(1) fiskfossil hittas på land (A)
(2) området måste ha legat under vatten (B) eftersom det är fiskfossil (A)
(3) Därför är det sant att området har legat under vatten (B))


Här är enbart (1) säker, (2) är bara sannolik (eftersom den förklarar de faktiska omständigheterna, dock utan att utesluta andra möjliga förklaringar/teorier), medan (3) endast har samma sannolikhet som (2).


Om du verkligen vill få klart för dig hur orubblig tesen om utvecklingen av människan egentligen är, göra då en lista över alla fossil som så långt har upptäckts och som "bevisar" människans utveckling från lägre livsformer, datera dem och fråga sedan dig själv om inte det just är abduktion (se ovan) som driver utvecklingsläran samt om det verkligen utesluter en helt annan slutsats (2) i stället för evolutionsteorin.

Tillämplighet

Går det att göra en analogi av mikroevolution inom en art (som är tämligen välbevisad genom avel av hästar, duvor, användbara växthybrider o.s.v.) som är tillämpbar på makroevolution, vilken innebär utveckling från en art till en annan? Det leder oss till frågan om huruvida det i så fall finns ett enda exempel på en art som faktiskt utvecklas till en annan, med mellanformer representerade i fossila fynd?

Under 1970 undersökte Peter Williamson vid Harvard University, under ledning av Richard Leakey, 3.300 fossil från utgrävningar runt Lake Turkana, Kenya, som spänner över flera miljoner års historia över tretton arter av blötdjur, som tycktes ge tydliga bevis för evolution från en art till en annan. Han publicerade sina rön fem år senare i Nature Magazine, Newsweek publicerade historien:

"Även om deras existens utgör grunden för paleontologi, har fossil alltid varit något av en pinsamhet för evolutionister. Problemet är de " felande länkarna ": De fossila lagren är så fulla av luckor att det tar en verkligt sakkunnig och fantasifulla ögon att urskilja hur en art kan ha utvecklats till en annan... Men nu, för första gången, har utgrävningarna vid Turkanasjön i Kenya, fått fram tydliga fossila bevis på utveckling från en art till en annan. Bergets lager innehåller en rad fossil som visar varje litet steg i en evolutionär resa som verkar ha gått fram stötvis (Sharon Begley and John Carey, "Evolution: Change at a Snail's Pace." Newsweek, 7 December 1981).

Utan att uppehålla sig vid (den bristande) faktamässigheten i vetenskapliga hypoteser prövade mot ovanstående logik, eller vid att 3.300 fossil av tretton arter bara” täcker” flera miljoner år och vi redan erkänner att evolution sker samt bara försöker se var fossilen passar in, eller att vi här är tillbaka vid Peirce's abduktion, fast med en mer sannolik mindre premiss på grund av den mer fullständiga geologiska förteckningen - det vill säga, även om vi antar evolutionen som ”given”, vilket fossilen bevisar, - är en intressant detalj om fossilen (för en teist) att förändringen i dessa var mycket snabbare än de traditionella darwinistiska mekanismerna av slumpmässiga mutationer och naturligt urval skulle acceptera:

Vad de fossila fynden indikerade var att djuren i stort sett förblev i samma form under avsevärda tidsperioder. Men vid två tillfällen, för ca 2 miljoner år sedan och sedan återigen för 700.000 år sedan, verkade livet i dammen explodera - uppenbarligen igångsatt av en nedgång i sjöns vattenstånd. I (jämförelsevis) ett ögonblick av den geologiska tiden, när den föränderliga miljön i sjön tillät nya typer av blötdjur att vinna överlevnadstävlingen, utvecklades alla arter till sorter som kraftigt skiljde sig från deras förfäder. Sådan plötslig utveckling hade observerats tidigare. Vad som gjorde Turkanasjöns fossila fynd unikt, säger Williamson, är att "för första gången ser vi mellanformer" mellan de gamla arterna och de nya.

Att mellanformer framträdde så snabbt, med nya arter som plötsligt utvecklats under en period om 5.000 till 50.000 år och efter miljontals år av oföränderlighet, utmanar de traditionella teorierna hos Darwins anhängare. De flesta forskare beskriver utvecklingen som en gradvis process, genom vilken de slumpmässiga genetiska mutationerna långsamt producerar nya arter. Men fossil från Turkanasjön visar inte någon gradvis förändring, utan snarare verkar de spegla eoner av stillestånd avbrutna av korta evolutionära "revolutioner" (ibid.).

Vilken betydelse har detta för muslimer? I religiöst avseende, om vi bortser från våra vetenskapliga skrupler för ett ögonblick och medger att utvecklingsläran är tillämplig på något i den materiella världen, nämligen molluskerna i Lake Turkana, utgör då detta otro (kufr) enligt islams måttstock? Jag tror inte det. Klassiska verk i islamiska troslärosatser(’aqida) som al-Matan al-Sanusiyya förklarar att

" När det gäller vad som är möjligt i förhållande till Allah, består det av att Han kan göra eller inte göra vadhelst som är möjligt (al-Sanusi, Hashiya al-Dasuqi 'ala Umm al-barahin. Cairo n.d. Reprint. Beirut: Dar al-Fikr, n.d, 145-46).

Detta innebär att Allahs allmakt kan åstadkomma vadhelst som inte är omöjligt, vilket betyder att det antingen

(a) i sig är omöjligt (mustahil dhati), till exempel att skapa en femsidig triangel; något som egentligen endast är förvirrande ord och på inte något sätt är möjligt, varför vi egentligen inte heller kan ifrågasätta om Allah skulle kunna åstadkomma detta;

(b) eller omöjligt på grund av att Allah har informerat oss om att det inte kommer att inträffa (mustahil 'aradi), vare sig Han gör det i Koranen, eller genom profeten (Allah välsigna honom och ge honom frid) i en mutawatir hadith. Hadith mutawatir innebär en tradition (skildring/berättelse) som har nått oss genom så många olika kanaler att det är omöjligt att alla kanalerna kunde ha konspirerat för att skapa skildringen eller berättelsen. Denna kategori av det omöjliga är egentligen inte omöjlig från början, men blir det genom en uppenbarelse från Gud, som är sanningsenlig och sannfärdig. Till exempel är det omöjligt att personen Abu Lahab skulle vara en av invånarna i paradiset, eftersom Koranen berättar att han tillhör invånarna i helvetet (Koranen 111).

Vad gäller evolutionsläran är kunskapspåståendet att Allah skulle ha bringat fram en varelse ur en annan i sig inte omöjligt ((a) ovan) eftersom det inte är motsägelsefullt. Huruvida det skulle utgöra fallet (b), "omöjligt på grund av Allah har informerat oss att det inte kan inträffa", förefaller det mig som om vi har två olika fall, ett beträffande människan och ett beträffande resten av skapelsen.

Människan

Vad gäller din fråga om huruvida Koranens förklaring av skapelsen är oförenlig med att människan har utvecklats, om evolution innebär som Darwin trodde, att "förmodligen alla organiska varelser som någonsin levt på jorden har utvecklats från en ursprunglig form, i vilken livet först andades "(The Origin of Species, 455), är min förståelse att denna förklaring är oförenlig med Koranen skapelseberättelse. Vår första förfader var profeten Adam (frid vare med honom), som skapades av Allah i Janna, "paradiset" och inte på jorden. Dessutom var han skapad på ett speciellt sätt som Allah beskriver för oss:

"Din Herre sade till änglarna: "Jag vill skapa en människa av lera. När Jag har format henne och andats in i henne något av Min ande, fall då ned [alla] på era ansikten inför henne! Därpå föll änglarna ned på sina ansikten, alla utom Iblees som [vägrade] av högmod och blev en av dem som förnekar sanningen. [Gud] sade: "Iblees! Vad avhöll dig från att falla ned inför den som Jag har skapat med Mina händer? Tog ditt högmod överhanden eller var du [alltid] en av dem som anser sig förmer än andra?" [Iblees] svarade: "Jag är bättre än han; mig har Du skapat av eld - honom skapade Du av lera." " (Koranen 38:71-76).

Nu förhåller det sig så att Islams Gud är transcendent och står över varje antydan om antropomorfism. Korankommenterare som Fakhr al-Din al-Razi förklarar de ovanstående orden ”skapat med mina händer” som ett figurativt uttryck för Allahs särskilda intresse för just denna skapelse, den första människan, eftersom en suverän och ett upphöjt majestät inte utför något arbete "med sina händer" såvida det inte är av största vikt (Tafsir al-Fakhr al-Razi. 32 vol. Beirut 1401/1981. Reprint (32 vols. i 16). Beirut: Dar al-Fikr, 1405/1985, 26.231-32). Jag säger "den första människan," eftersom den arabiska termen Bashar som används i versen " Jag vill skapa en människa av lera. " betyder just en människa och inte har någon annan lexikal betydelse.

Samma tolkningsöverväganden (gällande Allahs transcendens över de skapade tingens attribut) tillämpas på orden ”och andats in i henne något av Min ande”. Eftersom Koranen entydigt slår fast att Allah är Ahad "En", inte ett väsen som är delbart, säger korantolkarna att denna "ande" var skapad och att dess tillskrivning till Allah ( "Min ande") är vad som på arabiska kallas idafat al-tashrif "en tilldelning av ära,". Detta visar att ruh "anden" i denna första människa och hans efterkommande var "en helig, upphöjd och ädel substans" (ibid., 228) - inte att det var en "del av Allah" som skulle kunna träda in i Adams kropp, vilket innebär otro. Liknande tillskrivningarna är inte ovanliga i det arabiska språket, precis som Kaba kallas bayt Allah ordagrant "Allahs hus", men som egentligen betyder "Allah's hedrade hus", inte att det är Hans adress. Ett annat exempel är det kamelsto som skickades till Thamudfolket, som kallades naqat Allah "Allahs kamelsto" vilket egentligen betyder "Allahs hedrade kamelsto" och som antyder dess okränkbarhet i den tidsbundna Sharia, inte att Han red den, och så vidare.

Allt detta visar, enligt Koranen, att människan i sig - med sitt himmelska ursprung i Janna, genom sin speciellt skapade natur, genom sin ruh "själ" – är på en helt annan nivå i Allahs ögon än annat jordiskt liv, oavsett om deras organ har vissa fysiologiska likheter. Dessa likheter är något som är förbehållet dessa varelsers Skapare att skapa. Darwin säger:

"Jag tror att djuren härstammar från som mest endast fyra eller fem progenitorer och växter från ett lika stort eller mindre antal. Analogi skulle kunna ta mig ett steg längre, nämligen till tron att alla djur och växter härstammar från någon enda prototyp. Men analogi kan vara en bedräglig vägvisare"(The Origin of Species, 454-55).

Faktiskt kan det vara så. Det ligger i dess natur, denna plats där Gud har skapat oss, denna värld (Dunya), att där finns en möjlighet att förneka Allahs existens, Hans änglar, Hans böcker, Hans budbärare, den Yttersta Dagen och ödet, vare sig ödet är gott eller ont. Om dessa ting inte vore dolda med en slöja, skulle det inte finnas någon mening med att Allah lägger ansvaret på oss att tro på dem. Tron skulle vara ofrivillig, liksom exempelvis tron att Frankrike ligger i Europa.

Men det han har gjort oss ansvariga för är just tron på det osynliga. Varför? För att Guds namn - såsom al-Rafi’ "Han som upphöjer", al-Khafidh "Han som förödmjukar", al-Mu'ti "Den som ger", al-Mani’ "Han som undanhåller", al-Rahim "Den barmhärtige", al-Muntaqim "Hämnaren", al-Latif "Den vänlige" och så vidare – ska manifesteras.

Hur kan de bli manifesterade? Endast genom graderna av mänsklig lycka och undergång, av frälsning och fördömelse, av skillnader i människors andlighet som uppnås i alla dess grader: från profeternas djupa visshet (frid över dem), till den vanlige troendes tro, till tvivlaren eller hycklaren, till de fördömdas förnekelse. Dessutom har slöjan en slags sömlös (osynlig) egenskap. För en del är det en sömlös slöja av ljus som manifesterar det Gudomliga genom fulländningen av skapelsen, medan det för andra är en sömlös slöja av mörker, en perfekt möjlighet till att tolka kausala relationer på ett sätt som inte lämnar någon plats för det som inte är materiellt . Allah säger:

"VÄLSIGNAD Han som har allt herravälde i Sin hand och vars makt övervinner allt! Han som har skapat döden och livet för att sätta er på prov [och låta er visa] vem av er som i sitt handlande är den bäste. Han är den Mäktige, Den som ständigt förlåter. [Det är] Han som har skapat sju himlar som välver sig över varandra. Du kan inte upptäcka någon brist eller ofullkomlighet i den Nåderikes skapelse; men lyft på nytt din blick mot [himlen] - ser du någon spricka " (Koranen 67:1-3).

Sista gången jag kollade var universitetetsscenen en ateistisk subkultur, bestående av professorer och studenter som aktivt eller passivt var övertygade om att Gud var skapad av människan. I liberala bastioner som University of California i Berkeley, till exempel, finns det fortfarande ett förbud mot inrättandet av ett religionsinstitut. Endast denna attityd accepteras och all annan inställning betraktas som omogen och primitiv. Inskränkningen av mänskligt beteende till evolutionsbiologi är en viktig uppsökande journalistisk mission för denna rörelse. Jag är likväl nöjd med detta, eftersom Allah har skapat detta för att pröva oss, för att skilja de goda från de onda och de onda från de som är ännu värre. Men jag förstår inte varför muslimer ska acceptera evolutionsteorin som en förklaring till människans ursprung, särskilt när det strider mot vad vi vet från människans Skapare.

Andra arter

Beträffande andra fall verkar inte förändring från en art till en annan motsäga uppenbarelsen, för Allah säger,

"MÄNNISKOR! Frukta er Herre som har skapat er av en enda varelse och av denna har skapat dess make och låtit dessa två [föröka sig] och sprida sig [över jorden] i väldiga skaror av män och kvinnor. Frukta Gud, i vars namn ni innerligt och enträget ber varandra [om hjälp], och [visa aktning för] de nära släktskapsbanden. Gud vakar över er." (Koranen 4: 1),

och säger även beträffande metamorfos av en olydig grupp av Bani Isra'il till apor,

"Och då de vägrade att upphöra med sina förbjudna handlingar, uttalade Vi [Vår fördömelse] över dem: "Bli [som] apor, föremål för [allas] hån och förakt!" " (Koranen 7:166).

I en hadith berättar profeten (frid vare med honom),

"Det kommer finnas grupper av människor, ur mitt samfund, som kommer att bedöma otukt, silke, vin och musikinstrument som lagliga: grupperna kommer att slå läger bredvid ett högt berg, som en herde återvänder till på kvällen med en av deras flockar för något han behöver och de kommer att säga till honom, "Kom tillbaka i morgon." Allah kommer att tillintetgöra dem under natten, rasera berget över dem och förvandla andra till apor och svin tills Domedagen. " (Sahih al-Bukhari. 9 vol. Kairo 1313/1895. Reprint (9 vol. I 3). Beirut: Dar al-Jil, nd, 7,138: 5590).

De flesta islamiska lärda har förstått dessa förändringar bokstavligt, vilket visar att det faktum att Allah ändrar ett ting till ett annat (återigen, i andra fall än människans ursprung) inte traditionellt har ansetts strida mot islams läror. Faktum är att det dagliga miraklet i kost, den näring Allah förser Sina skapelser med, där en varelse förvandlas till en annan genom att bli uppäten, kan ses i näringskedjan som utgör ekonomin i vår naturliga värld och på våra egna tallrikar.

Om vi, såsom i evolutionsteorin, förenar denna möjlighet med faktorerna kausalitet, gradvisa förändringar, mutation, och anpassning, förefaller det inte mig som att teorin lägger till något radikalt annorlunda till dessa andra former av förändring. För islamiska troslärosatser förnekar inte kausala samband som sådana, utan förnekar att orsakerna har verkan i sig och från sig själva. Att tro detta är att tillskriva någon annan delaktighet i Allahs handlingar. Den som tror på det sistnämnda slags orsakssambandet (som nästan alla evolutionister gör) är utan tvekan en otrogen (kafir).

”Den som förnekar vanliga orsakers existens har satt Allahs, Den Högstes, vishet ur funktion, medan den som tillskriver verkan till själva orsakerna har satt medhjälpare (shirk) vid sidan av Allah den Högste "(al-Hashimi: Miftah al-Janna fi Sharh" Aqida Ahl al-Sunna. Damaskus Matba'a al-Taraqi, 1379/1960, 33). Vad gäller muslimer tror de att det endast är Allah som skapar orsaker, endast är Allah ensam skapar verkan, och Allah ensam som förbinder de två (orsak och verkan). I Koranen uttrycks detta med orden ""Gud är alltings Skapare" (Koranen 13:16).

En muslim bör vara uppmärksam på denna punkt och ta avstånd från att tro att någon orsak antingen kan
(a) åstadkomma verkan i och för sig, eller
(b) åstadkomma verkan i och för sig genom en kapacitet Allah har lagt i orsaken.
Båda dessa punkter innebär förnekande av Allahs enhet och ensamhet (wahdaniyya), vilket innebär att Allah inte har någon medhjälpare eller delägare som har del i:

(1) Hans enhet (Dhat);
(2) Hans attribut (Sifat);
(3) eller i hans handlingar (af'al), vilket inkluderar skapandet av universum och allt i universum, inklusive alla dess samband av orsak och verkan.

punkten (3) innebär ett bestridande av både punkterna (a) och (b) ovan och kanske är detta vad din broschyrförfattare i Oxford hade i tankarna när han talade om evolutionens shirk (att tillskriva en medhjälpare eller delägare vid Allahs sida).

I detta sammanhang tycks mig inte evolutionsläran, som ett kunskapspåstående om ett orsakssamband, skilja sig från andra liknande kunskapspåståenden. Ett exempel på detta skulle kunna vara följande förklaring "Presidenten avled av en mördares kula." Här, trots att det egentligen endast är Allah som ger liv eller död, finner vi ett undantag i den Heliga lagen att tala på detta sätt, förutsatt att vi vet och tror på att Allah ensam åstadkommit denna verkan. Den som ordagrant tror att det var kulan i sig som orsakade presidentens död är en kafir (otrogen). I verkligheten vet en sådan människa inte mer om hur saker och ting fungerar i världen än en person som tar ett bad och som blir arg på kranen, när vattnet egentligen blivit avstängt för hela kommunen.

För att sammanfatta svaret på din fråga så här långt förefaller det mig inte som att tro på makroevolutionär förändring och variation av icke-mänskliga arter skulle innebära kufr (otro) eller shirk (tillskrivande av medhjälpare eller delägare vid Allahs sida) såvida man inte också anser att en sådan omvandling kom till genom slumpmässiga mutationer och naturligt urval, med förståelsen av dessa adjektiv på så sätt att de har en kausal självständighet från Allahs vilja. Du måste granska ditt hjärta och fråga dig själv vad du tror. Ur Tawhid-perspektiv, islamisk teism, händer ingenting "på måfå", det finns ingen "självständig natur” och den som tror på slumpmässiga mutationer eller naturligt urval är ofrånkomligen bortom islams sfär.

Olyckligtvis verkar detta vara precis vad de flesta evolutionister tror. I Amerika och England, är det de som skriver läroböcker, vilket väcker viktiga moraliska frågor om huruvida man ska sända muslimska studenter till skolor för att få undervisning i dessa ateistiska antaganden, som om de vore "självklarheter i den moderna vetenskapen." Undervisning i otro (kufr) till muslimer som om den vore en sanning är obestridligen olagligt inom islam. Kan denna olaglighet förmildras (göras juridiskt tillåten enligt sharia’s normer) utifrån behovet (darura) av vetenskaplig utbildning för kommande generationer av muslimer? Om så är fallet uppstår en moralisk skyldighet för alla muslimska föräldrar, p.g.a. frånvaron, i de flesta skolor, av läroböcker och lärare som är tillräckligt insatta och intresserade av att noggrant ta upp evolutionsteorins hypotetiska karaktär. De är skyldiga att övervaka sina barns islamiska trossatser och förklara för dem (själva eller med hjälp av någon annan som kan) den gudomliga uppenbarelsen av islam, tillsammans med svårigheterna i evolutionsteorin, så att det blir möjligt för barnen att begripa sammanhanget från ett islamiskt perspektiv och förstå vilka aspekter av teorin som förkastas av islamisk teism (Tawhid) och vilka som är godtagbara. Frågan om teorins allomfattande giltighet, d.v.s. dess omfattande av alla arter, kommer nödvändigtvis att utgöra en av de viktiga aspekterna av denna förklaring.

Validitet

Av alla evolutionsteorins antaganden är de två som vi ovan har definierat som otro (kufr), nämligen slumpmässiga mutationer och naturligt urval, tolkade på ett materialistiskt sätt, vad som mest enträget pådriver teorin till att även omfatta människor. Varför måste vi acceptera att människan kom från en gemensam förfader, som i sin tur härstammar från primater, i synnerhet när fossila fynd av mellanformer inte finns? Svaret på denna fråga, i vår tidsålder, verkar vara: "Var annars skulle vi ha kommit ifrån?"

Det är endast om vi accepterar premissen att det inte finns någon Gud som detta svar kan förvärva någon slagkraft. Koranen svarar på denna premiss i detalj och med auktoritet. Men det är inte bara på grund av att Allah informerar oss om sin egen existens och människans speciella skapelse som evolutionsteorin inte kan omfatta alla varelser, utan på grund av vad vi kan skönja i oss av det unika hos människan, som Koranen säger,

” Vi skall visa dem Våra tecken vid horisonten och inom dem själva, ända till dess [uppenbarelsens] sanning står klar för dem! " (Koranen 41:53)

Bland de största av dessa tecken i människan själv är hennes födslorätt som Khalifat al-Rahman, "Ställföreträdaren till Den barmhärtige." Om man frågar sig vad detta ställföreträdarskap består i, har ulama av tasawwuf, de lärda i islamisk andlighet, traditionellt svarat att det skall sökas i ma'rifa bi Llah eller "kunskap om Allah". Detta är ett privilegium som inte någon annan skapelse har förutom den troende och som uppnås genom att följa vägen av inre andlig rening samt genom styrkande av hjärtats tillgivenhet till Allah genom lydnadshandlingar, som blivit definierade av den heliga lagen, särskilt genom dhikr (Öa: vid en ordagrann översättning innebär dhikr omnämnande (av Gud). Emellertid har ordet i religiös bemärkelse en både bredare och djupare mening och tillämpning).

Den centrala platsen för denna tillgivenhet och kunskap är inte medvetandet, utan snarare i det subtila sinne inom en själv, som ibland kallas hjärtat och ibland ruh (själ).

Allahs speciella skapande av detta sinne har nämnts ovan i samband med Koranens ord ”och andats in i henne något av Min ande”. Enligt mästarna av den andliga vägen, är denna subtila kropp kunnig, medveten och vetande. När den är helt vaken är den kapabel att övervinna dunkelheten i det skapade universum för att erfara Allah. Om den säger Koranen och upphöjer dess sanna natur genom själva dess ofattbarhet:


” Säg: "Själen hör till det som är min Herre förbehållet ” (Koranen 17:85)


Hur erfar själen Allah? Jag ställde vid ett tillfälle denna fråga till en av ulama av tasawwuf i Damaskus, och skrev ned hans svar i ett opublicerat manuskript. Han sade till mig:

"Beskådandet av det gudomliga (mushahada) är av två slag, dels genom ögat och dels genom hjärtat. I denna värld är beskådandet i hjärtat något som upplevs av många av de Arifin (sådana som erfar Allah) och består i att titta på betingade saker, skapade varelser, med insikten att de inte existerar genom sig själva utan existerar genom Allah, och när insikten om Allahs storhet uppstår i en, krymper villkorade ting till ingenting i ens betraktelse och blir raderade ur ens tanke, och Den verklige (al-Haqq) uppdagas i ens hjärta, och det förefaller då som om man beskådar. Detta kallas "hjärtats beskådan". Ögats beskådan [i denna värld] är förbehållet den utvalde Profeten endast, Muhammad (Allah välsigna honom och ge honom frid). Vad gäller den nästa världen skall ögats beskådan beviljas alla troende. Allah Den Högste säger:

"Den Dagen skall [någras] ansikten lysas upp av glädje - de får skåda sin Herre -" (Koranen 75:22-23). "



[Vidare skrev jag beträffande det ovanstående:] Om det konstateras att begreppet hjärta enligt ovan inte verkar stämma överens med dess vanliga användning bland de som talar språket, måste jag medge detta. I sammanhanget avser termen inte medvetandet, utan snarare det som uppfattar sådant som är bortom skapade ting i världen, i den själsliga världen, vilken är en värld i sig. Om man kräver att förekomsten av denna (Öa: själen) kan bevisas, kommer svaret - hur legitim denna begäran än är – inte att bli annat än, "Gå till mästarna av disciplin och öva så kommer du att få se." Hur otillfredsställande detta svar än kan te sig, tycks det mig inte i princip skilja sig från de svar som exempelvis skulle ges till en icke-specialist vad gäller bevis för ett visst förslag inom teoretisk fysik eller symbolisk logik. Inte heller är sådana svar en protest mot i princip den "offentligt iakttagbara" karaktären i observationspåståenden som hör till dessa ämnen, utan snarare en begränsning som hör till ämnets natur och frågeställaren, en (begränsning) som han kan acceptera, avvisa eller göra någonting åt (Keller, Interpreter's Log. Manuscript Draft, 1993, 1-2).

Ren fantasi? Tvärtom är allt utom denna kunskap fantasi, för objektet för denna kunskap är Allah, Den Sanna verkligheten, som inte kan vara övergående utan oföränderlig, medan andra fakta är just imaginära. Barnet du brukade vara, till exempel finns nu bara i din fantasi, den person som åt din frukost i morse existerar inte längre utom i din fantasi, din gårdag, din morgondag, din dag idag (utom, möjligen, ögonblicket du befinner dig i, men som nu har undflytt): allt är påhittat, och egentligen endast uppfattat som förnimbar verklighet, som enhetlighet, som saklighet, som verklighet - genom fantasin.


Varje ögonblick som inträffar är annorlunda, som ett blinkande, in och ut ur existensen, bevarat i dess relationella sammanhang genom ren fantasi, vilket konstituerar den som av denna "värld". Vad vi märker av denna värld är alltså inbillat, liksom det en sovande ser. Om detta sammanhang har Ali ibn Abi Talib (Allah låt ädelhet stråla över hans anlete) sagt:

"Människor sover och när de dör vaknar de" (al-Sakhawi, al-Maqasid al-hasana. Cairo 1375/1956. Reprint. Beirut: Dar al-kutub al-'ilmiyya, 1399/1979, 442: 1240).

Detta är inte att smutskasta fantasins makt, för om inte det vore för fantasin kunde vi inte tro på sanningarna i livet efter detta, som paradiset, helvetet och allt som vår eviga frälsning beror av. Snarare nämner jag detta i samband med frågan om evolutionsteorin och som en varnande anmärkning mot ett slags "misstag av missriktad sammanväxt", mot en obefogad kunskapsteoretisk övertro som finns bland många människor som arbetar i vad de kallar "de hårda vetenskaperna".

Som västerlänning blev jag från de tidiga skolåren fostrad att inte bara tro på vetenskapen, detta praktiska projekt av upptäckter som syftar till att exploatera mer och mer av universum genom identifiering, klassificering och beskrivning av mikro- och makrokausala relationer, utan även på scientism, vilken är tron att detta var absolut och ovillkorlig kunskap. Likt en filosof, som jag läste vid min tid i University of Chicago, uttryckte det:

Scientism är vetenskapens tro på sig själv: det vill säga övertygelsen att vi inte längre kan förstå vetenskapen som en form av möjlig kunskap, utan snarare måste identifiera kunskap genom vetenskap (Habermas, Knowledge and Human Interests. Tr. Jeremy J. Shapiro. Boston: Beacon Press, 1971, 4).

Det förefaller mig som om denna uppfattning i fråga om evolutionsläran och beträffande vetenskapen, vilkas karaktär är att likna vid en typ av modern religion, utgör ett slags kunskapens nederlag till följd av enväldet från den uteslutande och rena metodologin.

Som jag nämnde inledningsvis uppstår de kunskapskategorier, som varje observationspåstående evolutionsteorin stödjer sig på, ur människans medvetande och ska/kan som sådana inte särskiljas av teorin från andra övergående överlevnadspåhitt: människans explanativa metod, från början till slut, utgör då nödvändigtvis endast ytterligare en överlevnadsmekanism som har utvecklats i djurriket. Med sin egen måttstock är teorin därför inte nödvändigtvis sann, utan nödvändigtvis endast ett starkt element i kampen för överlevnad. Förmodligen skulle någon annan teori - även en illusorisk sådan - som hade bättre betingelser för överlevnad kunna tränga undan evolutionsläran som förklaringsmodell. Eller kanske är teorin i sig en illusion.

Dessa överväganden gick genom mitt huvud under min period av "vetenskapslogiska förklaringar” vid University of Chicago. Mina överväganden fick mig att inse att min tro på scientism och evolutionisläran hade något magiskt som grund, magin av en inflytelserik tolkning som stöddes av en omfattande mänsklig rörelse. Jag föreslår inte att vetenskapen på allvar ska försöka att endast inbegripa sitt eget område, vilket den likväl inte är utrustad att göra, men jag har kommit att tro att, av hänsyn till sina konsumenter, skulle den ha den kunskapsteoretiska blygsamheten att "kliva ned" från sina nuvarande vetenskaplighetspretentioner till sin sanna natur, alltså ett område bland andra av mänsklig tolkning. Kliva ned från "den stora vågskålen" på vilken andra tings verklighet ska mätas och bedömas, stora som små – inklusive till exempel "föreställningen om Gud," som faller under religionsstudier, religionsstudier under antropologi, antropologi under institutioner om mänskligt beteende, institutioner om mänskligt beteende under evolutionsbiologi, evolutionsbiologi under organisk kemi, organisk kemi slutligen under kosmologi, kosmologi under kaosteorin, och så vidare.

Jag hyser hopp om att vetenskapen en dag kommer tillbaka till sin verkliga roll, vilken är utvecklingen av tekniskt användbar kunskap för mänskligheten. Det innebär en återgång från pretentioner till 'ilm ”kunskap " och till sin verkliga roll som fann ”teknik ".

Mot bakgrund av det ovan anförda, beträffande teorins samstämmighet, logik, tillämpbarhet och validitet, verkar teorin om människans utveckling från lägre livsformer inte visa tillräckligt med vetenskaplig stringens för att upphöjas från att utgöra endast en inflytelserik tolkning. Evolutionslärans validitet går ut på försök att hitta förklaringar och giltiga grunder så att den även kan appliceras på människan. I detta avseende påminner den något om Sigmund Freuds drömtydning; han ger exempel på drömmar som utgör önskeuppfyllelser och sedan drar han slutsatsen att "alla drömmar är önskeuppfyllelser". Vi väntar alltjämt på att bli övertygade av dessa slags slutsatser.

Sammanfattning av de islamiska slutsatserna

Allah ensam är Skapelsens herre. Han ensam orsakar allt som ska vara och inte ska vara. Orsaker i sig själva är utan verkan och egentligen är både orsak och verkan skapade av Honom. Orsak och verkan till alla förlopp, inklusive sådana genom vilka växt- och djurarter ges individuella egenskaper, är resultatet av Hans arbete endast. Att tillskriva verkan till något annat än Hans handlande, vare sig det innebär en tro på att orsak kan

(a) åstadkomma verkan i sig, eller
(b) åstadkomma verkan i sig genom en egenskap Allah har utrustat orsakerna med,
är att tillskriva delägare till Allah (shirk).

Det verkar dock som att dessa föreställningar är något som ingår i en bokstavlig förståelse av "naturligt urval" och "slumpmässig mutation" och andra evolutionära begrepp, såvida man inte förstår dessa förlopp som bildliga orsaker, men egentligen inser att Allah ensam är den verkande kraften. Detta förhållningssätt – att Allah är den enda verkande kraften - gäller oavsett huruvida teorierna i övrigt skulle vara sanna eller inte.

Vad gäller påståendet att människan har utvecklats från en icke-mänsklig art så utgör detta otro (kufr), oavsett om vi tillskriver förloppet till Allah eller till "naturen". Det beror på att denna förklaring förnekar sanningen om Adams extraordinära skapelse, vilken Allah har uppenbarat i Koranen. Människan har ett särskilt ursprung, vilket bekräftas inte bara genom uppenbarelsen utan också av den gudomliga hemligheten hon bär inom sig. Denna hemlighet är förmågan till ma'rifa "kunskapen om det gudomliga". Denna förmåga besitter endast människan. Genom sin Gudagivna natur, står människan inför en dörr som vetter mot oändligheten och det är något ingen annan varelse i universum kan aspirera på. Människan är något särskilt.

Böcker

Jag insåg, efter att ha skrivit ovanstående, att jag inte hade talat så mycket om litteratur beträffande evolutionsteorin. Böcker som jag har blivit rekommenderad är:

1. Evolution: A Theory in Crisis. Michael Denton. Bethesda, Maryland: Adler and Adler Publishers, 1986. Ursprungligen publicerad i Storbritannien genom Burnett Books Ltd. Denna bok är förmodligen den mest intressanta för dig som biolog, eftersom den behandlar molekylärgenetik och andra vetenskapliga aspekter som inte behandlats härovan.


2. Enclyclopedia of Ignorance. Ed. Duncan Roland. Oxford: Pergamon Press, 1978.


3. Thinking About God (Exact title?). Ruqaiyyah Waris Maqsood. Bloomington, Indiana. American Trust Publications.

Tack för att ni ställde mig denna fråga, som fick mig att reflektera över min egen tro. Jag står alltjämt till er tjänst.

Nuh Ha Mim Keller




2 kommentarer:

AK sa...

Baraka Allaho fikum
Tack så mycket för att du översatte denna artikel. Det är mycket lättare att läsa och ta till sig texter på svenska. Mycket lärorikt, intressant ämne!

12 maj 2010 01:28
Josephus sa...

Baraka Allaho fik,

Gör du'a för oss!

12 maj 2010 11:14

Skicka en kommentar