Nu passar det sig inte längre att fritt porträttera religiösa figurer

I DN rapporteras att den brittiske och svarte skådespelaren Idris Elba ska spela nordisk asagud i en ny marvelfilm.

Sverigedemokrater och andra rasister skriker att detta är minsann att skända skandinavisk kultur.

Något motsägelsefull reaktion eftersom samma rasister anser att det är en självklarhet att man ska få rita karikatyrer på profeten Mohammed då det hör till skandinavisk/svensk kultur att fritt driva med religion som man vill.

Sara Mohammed, har du några hållbara argument?

I expressen och i Newsmill kan vi läsa om Sara Mohammeds kamp för kvinnliga rättigheter, genom att kämpa för ett förbud mot slöjan.

Några av hennes argument är följande.

a) Eftersom man inte får bära nazistiska symboler bör man inte heller få bära slöjan.

b) Genom slöjan stämplar man kvinnan som en sexvarelse.

c) I Iran fick deras skola besök av en mulla som tyckte tjejer luktade illa när de hade mens.

d)I Iran finns en mulla som anser att det är kvinnor som orsakar jordbävningar.

e) Många av de kvinnor som bär slöja saknar möjlighet att välja eller tänka fritt.

f)Myndigheter utfärdar oskuldsintyg till tjejer.

g) Kvinnor som väljer att bära burka gör det lika frivilligt som kvinnor som väljer att bli stenade.


Då Sara kommer vi till granskningen av dina påståenden.

a) Nazistiska symboler utgör hets mot folkgrupp. Det beror på att nazisterna har som ideologi att mörda och utrota raser som anses lägre än deras egen. Nazisterna har medvetet och systematiskt utrotat miljoner judar och ett stort antal romer. På vilket sätt föreligger en giltig liknelse till kvinnor som bär slöja i Europa?

b) Det finns inte stöd för att kvinnan skulle betraktas som en sexvarelse i varken Koranen eller islamisk lag. Varken muslimska män, eller kvinnor som bär slöja har påstått detta. Varifrån får du dina fakta? Har du säkrat dem med någon slags undersökning eller statistik?

c) Sara, vilken relevans har din iranska mulla som inte gillar lukten av kvinnor med mens för kvinnor som väljer att bära slöja i Europa? Finns det några som helst fakta som visar att resten av den muslimska världen tycker att kvinnor med mens luktar illa? Varifrån får du dina fakta och har du någon som helst undersökning eller statistik att backa upp dina påståenden med. På vilket sätt är din mulla i Iran representativ för resten av världens muslimer? Med vilken rätt kan du generalisera resten av världens muslimer utifrån din mulla i Iran? Vilken relevans har din mulla med luktsinne för mens beträffande frågan om kvinnor ska få bära slöja i Europa pga religionsfrihet?

d) Din mulla i Iran som anser att kvinnor orsakar jordbävningar, på vilket sätt är han representativ för resten av den muslimska världen. Hela västeuropa frodas över att en lustigkurre i Iran har uttalat sig på detta vis; hur kan du generalisera resten av den muslimska världen utifrån vad en mulla i Iran säger? Vilken relevans har detta för frågan om kvinnor ska få bära slöja i Europa?

e) På vilka fakta, undersökningar eller statistik bygger du ditt påstående om att kvinnor i slöja inte valt eller tänkt fritt? Undersökningar visar tvärtom att muslimska kvinnor i Europa, som väljer att bära slöja har gjort det högst medvetet och tänkt fritt och emot strömmen! Inte minst konvertiter till islam väljer i synnerlig hög utsträckning att bära t.o.m. heltäckande slöja (en fjärdedel av de 2 000 kvinnorna med heltäckande slöja i frankrike är konvertiter).

f) Kan du vid namn nämna de "svenska myndigheter" som utfärdat oskuldsintyg? Och vilken relevans har detta för kvinnor i Europa som valt att bära slöja?

g) Att kvinnor - framförallt i Europa - som bär slöja valt att göra detta i lika hög utsträckning som kvinnor som valt att bli stenade; på vad stöder du detta påstående? Vilken undersökning?

Sara "Mohammed" bygger samtliga sina argument på hörsägen, påhitt och undermålig journalistisk demagogi. Tyvärr känner personer som Sara ingen skam över att öppet ljuga och generalisera muslimer i media. Hon vet att det är vad alla andra vill höra och någon muslimsk motröst kommer knappast att få göras hörd i expressen i alla fall!

Islamofobernas lömska retorik

Vid en analys av islamofobisk retorik som används mot muslimer i mediadebatter återkommer bl.a. ett tema - stening; stening är det islamiska straffet för bevisat äktenskapsbrott.

Frågan om stening är i praktiken en icke-fråga för muslimer, förförallt i Europa men även i resten av den muslimska världen. Det finns inga muslimska församlingar (av betydelse) i västvärlden som driver frågan om stening. Muslimer i Europa är mycket mer angelägna om frågor som att få tillgång till bönehus, kunna gå klädd som man vill, känna sig säker, få ett jobb, slippa blir kränkt eller diskriminerad O.S.V.

Inte heller är det någon fråga som drivs i någon märkbar utsträckning i länder med muslimsk befolkning; den muslimska världen står istället inför att lösa frågor som fattigdom, korrumperade stater och myndigheter, bristande sjukvård, utbildning, undvika de allierade väststaternas bombningar vid valår m.m. Stening som straff för äktenskapsbrott kommer - om överhuvudtaget - långt ned på listan på vanligt folks lista över vad som behöver åstadkommas eller implementeras i samhället.

Exempel på när islamofober använt sig av steningsargumentet är när Frankrikes nuvarande president Nicholas Sarkozy, i en debatt år 2003 mot Tariq Ramadan (professor i Islamologi i Oxford bl.a.) krävde att Tariq Ramadan skulle fördöma det islamiska straffet i form av stening av kvinnor. Sarkozy spinde sedan på om hur monstruöst det var att stena kvinnor. Tarik Ramadan förklarade att hans inställning var att stening inte var tillämpligt i dagens samhällen och att han förordade ett moratorium (undantag från verkställighet).

Märkligt nog reagerade inte Tariq Ramadan på att Sarkozy hänvisade till stening av "kvinnor" i islamisk lag. Muslimsk lag föreskriver emellertid stening av både män och kvinnor som begår äktenskapsbrott och som bevisning krävs fyra ögonvittnen som bevittnar sexakten. Anledningen till att Sarkozy vinklar sitt påstående om "stening av kvinnor" är givetvis för att han på ett ohederligt sätt vill förstärka rådande fördomar i sitt land om att Islam förtrycker kvinnor.

Cherin, svensk jurist och muslim, råkade ut för samma retorik i samband med sändningarna av det svenska TV-programmet Halal-TV. Hon hänvisade till beviskraven för äktenskapsbrott i islam samt tillade att det i princip är omöjligt att döma ut. Hon blev medialynchad i alla fall. Inte heller hon reagerade mot vinklingen att det är ett straff mot kvinnor i islamisk lag.

I detta sammanhang och i enlighet med den demokratiska likställighetsprincipens namn kan man fråga sig varför man inte framför samma krav mot t.ex. präster och rabbiner eller troende kristna (kristdemokraterna m.fl.) och kräver att kyrkan, synagogan samt troende kristna och judar ska fördöma bibeln och delar av sin religion, eftersom gamla testamentet föreskriver stening för ett antal brott (Till skillnad från Islam som bara tillämpar stening för ett brott).

Bl.a. kan man läsa följande text i gamla testamentet femte mosebok, 22 kap, vers 20-24.

20. Men om det var sanning, om tecknen till att flickan var jungfru
icke funnos,
21. då skall man föra ut flickan utanför dörren till hennes faders
hus, och männen i staden skola stena henne till döds därför att
hon har gjort vad som var en galenskap i Israel, då hon bedrev
otukt i sin faders hus: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont
är.
22. Om en man ertappas med att ligga hos en kvinna som är en annan
mans äkta hustru, så skola båda dö, både mannen som låg hos
kvinnan, och jämväl kvinnan: du skall skaffa bort ifrån Israel
vad ont är.
23. Om en jungfru är trolovad med en man, och en annan man träffar
henne i staden och lägrar henne,
24. så skolen I föra dem båda ut till stadens port och stena dem
till döds, flickan, därför att hon icke ropade på hjälp i
staden, och mannen, därför att han kränkte en annans trolovade:
du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.

Givetvis skulle präster, rabbiner samt andra troende kristna och judar hänvisa till att dessa texter visserligen är heliga men inte tillämpas av ett eller annat skäl.

Men när Tariq Ramadan eller Cherin hänvisar till att det islamiska straffet inte är tillämpligt, eller i praktiken nästan omöjligt att tillämpa, godtas detta inte utan man kräver fördömanden.

(För er som anser att Tariq och Cherin ska ställas till svars för vad man gör i Iran eller Kurdistan kan ni i så fall börja med att kräva av judar i Sverige att ta ansvar för Israels bombande av civila palestinier, eller kräva att svenska kyrkan ska stå till svars för George Bushs bomber - i Guds namn - över Irak).


Slutligen kan man fråga sig vad man egentligen vill från Europas och islamofobernas sida.

Samtidigt som det görs högljudda krav på att muslimer måste integrera sig och göra uppoffringar för att passa in, så räcker det tydligen inte med att muslimer integrerar sig på samma sätt som kristna och judar - genom att avstå från ett bruk som inte anses tillämpbart i dagens samhälle. Just muslimer ska gå ett steg längre och ta avstånd från samt fördöma sin religion för att anses som goda "integrerade" medborgare.

Medelvägens religion och dess gudsuppfattning

”Och Vi har gjort er till ett mittens samfund (ummat wasat), för att ni skall stå som vittnen mot alla människor och Sändebudet vara vittne mot er.” (Koranen 2-143).


Islam är den gyllene medelvägens religion. Och det finns många exempel på det. Religionen islam betonar inte det exoteriska lika mycket som judendomen, men nedtonar det inte heller såsom kristendomen gör. Muslimer lägger inte lika stor tonvikt vid den gudomliga lagen som judendom, och inte heller nedtonar man dess betydelse, liksom kristendom.
Även vad gäller förståelsen av Gud tar islam en medelväg mellan judendom och kristendom. Gud är, enligt islam, sträng som Gamla testamentets Gud, men även lika kärleksfull som Han framställs i Nya testamentet.

Enligt islam lär man känna Gud bland annat genom att begrunda de i kosmos uppenbarade Gudsnamnen och egenskaperna, som det heter i en Koranvers: ”För dem som har visshet i tron finns tecken på jorden, och inom er själva. Ser ni inte?” (51:20-21).
Gudsnamnen delas i sin tur in i majestätiska (jalal) och sköna (jamal) namn. Hans majestätiska namn är de namn som framkallar vördnad och bävan inom oss, såsom Hans namn Framtvingaren (al-Jabbar), medan hans sköna namn inom oss väcker en känsla av närhet och intimitet, såsom Hans namn den Kärleksfulle (al-Waduud). Gud är alltså den som både ger liv (al-Muhyi) och den som utplånar (al-Mumit), förlåter (al-Ghafoor) och bestraffar (al-Muntaqim), Han är den som ger generöst (al-Wahhab) och den som håller tillbaka (al-Mani’). Nästan varje tema inom Koranen framställs i motsatsförhållanden, så även om Gud är den som är nära vad gäller manifestationen av sina egenskaper (al-asmaa’ wa al-sifaat), är Han utom räckhåll vad gäller sin natur (al-dhaat), såsom Han är i sig själv. Han är, med andra ord, som det heter i den heliga Koranen: ”den Uppenbare och den Dolde”. (Koranen 57:3).

Muslimer söker således balansera fruktan för Gud med tilliten till Honom, och vise versa. Men vi bör ständigt ha i åtanke att Guds egenskaper är absoluta och därför inte jämförbara med samma egenskaper som vi finner hos oss själva. Detta trots att vi är skapade till Guds avbild (khalaqa Allah Adam ’ala suratihi). Det är som när man i en liten samling vatten ser en reflektion av ett träd. Även om det är en ofullkomlig spegelbil så ger det oss ändå en viss kunskap om trädet. Detta ligger i tingens natur, som trots att de reflekterar de gudomliga namnen, är ofullkomliga spegelbilder. Som Tage Lindbom skriver i en av sina böcker: ”ljuset lyser i världen, men därför att världen består av former, kastar också ljuset skugga”.

Islam är därför den gyllene medelvägens religion även vad gäller förståelsen av Gud. Det är den religion som genom tron på tawhid (Enheten), eller wahdaneyya, harmoniserar och förenar Gamla - och Nya testamentets gudsuppfattning. Och det finns ingen motsägelse i detta. På samma sätt som en och samma person kan besitta både majestätiska och sköna egenskaper, är även Gudsnamnens/egenskapernas (samt kosmos) mångfald en manifestation av den Ende.

Heliga kor som inte var så heliga

Nu kan vi läsa att en mediekonsult i Danmark, anställd av regeringspartiet Venstre, fått sparken från sin tjänst eftersom hon, som det heter i rapporteringen, gått över gränsen när hon på sin Facebook-sida skrev av sig dagens små förtretligheter. Journalisten Ditte Okman beskrev kolleger, politiker och anställda i folketinget men också påven och drottning Margrethe i minst sagt hårda ordalag:

Påven är ett svin, drottningens uttalanden är lika hjärndöda som en dokusåpastjärnas, en namngiven folketingspolitiker är maktgalen.

Tilltaget rörde upp en mindre storm, folk från alla läger förenades i sina fördömanden av kommentarerna som ansågs vara olämpliga och stötande. Ditte Okmans kommentarer fick Venstres partiordförande tillika statsminister Lars Lökke Rasmussen att gå i taket, han menade att kommentarerna passerat gränsen för det acceptabla och var högst olämpliga. Att just danskar är beredda att kringgärda yttrandefriheten och låta rätten att få uttrycka sin mening passera genom hovsamhetens filter förvånar betänkligt. I karikatyrskandalen satt det danska etablissemanget på käpphästar och red omkull samtliga invändningar som manade till måttfullhet, i en absurd tro att de försvarade hotade värden.

Återigen får vi bekräftat att yttrandefrihetens okränkbarhet bara tycks gälla när den riktas mot vissa utpekade sociala grupper. När rätten att få uttrycka sin mening används för att markera mot religiösa grupper i allmänhet och muslimer i synnerhet tycks etablissemangets åsiktsmaskiner i ett ögonblick förvandlas till upplysningsfilosofer. Om nu bara västliga medier och politiker tillämnat denna princip urskiljningslöst, utan att den omformuleras och anpassas till olika sammanhang och gäller i skiftande utsträckning för olika sociala grupper hade åsiktsetablissemanget i alla fall framstått som trovärdigt på denna punkt.

Heliga kor och mindre heliga kor

Religiösa människor i allmänhet och muslimer i synnerhet måste lära sig att tåla kritik. De kan inte räkna med att det de håller för heligt ska stå fritt från granskning och kritik i en sekulär diskurs. Ingenting är heligt nog för att undkomma oberoende kritisk granskning. Så brukar det låta. Det faktum att det nästan uteslutande är andras heligheter som skall synas i sömmarna och inte de egna försvinner i det tätt sammanvuxna mytträsket. Men då och då kan man skymta gränserna för det heliga även i det moderna samhället. Per Holmberg, f.d. meteorolog på Sveriges Television, var i egenskap av sin roll som miljökämpe inbjuden till ett samtal om miljöfrågor. Han fick frågan om vad han skulle göra om han var statsminister, Per svarade då lustigt att han snabbt skulle avskaffa alla val. Han berättade vidare att han såg framför sig

en lika stor utmaning som ett tredje världskrig. Och då, om man hårdrar det lite då, så har vi liksom inte tid att håll på och käbbla mellan partierna till exempel…

Som ett brev på posten drog etablissemangets fronttrupper på sig krigsmunderingen och red med höjd lans mot Per Holmberg och anklagande honom för att vara fascist och antidemokrat. Holmberg fick för en tid representera all världens ondska, ända tills han gjorde en offentlig pudel. I dagarna gick James Lovelock en av miljörörelsens allra mest framstående teoretiker ut och förkunnade att det kan vara försent att rädda jorden. Lovelock som blivit dystopiker på äldre dar menar att problemet delvis ligger i människans tröghet och i det demokratiska styrelseskicket. Han beskriver i praktiken samma dilemma som Per Holmberg, nämligen att situationen är så pass alarmerande att det är nödvändigt att sätta demokratin på vänt för en tid.

De principiella invändningar som de båda framför mot demokratin är ingalunda nya, utan har funnits ända sedan Platon uttryckte sitt hat mot demokratiska styrelseformer.

Platons kritik av demokratin bygger på hans åsikt att den är instabil och tenderar att slå över i diktatur och tyranni. Ansvarstagande politiker som inser att impopulära beslut måste fattas kommer inte ha en chans när allehanda retoriker dyker upp på den politiska scenen och värvar röster med billiga debattknep och propagandatekniker. Det hela resulterar i att politiker prioriterar bort frågor som inte innebär billiga politiska poänger. Demokrati bereder vägen för ansvarslöshet och en anomisk frihet i överflöd.

Det är denna problematik som Per Holmberg lyfter fram, och sedermera också kölhalas och hudflängs för i pressen. Här var det aldrig tal om att ta kritiken på allvar och granska vilka utmaningar klimatproblemen ställer på demokratin som styrelseskick än mindre åberopa Pers rätt att yttra sin mening, tvärtom, han skall tvingas ta tillbaks varje ord som kan bringa demokratin i vanrykte.

En invändning som skulle kunna föras fram är att Sverige inte har något förbud mot att kränka heliga principer, problemet med den inställningen är att förbud är onödiga när de heliga principernas okränkbarhet har internaliserats av allmänheten och försvaras av etablissemanget. Så snart någon uttalar sig negativt om exempelvis demokratin viner piskan i luften och man kräver rättning i ledet. Till skillnad från andra fall när den heliga yttrandefriheten ifrågasätts så förblir alla tysta när någon fråntas rätten att fritt uttala sig om demokratins inneboende problem. När storheterna yttrandefrihet och demokratins okränkbarhet står mot varandra får yttrandefrihet ge vika.

När troende reagerar på att de heliga symboler som de håller kära vanäras kan man vara säker på att någon sekulär humanist mästrande lyfter fram den enskildes rätt att få häda och skymfa religionen, men när den sekulära diskursens heligheter utifrån sakliga grunder ifrågasätts är tonen en helt annan.

Ett islamiskt förhållningssätt till evolutionsteorin av Nuh Ha Mim Keller

Följande inlägg är en översättning av en text skriven år 1995 av Sheykh Nuh Ha Mim Keller.



I Guds, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn

14 juli 1995
Käre Suleman 'Ali:

Tack för ditt fax från den 27 juni 1995 vilket delvis sade:

"Nyligen har en pamflett cirkulerat runt i Oxford som säger att evolutionsläran är synonym med kufr (otro) och shirk (sätta andra vid Guds sida). Jag är själv biolog och jag är övertygad av den bevisning som stödjer evolutionsteorin. Jag skriver för att fråga om Koranens skapelseberättelse är oförenlig med läran om människans utveckling. Finns det några böcker som du skulle rekommendera i ämnet?"


Under min period av " vetenskaplig förklaringslogik" vid University of Chicago, ansåg jag att vetenskapliga teorier skulle vara följdriktiga, logiskt hållbara, tillämpbara och ha validitet (Öa: giltiga, tillfredsställande som förklaringar). Jag var van vid att undersöka teoretiska uttalanden genom att pröva dem mot dessa kriterier i turordning. Kanske dessa kriterier kan utgöra en rimlig utgångspunkt för att ge din fråga ett svar som, om än kort och något personligt, trots allt kan sprida lite ljus över de ämnen du berör.


Följdriktighet


Det förefaller mig som om själva ovillkorligheten i teorins slutsatser tenderar att äventyra dess "objektiva" karaktär. Visst kan man tala om "bevisen för evolution", men om teorin är fullständig, så innebär det att även det mänskliga medvetandet i sig också är styrt av evolution.


Detta innebär att själva de kunskapskategorier (i det mänskliga medvetandet) som tillåter observationspåståenden att uppstå eller kvalificeras som "fakta", såsom antal, rum, tid, händelser, mått, logik, orsakssamband och så vidare, egentligen endast är fysiologiska olyckor av slumpmässiga mutationer och naturligt urval i en särskild art, Homo sapiens.


Dessa kunskapskategorier har då inte uppstått (i det mänskliga medvetandet) ur några vetenskapliga överväganden, utan har egentligen snarare godtyckligt uppstått hos människan genom den blinda och slumpartade utvecklingen för att bevara arten. Kunskapskategorierna behöver inte spegla den yttre verkligheten, "hur naturen är", objektivt, utan endast till den grad de är användbara för att bevara arten. Det innebär att det egentligen inte finns något i dessa kunskapskategorier som garanterar företräde eller objektivitet framför andra kunskapskategorier (förklaringsmodeller), som förmodligen skulle ha kunnat uppstå om vårt medvetande utvecklats längs andra evolutionära linjer, säg som i mer avlägsna vatten- och underjordiska arter.

Den kognitiva grunden för varje påstående inom evolutionsteorin kommer således från omedvetna, icketänkande och ogranskade historiska krafter som producerade "medvetandet" hos en art; evolutionsteorin låter likväl denna kognitiva grund även omfatta samtliga övriga kunskapsteoretiska påståenden (förklaringen till arternas uppkomst) utan att förklara vad som berättigar denna generalisering. (Öa Med andra ord, med vilken rätt kan teorin hävda att även andra kunskapspåståenden har utvecklats som en följd av blinda slumpmässiga mutationer?)

Teorins förespeglingar om att den motsvarar en objektiv återspegling av verkligheten, som i ovillkorlig mening omfattar alla arter, är helt enkelt inte förenlig med följderna av ett grundligt evolutionärt synsätt, vilket innebär att de mänskliga kognitiva (kunskaps-) kategorier som ligger till grund för teorin i hög grad är relativa och artspecifika. Teorins ovillkorlighet beträffande slumpmässiga mutationer och naturligt urval, som förklaringsprinciper, tillintetgör i slutändan teorin.

Med alla sina påståenden som samtidigt är både ovillkorliga och relativa, objektiva och subjektiva, generaliserbara och icke generaliserbara, vetenskapliga och artspecifika, kör teorin på ett rev av metodologisk inkonsekvens.

Logisk hållbarhet

För egen del var jag övertygad om att utvecklingen av människan var en oantastlig "given" del av modern kunskap tills jag läste Charles Darwin's "Origin of Species". Det nionde kapitlet (The Origin of Species by Means of Natural Selection, or The Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life. Ed. J.W. Burrow. London: Penguin Books, 1979, 291-317) klargjorde att, utifrån det Darwin blygsamt kallar "den stora bristen i den geologiska förteckningen", teorin i princip inte var falsifierbar. Detta trots kravet på att det i princip ska finnas möjlighet att, genom någon form av ett eller annat bevis, motbevisa en teori som en förutsättning (om vi ska förlita oss på tänkare som Karl Popper) för att en teori ska anses utgöra vetenskap. Av naturliga skäl förblev fossila bevis på mellanformer, som kunde bevisa eller motbevisa teorin, ofunna och icke möjliga att finna. När jag läste detta kunde jag inte förstå hur en sådan teori kunde kallas "vetenskaplig".

Men om utvecklingsläran inte är vetenskaplig, vad är den i så fall? Det förefaller mig som att den är en mänsklig tolkning, en strävan, en industri, en litteratur, baserad på vad den amerikanske filosofen Charles Peirce kallade abduktionsresonemang (induktion) och som fungerar på följande sätt:

(1) Överraskande faktum A (observeras).
(2) Om teorin B är sann så följer A som en självklarhet.
(3) Därför är B sant.

(Ö.a. Härunder följer ett förenklande exempel på abduktion (se ovan):
(1) fiskfossil hittas på land (A)
(2) området måste ha legat under vatten (B) eftersom det är fiskfossil (A)
(3) Därför är det sant att området har legat under vatten (B))

Här är enbart (1) säker, (2) är bara sannolik (eftersom den förklarar de faktiska omständigheterna, dock utan att utesluta andra möjliga förklaringar/teorier), medan (3) endast har samma sannolikhet som (2).


Om du verkligen vill få klart för dig hur orubblig tesen om utvecklingen av människan egentligen är, göra då en lista över alla fossil som så långt har upptäckts och som "bevisar" människans utveckling från lägre livsformer, datera dem och fråga sedan dig själv om inte det just är abduktion (se ovan) som driver utvecklingsläran samt om det verkligen utesluter en helt annan slutsats (2) i stället för evolutionsteorin.

Tillämplighet

Går det att göra en analogi av mikroevolution inom en art (som är tämligen välbevisad genom avel av hästar, duvor, användbara växthybrider o.s.v.) som är tillämpbar på makroevolution, vilken innebär utveckling från en art till en annan? Det leder oss till frågan om huruvida det i så fall finns ett enda exempel på en art som faktiskt utvecklas till en annan, med mellanformer representerade i fossila fynd?

Under 1970 undersökte Peter Williamson vid Harvard University, under ledning av Richard Leakey, 3.300 fossil från utgrävningar runt Lake Turkana, Kenya, som spänner över flera miljoner års historia över tretton arter av blötdjur, som tycktes ge tydliga bevis för evolution från en art till en annan. Han publicerade sina rön fem år senare i Nature Magazine, Newsweek publicerade historien:

"Även om deras existens utgör grunden för paleontologi, har fossil alltid varit något av en pinsamhet för evolutionister. Problemet är de " felande länkarna ": De fossila lagren är så fulla av luckor att det tar en verkligt sakkunnig och fantasifulla ögon att urskilja hur en art kan ha utvecklats till en annan... Men nu, för första gången, har utgrävningarna vid Turkanasjön i Kenya, fått fram tydliga fossila bevis på utveckling från en art till en annan. Bergets lager innehåller en rad fossil som visar varje litet steg i en evolutionär resa som verkar ha gått fram stötvis (Sharon Begley and John Carey, "Evolution: Change at a Snail's Pace." Newsweek, 7 December 1981).

Utan att uppehålla sig vid (den bristande) faktamässigheten i vetenskapliga hypoteser prövade mot ovanstående logik, eller vid att 3.300 fossil av tretton arter bara” täcker” flera miljoner år och vi redan erkänner att evolution sker samt bara försöker se var fossilen passar in, eller att vi här är tillbaka vid Peirce's abduktion, fast med en mer sannolik mindre premiss på grund av den mer fullständiga geologiska förteckningen - det vill säga, även om vi antar evolutionen som ”given”, vilket fossilen bevisar, - är en intressant detalj om fossilen (för en teist) att förändringen i dessa var mycket snabbare än de traditionella darwinistiska mekanismerna av slumpmässiga mutationer och naturligt urval skulle acceptera:

Vad de fossila fynden indikerade var att djuren i stort sett förblev i samma form under avsevärda tidsperioder. Men vid två tillfällen, för ca 2 miljoner år sedan och sedan återigen för 700.000 år sedan, verkade livet i dammen explodera - uppenbarligen igångsatt av en nedgång i sjöns vattenstånd. I (jämförelsevis) ett ögonblick av den geologiska tiden, när den föränderliga miljön i sjön tillät nya typer av blötdjur att vinna överlevnadstävlingen, utvecklades alla arter till sorter som kraftigt skiljde sig från deras förfäder. Sådan plötslig utveckling hade observerats tidigare. Vad som gjorde Turkanasjöns fossila fynd unikt, säger Williamson, är att "för första gången ser vi mellanformer" mellan de gamla arterna och de nya.

Att mellanformer framträdde så snabbt, med nya arter som plötsligt utvecklats under en period om 5.000 till 50.000 år och efter miljontals år av oföränderlighet, utmanar de traditionella teorierna hos Darwins anhängare. De flesta forskare beskriver utvecklingen som en gradvis process, genom vilken de slumpmässiga genetiska mutationerna långsamt producerar nya arter. Men fossil från Turkanasjön visar inte någon gradvis förändring, utan snarare verkar de spegla eoner av stillestånd avbrutna av korta evolutionära "revolutioner" (ibid.).

Vilken betydelse har detta för muslimer? I religiöst avseende, om vi bortser från våra vetenskapliga skrupler för ett ögonblick och medger att utvecklingsläran är tillämplig på något i den materiella världen, nämligen molluskerna i Lake Turkana, utgör då detta otro (kufr) enligt islams måttstock? Jag tror inte det. Klassiska verk i islamiska troslärosatser(’aqida) som al-Matan al-Sanusiyya förklarar att

" När det gäller vad som är möjligt i förhållande till Allah, består det av att Han kan göra eller inte göra vadhelst som är möjligt (al-Sanusi, Hashiya al-Dasuqi 'ala Umm al-barahin. Cairo n.d. Reprint. Beirut: Dar al-Fikr, n.d, 145-46).

Detta innebär att Allahs allmakt kan åstadkomma vadhelst som inte är omöjligt, vilket betyder att det antingen

(a) i sig är omöjligt (mustahil dhati), till exempel att skapa en femsidig triangel; något som egentligen endast är förvirrande ord och på inte något sätt är möjligt, varför vi egentligen inte heller kan ifrågasätta om Allah skulle kunna åstadkomma detta;

(b) eller omöjligt på grund av att Allah har informerat oss om att det inte kommer att inträffa (mustahil 'aradi), vare sig Han gör det i Koranen, eller genom profeten (Allah välsigna honom och ge honom frid) i en mutawatir hadith. Hadith mutawatir innebär en tradition (skildring/berättelse) som har nått oss genom så många olika kanaler att det är omöjligt att alla kanalerna kunde ha konspirerat för att skapa skildringen eller berättelsen. Denna kategori av det omöjliga är egentligen inte omöjlig från början, men blir det genom en uppenbarelse från Gud, som är sanningsenlig och sannfärdig. Till exempel är det omöjligt att personen Abu Lahab skulle vara en av invånarna i paradiset, eftersom Koranen berättar att han tillhör invånarna i helvetet (Koranen 111).

Vad gäller evolutionsläran är kunskapspåståendet att Allah skulle ha bringat fram en varelse ur en annan i sig inte omöjligt ((a) ovan) eftersom det inte är motsägelsefullt. Huruvida det skulle utgöra fallet (b), "omöjligt på grund av Allah har informerat oss att det inte kan inträffa", förefaller det mig som om vi har två olika fall, ett beträffande människan och ett beträffande resten av skapelsen.

Människan

Vad gäller din fråga om huruvida Koranens förklaring av skapelsen är oförenlig med att människan har utvecklats, om evolution innebär som Darwin trodde, att "förmodligen alla organiska varelser som någonsin levt på jorden har utvecklats från en ursprunglig form, i vilken livet först andades "(The Origin of Species, 455), är min förståelse att denna förklaring är oförenlig med Koranen skapelseberättelse. Vår första förfader var profeten Adam (frid vare med honom), som skapades av Allah i Janna, "paradiset" och inte på jorden. Dessutom var han skapad på ett speciellt sätt som Allah beskriver för oss:

"Din Herre sade till änglarna: "Jag vill skapa en människa av lera. När Jag har format henne och andats in i henne något av Min ande, fall då ned [alla] på era ansikten inför henne! Därpå föll änglarna ned på sina ansikten, alla utom Iblees som [vägrade] av högmod och blev en av dem som förnekar sanningen. [Gud] sade: "Iblees! Vad avhöll dig från att falla ned inför den som Jag har skapat med Mina händer? Tog ditt högmod överhanden eller var du [alltid] en av dem som anser sig förmer än andra?" [Iblees] svarade: "Jag är bättre än han; mig har Du skapat av eld - honom skapade Du av lera." " (Koranen 38:71-76).

Nu förhåller det sig så att Islams Gud är transcendent och står över varje antydan om antropomorfism. Korankommenterare som Fakhr al-Din al-Razi förklarar de ovanstående orden ”skapat med mina händer” som ett figurativt uttryck för Allahs särskilda intresse för just denna skapelse, den första människan, eftersom en suverän och ett upphöjt majestät inte utför något arbete "med sina händer" såvida det inte är av största vikt (Tafsir al-Fakhr al-Razi. 32 vol. Beirut 1401/1981. Reprint (32 vols. i 16). Beirut: Dar al-Fikr, 1405/1985, 26.231-32). Jag säger "den första människan," eftersom den arabiska termen Bashar som används i versen " Jag vill skapa en människa av lera. " betyder just en människa och inte har någon annan lexikal betydelse.

Samma tolkningsöverväganden (gällande Allahs transcendens över de skapade tingens attribut) tillämpas på orden ”och andats in i henne något av Min ande”. Eftersom Koranen entydigt slår fast att Allah är Ahad "En", inte ett väsen som är delbart, säger korantolkarna att denna "ande" var skapad och att dess tillskrivning till Allah ( "Min ande") är vad som på arabiska kallas idafat al-tashrif "en tilldelning av ära,". Detta visar att ruh "anden" i denna första människa och hans efterkommande var "en helig, upphöjd och ädel substans" (ibid., 228) - inte att det var en "del av Allah" som skulle kunna träda in i Adams kropp, vilket innebär otro. Liknande tillskrivningarna är inte ovanliga i det arabiska språket, precis som Kaba kallas bayt Allah ordagrant "Allahs hus", men som egentligen betyder "Allah's hedrade hus", inte att det är Hans adress. Ett annat exempel är det kamelsto som skickades till Thamudfolket, som kallades naqat Allah "Allahs kamelsto" vilket egentligen betyder "Allahs hedrade kamelsto" och som antyder dess okränkbarhet i den tidsbundna Sharia, inte att Han red den, och så vidare.

Allt detta visar, enligt Koranen, att människan i sig - med sitt himmelska ursprung i Janna, genom sin speciellt skapade natur, genom sin ruh "själ" – är på en helt annan nivå i Allahs ögon än annat jordiskt liv, oavsett om deras organ har vissa fysiologiska likheter. Dessa likheter är något som är förbehållet dessa varelsers Skapare att skapa. Darwin säger:

"Jag tror att djuren härstammar från som mest endast fyra eller fem progenitorer och växter från ett lika stort eller mindre antal. Analogi skulle kunna ta mig ett steg längre, nämligen till tron att alla djur och växter härstammar från någon enda prototyp. Men analogi kan vara en bedräglig vägvisare"(The Origin of Species, 454-55).

Faktiskt kan det vara så. Det ligger i dess natur, denna plats där Gud har skapat oss, denna värld (Dunya), att där finns en möjlighet att förneka Allahs existens, Hans änglar, Hans böcker, Hans budbärare, den Yttersta Dagen och ödet, vare sig ödet är gott eller ont. Om dessa ting inte vore dolda med en slöja, skulle det inte finnas någon mening med att Allah lägger ansvaret på oss att tro på dem. Tron skulle vara ofrivillig, liksom exempelvis tron att Frankrike ligger i Europa.

Men det han har gjort oss ansvariga för är just tron på det osynliga. Varför? För att Guds namn - såsom al-Rafi’ "Han som upphöjer", al-Khafidh "Han som förödmjukar", al-Mu'ti "Den som ger", al-Mani’ "Han som undanhåller", al-Rahim "Den barmhärtige", al-Muntaqim "Hämnaren", al-Latif "Den vänlige" och så vidare – ska manifesteras.

Hur kan de bli manifesterade? Endast genom graderna av mänsklig lycka och undergång, av frälsning och fördömelse, av skillnader i människors andlighet som uppnås i alla dess grader: från profeternas djupa visshet (frid över dem), till den vanlige troendes tro, till tvivlaren eller hycklaren, till de fördömdas förnekelse. Dessutom har slöjan en slags sömlös (osynlig) egenskap. För en del är det en sömlös slöja av ljus som manifesterar det Gudomliga genom fulländningen av skapelsen, medan det för andra är en sömlös slöja av mörker, en perfekt möjlighet till att tolka kausala relationer på ett sätt som inte lämnar någon plats för det som inte är materiellt . Allah säger:

"VÄLSIGNAD Han som har allt herravälde i Sin hand och vars makt övervinner allt! Han som har skapat döden och livet för att sätta er på prov [och låta er visa] vem av er som i sitt handlande är den bäste. Han är den Mäktige, Den som ständigt förlåter. [Det är] Han som har skapat sju himlar som välver sig över varandra. Du kan inte upptäcka någon brist eller ofullkomlighet i den Nåderikes skapelse; men lyft på nytt din blick mot [himlen] - ser du någon spricka " (Koranen 67:1-3).

Sista gången jag kollade var universitetetsscenen en ateistisk subkultur, bestående av professorer och studenter som aktivt eller passivt var övertygade om att Gud var skapad av människan. I liberala bastioner som University of California i Berkeley, till exempel, finns det fortfarande ett förbud mot inrättandet av ett religionsinstitut. Endast denna attityd accepteras och all annan inställning betraktas som omogen och primitiv. Inskränkningen av mänskligt beteende till evolutionsbiologi är en viktig uppsökande journalistisk mission för denna rörelse. Jag är likväl nöjd med detta, eftersom Allah har skapat detta för att pröva oss, för att skilja de goda från de onda och de onda från de som är ännu värre. Men jag förstår inte varför muslimer ska acceptera evolutionsteorin som en förklaring till människans ursprung, särskilt när det strider mot vad vi vet från människans Skapare.

Andra arter

Beträffande andra fall verkar inte förändring från en art till en annan motsäga uppenbarelsen, för Allah säger,

"MÄNNISKOR! Frukta er Herre som har skapat er av en enda varelse och av denna har skapat dess make och låtit dessa två [föröka sig] och sprida sig [över jorden] i väldiga skaror av män och kvinnor. Frukta Gud, i vars namn ni innerligt och enträget ber varandra [om hjälp], och [visa aktning för] de nära släktskapsbanden. Gud vakar över er." (Koranen 4: 1),

och säger även beträffande metamorfos av en olydig grupp av Bani Isra'il till apor,

"Och då de vägrade att upphöra med sina förbjudna handlingar, uttalade Vi [Vår fördömelse] över dem: "Bli [som] apor, föremål för [allas] hån och förakt!" " (Koranen 7:166).

I en hadith berättar profeten (frid vare med honom),

"Det kommer finnas grupper av människor, ur mitt samfund, som kommer att bedöma otukt, silke, vin och musikinstrument som lagliga: grupperna kommer att slå läger bredvid ett högt berg, som en herde återvänder till på kvällen med en av deras flockar för något han behöver och de kommer att säga till honom, "Kom tillbaka i morgon." Allah kommer att tillintetgöra dem under natten, rasera berget över dem och förvandla andra till apor och svin tills Domedagen. " (Sahih al-Bukhari. 9 vol. Kairo 1313/1895. Reprint (9 vol. I 3). Beirut: Dar al-Jil, nd, 7,138: 5590).

De flesta islamiska lärda har förstått dessa förändringar bokstavligt, vilket visar att det faktum att Allah ändrar ett ting till ett annat (återigen, i andra fall än människans ursprung) inte traditionellt har ansetts strida mot islams läror. Faktum är att det dagliga miraklet i kost, den näring Allah förser Sina skapelser med, där en varelse förvandlas till en annan genom att bli uppäten, kan ses i näringskedjan som utgör ekonomin i vår naturliga värld och på våra egna tallrikar.

Om vi, såsom i evolutionsteorin, förenar denna möjlighet med faktorerna kausalitet, gradvisa förändringar, mutation, och anpassning, förefaller det inte mig som att teorin lägger till något radikalt annorlunda till dessa andra former av förändring. För islamiska troslärosatser förnekar inte kausala samband som sådana, utan förnekar att orsakerna har verkan i sig och från sig själva. Att tro detta är att tillskriva någon annan delaktighet i Allahs handlingar. Den som tror på det sistnämnda slags orsakssambandet (som nästan alla evolutionister gör) är utan tvekan en otrogen (kafir).

”Den som förnekar vanliga orsakers existens har satt Allahs, Den Högstes, vishet ur funktion, medan den som tillskriver verkan till själva orsakerna har satt medhjälpare (shirk) vid sidan av Allah den Högste "(al-Hashimi: Miftah al-Janna fi Sharh" Aqida Ahl al-Sunna. Damaskus Matba'a al-Taraqi, 1379/1960, 33). Vad gäller muslimer tror de att det endast är Allah som skapar orsaker, endast är Allah ensam skapar verkan, och Allah ensam som förbinder de två (orsak och verkan). I Koranen uttrycks detta med orden ""Gud är alltings Skapare" (Koranen 13:16).

En muslim bör vara uppmärksam på denna punkt och ta avstånd från att tro att någon orsak antingen kan
(a) åstadkomma verkan i och för sig, eller
(b) åstadkomma verkan i och för sig genom en kapacitet Allah har lagt i orsaken.
Båda dessa punkter innebär förnekande av Allahs enhet och ensamhet (wahdaniyya), vilket innebär att Allah inte har någon medhjälpare eller delägare som har del i:

(1) Hans enhet (Dhat);
(2) Hans attribut (Sifat);
(3) eller i hans handlingar (af'al), vilket inkluderar skapandet av universum och allt i universum, inklusive alla dess samband av orsak och verkan.

punkten (3) innebär ett bestridande av både punkterna (a) och (b) ovan och kanske är detta vad din broschyrförfattare i Oxford hade i tankarna när han talade om evolutionens shirk (att tillskriva en medhjälpare eller delägare vid Allahs sida).

I detta sammanhang tycks mig inte evolutionsläran, som ett kunskapspåstående om ett orsakssamband, skilja sig från andra liknande kunskapspåståenden. Ett exempel på detta skulle kunna vara följande förklaring "Presidenten avled av en mördares kula." Här, trots att det egentligen endast är Allah som ger liv eller död, finner vi ett undantag i den Heliga lagen att tala på detta sätt, förutsatt att vi vet och tror på att Allah ensam åstadkommit denna verkan. Den som ordagrant tror att det var kulan i sig som orsakade presidentens död är en kafir (otrogen). I verkligheten vet en sådan människa inte mer om hur saker och ting fungerar i världen än en person som tar ett bad och som blir arg på kranen, när vattnet egentligen blivit avstängt för hela kommunen.

För att sammanfatta svaret på din fråga så här långt förefaller det mig inte som att tro på makroevolutionär förändring och variation av icke-mänskliga arter skulle innebära kufr (otro) eller shirk (tillskrivande av medhjälpare eller delägare vid Allahs sida) såvida man inte också anser att en sådan omvandling kom till genom slumpmässiga mutationer och naturligt urval, med förståelsen av dessa adjektiv på så sätt att de har en kausal självständighet från Allahs vilja. Du måste granska ditt hjärta och fråga dig själv vad du tror. Ur Tawhid-perspektiv, islamisk teism, händer ingenting "på måfå", det finns ingen "självständig natur” och den som tror på slumpmässiga mutationer eller naturligt urval är ofrånkomligen bortom islams sfär.

Olyckligtvis verkar detta vara precis vad de flesta evolutionister tror. I Amerika och England, är det de som skriver läroböcker, vilket väcker viktiga moraliska frågor om huruvida man ska sända muslimska studenter till skolor för att få undervisning i dessa ateistiska antaganden, som om de vore "självklarheter i den moderna vetenskapen." Undervisning i otro (kufr) till muslimer som om den vore en sanning är obestridligen olagligt inom islam. Kan denna olaglighet förmildras (göras juridiskt tillåten enligt sharia’s normer) utifrån behovet (darura) av vetenskaplig utbildning för kommande generationer av muslimer? Om så är fallet uppstår en moralisk skyldighet för alla muslimska föräldrar, p.g.a. frånvaron, i de flesta skolor, av läroböcker och lärare som är tillräckligt insatta och intresserade av att noggrant ta upp evolutionsteorins hypotetiska karaktär. De är skyldiga att övervaka sina barns islamiska trossatser och förklara för dem (själva eller med hjälp av någon annan som kan) den gudomliga uppenbarelsen av islam, tillsammans med svårigheterna i evolutionsteorin, så att det blir möjligt för barnen att begripa sammanhanget från ett islamiskt perspektiv och förstå vilka aspekter av teorin som förkastas av islamisk teism (Tawhid) och vilka som är godtagbara. Frågan om teorins allomfattande giltighet, d.v.s. dess omfattande av alla arter, kommer nödvändigtvis att utgöra en av de viktiga aspekterna av denna förklaring.

Validitet

Av alla evolutionsteorins antaganden är de två som vi ovan har definierat som otro (kufr), nämligen slumpmässiga mutationer och naturligt urval, tolkade på ett materialistiskt sätt, vad som mest enträget pådriver teorin till att även omfatta människor. Varför måste vi acceptera att människan kom från en gemensam förfader, som i sin tur härstammar från primater, i synnerhet när fossila fynd av mellanformer inte finns? Svaret på denna fråga, i vår tidsålder, verkar vara: "Var annars skulle vi ha kommit ifrån?"

Det är endast om vi accepterar premissen att det inte finns någon Gud som detta svar kan förvärva någon slagkraft. Koranen svarar på denna premiss i detalj och med auktoritet. Men det är inte bara på grund av att Allah informerar oss om sin egen existens och människans speciella skapelse som evolutionsteorin inte kan omfatta alla varelser, utan på grund av vad vi kan skönja i oss av det unika hos människan, som Koranen säger,

” Vi skall visa dem Våra tecken vid horisonten och inom dem själva, ända till dess [uppenbarelsens] sanning står klar för dem! " (Koranen 41:53)

Bland de största av dessa tecken i människan själv är hennes födslorätt som Khalifat al-Rahman, "Ställföreträdaren till Den barmhärtige." Om man frågar sig vad detta ställföreträdarskap består i, har ulama av tasawwuf, de lärda i islamisk andlighet, traditionellt svarat att det skall sökas i ma'rifa bi Llah eller "kunskap om Allah". Detta är ett privilegium som inte någon annan skapelse har förutom den troende och som uppnås genom att följa vägen av inre andlig rening samt genom styrkande av hjärtats tillgivenhet till Allah genom lydnadshandlingar, som blivit definierade av den heliga lagen, särskilt genom dhikr (Öa: vid en ordagrann översättning innebär dhikr omnämnande (av Gud). Emellertid har ordet i religiös bemärkelse en både bredare och djupare mening och tillämpning).

Den centrala platsen för denna tillgivenhet och kunskap är inte medvetandet, utan snarare i det subtila sinne inom en själv, som ibland kallas hjärtat och ibland ruh (själ).

Allahs speciella skapande av detta sinne har nämnts ovan i samband med Koranens ord ”och andats in i henne något av Min ande”. Enligt mästarna av den andliga vägen, är denna subtila kropp kunnig, medveten och vetande. När den är helt vaken är den kapabel att övervinna dunkelheten i det skapade universum för att erfara Allah. Om den säger Koranen och upphöjer dess sanna natur genom själva dess ofattbarhet:


” Säg: "Själen hör till det som är min Herre förbehållet ” (Koranen 17:85)


Hur erfar själen Allah? Jag ställde vid ett tillfälle denna fråga till en av ulama av tasawwuf i Damaskus, och skrev ned hans svar i ett opublicerat manuskript. Han sade till mig:

"Beskådandet av det gudomliga (mushahada) är av två slag, dels genom ögat och dels genom hjärtat. I denna värld är beskådandet i hjärtat något som upplevs av många av de Arifin (sådana som erfar Allah) och består i att titta på betingade saker, skapade varelser, med insikten att de inte existerar genom sig själva utan existerar genom Allah, och när insikten om Allahs storhet uppstår i en, krymper villkorade ting till ingenting i ens betraktelse och blir raderade ur ens tanke, och Den verklige (al-Haqq) uppdagas i ens hjärta, och det förefaller då som om man beskådar. Detta kallas "hjärtats beskådan". Ögats beskådan [i denna värld] är förbehållet den utvalde Profeten endast, Muhammad (Allah välsigna honom och ge honom frid). Vad gäller den nästa världen skall ögats beskådan beviljas alla troende. Allah Den Högste säger:

"Den Dagen skall [någras] ansikten lysas upp av glädje - de får skåda sin Herre -" (Koranen 75:22-23). "


[Vidare skrev jag beträffande det ovanstående:] Om det konstateras att begreppet hjärta enligt ovan inte verkar stämma överens med dess vanliga användning bland de som talar språket, måste jag medge detta. I sammanhanget avser termen inte medvetandet, utan snarare det som uppfattar sådant som är bortom skapade ting i världen, i den själsliga världen, vilken är en värld i sig. Om man kräver att förekomsten av denna (Öa: själen) kan bevisas, kommer svaret - hur legitim denna begäran än är – inte att bli annat än, "Gå till mästarna av disciplin och öva så kommer du att få se." Hur otillfredsställande detta svar än kan te sig, tycks det mig inte i princip skilja sig från de svar som exempelvis skulle ges till en icke-specialist vad gäller bevis för ett visst förslag inom teoretisk fysik eller symbolisk logik. Inte heller är sådana svar en protest mot i princip den "offentligt iakttagbara" karaktären i observationspåståenden som hör till dessa ämnen, utan snarare en begränsning som hör till ämnets natur och frågeställaren, en (begränsning) som han kan acceptera, avvisa eller göra någonting åt (Keller, Interpreter's Log. Manuscript Draft, 1993, 1-2).

Ren fantasi? Tvärtom är allt utom denna kunskap fantasi, för objektet för denna kunskap är Allah, Den Sanna verkligheten, som inte kan vara övergående utan oföränderlig, medan andra fakta är just imaginära. Barnet du brukade vara, till exempel finns nu bara i din fantasi, den person som åt din frukost i morse existerar inte längre utom i din fantasi, din gårdag, din morgondag, din dag idag (utom, möjligen, ögonblicket du befinner dig i, men som nu har undflytt): allt är påhittat, och egentligen endast uppfattat som förnimbar verklighet, som enhetlighet, som saklighet, som verklighet - genom fantasin.


Varje ögonblick som inträffar är annorlunda, som ett blinkande, in och ut ur existensen, bevarat i dess relationella sammanhang genom ren fantasi, vilket konstituerar den som av denna "värld". Vad vi märker av denna värld är alltså inbillat, liksom det en sovande ser. Om detta sammanhang har Ali ibn Abi Talib (Allah låt ädelhet stråla över hans anlete) sagt:

"Människor sover och när de dör vaknar de" (al-Sakhawi, al-Maqasid al-hasana. Cairo 1375/1956. Reprint. Beirut: Dar al-kutub al-'ilmiyya, 1399/1979, 442: 1240).

Detta är inte att smutskasta fantasins makt, för om inte det vore för fantasin kunde vi inte tro på sanningarna i livet efter detta, som paradiset, helvetet och allt som vår eviga frälsning beror av. Snarare nämner jag detta i samband med frågan om evolutionsteorin och som en varnande anmärkning mot ett slags "misstag av missriktad sammanväxt", mot en obefogad kunskapsteoretisk övertro som finns bland många människor som arbetar i vad de kallar "de hårda vetenskaperna".

Som västerlänning blev jag från de tidiga skolåren fostrad att inte bara tro på vetenskapen, detta praktiska projekt av upptäckter som syftar till att exploatera mer och mer av universum genom identifiering, klassificering och beskrivning av mikro- och makrokausala relationer, utan även på scientism, vilken är tron att detta var absolut och ovillkorlig kunskap. Likt en filosof, som jag läste vid min tid i University of Chicago, uttryckte det:

Scientism är vetenskapens tro på sig själv: det vill säga övertygelsen att vi inte längre kan förstå vetenskapen som en form av möjlig kunskap, utan snarare måste identifiera kunskap genom vetenskap (Habermas, Knowledge and Human Interests. Tr. Jeremy J. Shapiro. Boston: Beacon Press, 1971, 4).

Det förefaller mig som om denna uppfattning i fråga om evolutionsläran och beträffande vetenskapen, vilkas karaktär är att likna vid en typ av modern religion, utgör ett slags kunskapens nederlag till följd av enväldet från den uteslutande och rena metodologin.

Som jag nämnde inledningsvis uppstår de kunskapskategorier, som varje observationspåstående evolutionsteorin stödjer sig på, ur människans medvetande och ska/kan som sådana inte särskiljas av teorin från andra övergående överlevnadspåhitt: människans explanativa metod, från början till slut, utgör då nödvändigtvis endast ytterligare en överlevnadsmekanism som har utvecklats i djurriket. Med sin egen måttstock är teorin därför inte nödvändigtvis sann, utan nödvändigtvis endast ett starkt element i kampen för överlevnad. Förmodligen skulle någon annan teori - även en illusorisk sådan - som hade bättre betingelser för överlevnad kunna tränga undan evolutionsläran som förklaringsmodell. Eller kanske är teorin i sig en illusion.

Dessa överväganden gick genom mitt huvud under min period av "vetenskapslogiska förklaringar” vid University of Chicago. Mina överväganden fick mig att inse att min tro på scientism och evolutionisläran hade något magiskt som grund, magin av en inflytelserik tolkning som stöddes av en omfattande mänsklig rörelse. Jag föreslår inte att vetenskapen på allvar ska försöka att endast inbegripa sitt eget område, vilket den likväl inte är utrustad att göra, men jag har kommit att tro att, av hänsyn till sina konsumenter, skulle den ha den kunskapsteoretiska blygsamheten att "kliva ned" från sina nuvarande vetenskaplighetspretentioner till sin sanna natur, alltså ett område bland andra av mänsklig tolkning. Kliva ned från "den stora vågskålen" på vilken andra tings verklighet ska mätas och bedömas, stora som små – inklusive till exempel "föreställningen om Gud," som faller under religionsstudier, religionsstudier under antropologi, antropologi under institutioner om mänskligt beteende, institutioner om mänskligt beteende under evolutionsbiologi, evolutionsbiologi under organisk kemi, organisk kemi slutligen under kosmologi, kosmologi under kaosteorin, och så vidare.

Jag hyser hopp om att vetenskapen en dag kommer tillbaka till sin verkliga roll, vilken är utvecklingen av tekniskt användbar kunskap för mänskligheten. Det innebär en återgång från pretentioner till 'ilm ”kunskap " och till sin verkliga roll som fann ”teknik ".

Mot bakgrund av det ovan anförda, beträffande teorins samstämmighet, logik, tillämpbarhet och validitet, verkar teorin om människans utveckling från lägre livsformer inte visa tillräckligt med vetenskaplig stringens för att upphöjas från att utgöra endast en inflytelserik tolkning. Evolutionslärans validitet går ut på försök att hitta förklaringar och giltiga grunder så att den även kan appliceras på människan. I detta avseende påminner den något om Sigmund Freuds drömtydning; han ger exempel på drömmar som utgör önskeuppfyllelser och sedan drar han slutsatsen att "alla drömmar är önskeuppfyllelser". Vi väntar alltjämt på att bli övertygade av dessa slags slutsatser.

Sammanfattning av de islamiska slutsatserna

Allah ensam är Skapelsens herre. Han ensam orsakar allt som ska vara och inte ska vara. Orsaker i sig själva är utan verkan och egentligen är både orsak och verkan skapade av Honom. Orsak och verkan till alla förlopp, inklusive sådana genom vilka växt- och djurarter ges individuella egenskaper, är resultatet av Hans arbete endast. Att tillskriva verkan till något annat än Hans handlande, vare sig det innebär en tro på att orsak kan

(a) åstadkomma verkan i sig, eller
(b) åstadkomma verkan i sig genom en egenskap Allah har utrustat orsakerna med,
är att tillskriva delägare till Allah (shirk).

Det verkar dock som att dessa föreställningar är något som ingår i en bokstavlig förståelse av "naturligt urval" och "slumpmässig mutation" och andra evolutionära begrepp, såvida man inte förstår dessa förlopp som bildliga orsaker, men egentligen inser att Allah ensam är den verkande kraften. Detta förhållningssätt – att Allah är den enda verkande kraften - gäller oavsett huruvida teorierna i övrigt skulle vara sanna eller inte.

Vad gäller påståendet att människan har utvecklats från en icke-mänsklig art så utgör detta otro (kufr), oavsett om vi tillskriver förloppet till Allah eller till "naturen". Det beror på att denna förklaring förnekar sanningen om Adams extraordinära skapelse, vilken Allah har uppenbarat i Koranen. Människan har ett särskilt ursprung, vilket bekräftas inte bara genom uppenbarelsen utan också av den gudomliga hemligheten hon bär inom sig. Denna hemlighet är förmågan till ma'rifa "kunskapen om det gudomliga". Denna förmåga besitter endast människan. Genom sin Gudagivna natur, står människan inför en dörr som vetter mot oändligheten och det är något ingen annan varelse i universum kan aspirera på. Människan är något särskilt.

Böcker

Jag insåg, efter att ha skrivit ovanstående, att jag inte hade talat så mycket om litteratur beträffande evolutionsteorin. Böcker som jag har blivit rekommenderad är:

1. Evolution: A Theory in Crisis. Michael Denton. Bethesda, Maryland: Adler and Adler Publishers, 1986. Ursprungligen publicerad i Storbritannien genom Burnett Books Ltd. Denna bok är förmodligen den mest intressanta för dig som biolog, eftersom den behandlar molekylärgenetik och andra vetenskapliga aspekter som inte behandlats härovan.


2. Enclyclopedia of Ignorance. Ed. Duncan Roland. Oxford: Pergamon Press, 1978.


3. Thinking About God (Exact title?). Ruqaiyyah Waris Maqsood. Bloomington, Indiana. American Trust Publications.

Tack för att ni ställde mig denna fråga, som fick mig att reflektera över min egen tro. Jag står alltjämt till er tjänst.

Nuh Ha Mim Keller

Muslimska lärda bemöter tolkning av 700 år gammal fatwa från Ibn Taymiyya

Äntligen kan vi se muslimska lärda (från Turkiet, Bosnien, Iran, Saudiarabien, Marocko, Indonesien m.fl.)börja engagera sig internationellt och gemensamt för att bemöta och uppdatera fatwas som misstolkas av vissa muslimska grupper.

Det gemensamma uttlalandet är ett bemötande av tolkningen av en 700 år gammal fatwa (religiös och juridisk tolkning) från Ibn Taymiyyah ang. krig mot de icke-troende. Fatwan utfärdades under en tid när muslimska länder befann sig under Mongolernas omfattande attack mot muslimska länder.

Läs mer om detta på DN.

Mardin-deklarationen finns att läsa här nedan.


(http://www.mardin-fatwa.com/about.php?id=4)
_______________________________

In the Name of God, Most Gracious, Most Merciful

The New Mardin Declaration

All Praise be to Allah, Lord of the Worlds and Peace and Salutations be upon
Muhammad, who has been sent as a Mercy unto the Worlds, his family and all
of his companions.

A Peace Summit Conference (Mardin: The Abode of Peace) was convened in the
Turkish city of Mardin at the Artuklu University campus on Saturday and Sunday
(27-28 March 2010) under the auspices of the Global Center for Renewal and
Guidance (GCRG – based in London) in cooperation with Canopus Consulting
(based in Bristol) and sponsored by Artuklu University.

Participating in the conference was a group of renowned Muslim scholars, from
across the Muslim world, who brought with them diverse and relevant
specializations. They gathered in order to collectively study one of the most
important (classical juridical) foundations of the relations between Muslims and
fellow human beings, namely: the (classical juridical) classification of ‘abodes’
(diyar), as Islamically conceived, and other related concepts such as jihad, loyalty
and enmity, citizenship, and migration (to non-Muslim territories).

They selected this juridical conceptual distinction because of its importance in
the grounding of peaceful and harmonious co-existence and cooperation for good
and justice between Muslims and non-Muslims, provided that it is understood in
consonance with normative religious texts and maxims, and in light of higher
objectives of Islamic Law.

The organizers chose as the main research theme for the conference the legal
edict (fatwa) passed by Shaykh al-Islam Ibn Taymiyya concerning the
classification of the city of Mardin during his lifetime. The edict was chosen
because of the significant intellectual, civilizational, symbolic meaning that it
holds.

The point of it is that Ibn Taymiyya, in his classification of the city of Mardin –
through his deep understanding of the Shari‘ah and keen insight and awareness
of the context in which he lived – went beyond the classification that was
common amongst past Muslim jurists: Dividing territories into an Abode of
Islam (in which the primary state is peace), an Abode of Kufr (Unbelief) (in
which the primary state is war), and an Abode of ‘Ahd (Covenant) (in which the
primary state is truce), amongst other divisions (that they had stipulated).
Instead of the classification common in his age, Ibn Taymiyya came up with a
compound/composite classification by virtue of which civil strife amongst
Muslims was averted, and their lives, wealth, and honor safeguarded, and justice
amongst them and others established.

His fatwa is one that is exceptional in its formulation and that, to a large degree,
addresses a similar context to our time, a political state of the world that is
different from the one encountered by past jurists, and which had formed the
basis for the particular way in which they had classified territories.
It is such a changed context that Ibn Taymiyya took into consideration when
passing his fatwa, and that now makes it imperative that contemporary jurists
review the classical classification, because of the changed contemporary
situation: Muslims are now bound by international treaties through which
security and peace have been achieved for the entire humanity, and in which they
enjoy safety and security, with respect to their property, integrity and homelands.
Consequently, Muslims are interacting with others in unprecedented ways:
politically, socially and economically.

Contemporary jurists also need to review the classical classification of abodes
because there is a real need for a sound Islamic and legal vision that does not
violate Islamic religious texts, is in harmony with the higher objectives of the
Shari‘ah, and engages our contemporary context.

In light of the above, the participants presented and discussed research papers at
the conference, and the following are the conclusions and recommendations
reached:

First: Conclusions:

1. Ibn Taymiyya’s fatwa concerning Mardin can under no circumstances be
appropriated and used as evidence for leveling the charge of kufr (unbelief)
against fellow Muslims, rebelling against rulers, deeming game their lives and
property, terrorizing those who enjoy safety and security, acting treacherously
towards those who live (in harmony) with fellow Muslims or with whom fellow
Muslims live (in harmony) via the bond of citizenship and peace. On the contrary,
the fatwa deems all of that unlawful, not withstanding its original purpose of
supporting a Muslim state against a non-Muslim state. Ibn Taymiyya agrees with
all of this, and follows, the precedent of previous Muslim scholars in this regard,
and does not deviate from their position. Anyone who seeks support from this
fatwa for killing Muslims or non-Muslims has erred in his interpretation and
has misapplied the revealed texts.

2. The classification of abodes in Islamic jurisprudence was a classification
based on ijtihad (juristic reasoning) that was necessitated by the circumstances of
the Muslim world, then and the nature of the international relations prevalent at
that time. However, circumstances have changed now: The existence of
recognized international treaties, which consider as crimes wars that do not
involve repelling aggression or resisting occupation; the emergence of civil states
which guarantee, on the whole, religious, ethnic and national rights, have
necessitated declaring, instead, the entire world as a place of tolerance and
peaceful co-existence between all religions, groups and factions in the context of
establishing common good and justice amongst people, and wherein they enjoy
safety and security with respect to their wealth, habitations and integrity. This is
what the Shari‘ah has been affirming and acknowledging, and to which it has
been inviting humanity, ever since the Prophet (peace and blessings be upon
him) migrated to Madina and concluded the first treaty/peace agreement that
guaranteed mutual and harmonious co-existence between the factions and
various ethnic/race groups in a framework of justice and common/shared
interest. Shortcomings and breaches perpetrated by certain states that happen to
scar and mar this process cannot and should not be used as a means for denying
its validity and creating conflict between it and the Islamic Shari‘ah.

3. Amongst the priorities of Muslim scholars and Islamic academic
institutions should be the analysis and assessment of ideas that breed extremism,
takfir (labeling fellow Muslims as unbelievers) and violence in the name of Islam.
Security measures, no matter how fair and just they may happen to be, cannot
take the place of an eloquent (scholarly) elucidation supported by proof and
evidence. Therefore, it is the responsibility of the Ummah’s religious scholars to
condemn all forms of violent attempts-to-change or violent protest, within, or
outside, Muslim societies. Such condemnation must be clear, explicit, and be a
true manifestation of real courage-in-speaking-the-truth, so as to eliminate any
confusion or ambiguity.

4. Muslim scholars, throughout the ages, have always stressed and
emphasized that the jihad that is considered the pinnacle of the religion of Islam,
is not of one type, but of many, and actually fighting in the Path of God is only
one type. The validation, authorization, and execution of this particular type of
jihad is granted by the Shari‘ah to only those who lead the community (actual
heads of states). This is because such a decision of war is a political decision with
major repercussions and consequences. Hence, it is not for a Muslim individual
or Muslim group to announce and declare war, or engage in combative jihad,
whimsically and on their own. This restriction is vital for preventing much evil
from occurring, and for truly upholding Islamic religious texts relevant to this
matter.

5. The basis of the legitimacy of jihad is that it is either to repel/resist
aggression (“Fight in the cause of Allah those who fight you, but do not
transgress limits; for Allah loveth not transgressors” — Surah al-Baqarah, 190),
or to aid those who are weak and oppressed (“And why should ye not fight in the
cause of Allah and of those who, being weak, are ill-treated (and oppressed)?” —
Surah al-Nisa’, 75), or in defense of he freedom of worshiping (“To those against
whom war is made, permission is given (to fight), because they are wronged; —
and verily, Allah is most powerful for their aid” — Surah al-Hajj, 39). It is not
legitimate to declare war because of differences in religion, or in search of spoils
of war.

6. The issue of fatwas in Islam is a serious one. It is for this reason that
scholars have drawn up stringent conditions/requirements for the Mufti (the
authority issuing fatwas). Of these conditions is that he must be fully qualified in
scholarly learning/knowledge. Of the conditions specific to the fatwa itself is
having established the proper object of application (manat) according to place,
time, and person, circumstance, and consequence/future outcome.

7. The notion of loyalty and enmity (al-wala wa al-bara) must never be
used to declare anyone out of the fold of Islam, unless an actual article of unbelief
is held. In all other cases, it actually involves several types of judgement ranging
according to the juridical five-fold scale: (permissible, recommended, notrecommended,
non-permissible, and required). Therefore, it is not permissible to
narrow the application of this notion and use it for declaring a Muslim outside
the fold of Islam.

Second: Recommendations:

The participants in the conference suggested the following recommendations:

- Convening an annual conference in Europe to research and explore, the Islamic
conception of peace, and peaceful co-existence, between nations/communities
and religions.

- Establishing the Mardin Center for Research in Islamic Political Theory.

- Creating research units and departments at Islamic universities and postgraduate
institutions concerned with research, training, and qualifying of potential
candidates, in the area of formulating and issuing fatwas on public issues
pertaining to the entire Muslim Ummah.

- Encouraging theoretical and practical studies concerned with the historical
conditions and circumstances affecting the issuing of religious edicts and
opinions.

- Encouraging academic and scientific studies that focus on the historical
circumstances and conditions in which the edicts of great scholars were issued in
the past.

- Making more effort in revising, editing, and exploring the legacy of Shaykh al-
Islam Ibn Taymiyya – may Allah have mercy on him – and the legacy of the
exemplary scholars, with respect to their impact on the Muslim world and what is
hoped to be gained from a sound and correct understanding of their respective
legacies in terms of guiding and directing both the general public and specialists.

- Referring the declaration to the various fiqh (juridical) academies in the Muslim
world for the purpose of enriching it, deepening discussion around it and
extending its benefit (to a wider audience).

In conclusion, the organizers and participants wish to extend their heartfelt gratitude
and appreciation to all those who contributed to the success of the conference, and first
and foremost amongst them the Governor of Mardin, the President of Artuklu
University, and the Mufti of Mardin.

May God send his peace and salutation upon our master, Muhammad, his family and
his Companions, and all Praise be to God through Whose bounty and favour righteous
works are completed.
[28th March 2010]