Varje själ ska smaka döden

Varje tid har sina utmärkande drag, drag som färgar människor som lever just då på ett sätt som gör de unika i ett historiskt perspektiv. De flesta människor är dömda att förkroppsliga den tidsålder de råkat föddas in i. Utan ideal som verkar i annan riktning finns heller ingen anledning att emotstå kulturens anvisningar. Muslimen befinner sig dock genom hela livet, i stort och smått, i en spänning mellan det profana idealet av hans tid och det eviga Profetiska idealet. Ett led i att övervinna det profana och stiga i transcendens är att reflektera över samtiden, först då kan man att resa sig över sin tid och förhålla sig till de ideal man önskar följa.

Samhällsvetare har ägnat mycket tid åt att försöka förstå vad som kännetecknar det moderna samhället och den inverkan som moderniteten haft på människans karaktär, inte sällan har analyserna utmynnat i en mer eller mindre uttalad samhällskritik. Ofta gör de analyser med utgångspunkt i människotyper, dvs. teoretiska idealtyper, för att åskådliggöra skillnaden mellan olika kulturer och beskriva tidstypiska personlighetsdrag. Den moderna arketypen kännetecknas av sin ovillighet att binda sig och förblir på så sätt evigt omogen. Den moderna människan lever i en fantasivärld, tar ingenting på allvar, och förmår inte engagerar sig i någonting utanför sig själv. Den moderna människan hade varit starkt dysfunktionell i det förmoderna, traditionella samhället. Hennes obeslutsamhet, improduktivitet och själviskhet hade betraktats som förkastliga egenskaper och gjort henne till en utböling. Förr var benägenheten att inte tänka på framtiden lika med en säker död, det fanns inget utrymme för att skjuta upp livet eller leva ett liv i uppskov. Det traditionella livet hade sina anhalter och etapper, det fanns ingen poäng i att vänta på något imaginärt Tillfälle som kunde förlösa livet.

På många sätt utgör den moderna människan i denna tappning själva motsatsen till det Profetiska idealet. Hon befinner sig i fullkomlig ghaffla, en törnrosasömn, gravt oförberedd för livets brutala verklighet än mindre för det efterkommande livet. Vad beror då den moderna människans ovilja att binda sig på och hur har hon hamnat i det tillstånd av tanklöshet?

I alla mänskliga civilisationer har döden varit en oundgänglig beståndsdel av kulturen, den har funnits representerad i de ritualer och institutioner som definierat människorna. Hon har ständigt gjorts medveten om sin egen dödlighet och temporära befintlighet. Det är i förhållandet mellan dödlighet och odödlighet som människan utformat olika livsstrategier. Modernitetens kulturbygge avviker från den historiska normen i och med att den inte behandlar människans förgänglighet utan förskjuter frågan till periferin med resultat att dödens slutgiltighet och absoluthet förträngts. Offentliga begravningar försvann och kyrkogårdar förlades till områden där människor sällan rörde sig. En kultur som undandragit döden offentligheten erbjuder inte människan några gångbara strategier för att hantera döden. En kuktur som gravt oförbereder människan inför sin egen död är en kultur som misslyckats i sitt allra viktigaste uppdrag, Dödens ofrånkomlighet är det enda som är säkert med livet och en kultur som förträngt eller inte förser människan med strategier som svar på den existentiella ambivalens som denna insikt frambringar har gjort människan en djup otjänst.