%2520to%2520qaiser-e-%2520rome.jpg)
Många muslimska bloggare som ex. TheAbsoluteBanana och AbouHamza har reagerat mot SvDs rapportering om halalslakt. De menar att den har udden riktad mot muslimer. Jag håller till en viss utsträckning med. Emellertid måste man vara försiktig så att man inte ”ropar varg” varje gång islam på ett mer eller mindre implicit sätt kritiseras.
Det är två viktiga aspekter man måste ta fasta på när man som muslim försöker bemöta vad man anser vara en islamofobisk diskurs. Först och främst måste man ha i åtanke att bemötandet ha en ”ropa-vargeffekt”. För det andra måste man fråga sig vad man är ute efter egentligen? Många muslimer verkar ha det orealistiska målet att islam ska få en normaliserad status i det västerländska samhället. Visst man kan kämpa för att islam skall behandlas som vilken annan religion eller ideologi som helst, dvs en balanserad islamdiskurs. Detta mål är dock egentligen inget konkret mål utan en slags abstrakt idé eller utopi. Om vi bortser från faktorer som det geografiska och historiska förhållandet mellan väst och islam samt andra sociologiska faktorer som gör detta mål orealistiskt är detta målet omöjligt att uppnå av den enkla anledningen att det är extremt vanskligt att på ett tydligt sätt kunna formulera ett sånt mål och således kunna avgöra huruvida målet är uppfyllt. Som muslimsk debatör måste man skilja på negativ islamdiskurs och demoniserande islamdiskurs. Givetvis är gränsen i mångt och mycket flytande men ändock viktig att ha i åtanke.
Vi måste vara medvetna om att islamofober som Demirbag-Sten, Gudmundson m.m. är vana skribenter som säkerligen arbetar efter en klar strategi. En sådan strategi är tämligen lätt att få tillgång till genom en mängd organisationer, tankesmedjor samt politiska partier som betraktar islam som ett hot. Man måste ha klart för sig att islam alltid kommer att betraktas som ett hot av den ena eller andra gruppen. Vi kan inte spela indignerade över att det finns människor som ej gillar islam.
En ärlig och konsekvent aversion mot islam är ganska vansklig att argumentera mot om den är baserad på fakta eller trosföreställningar som är svåra att motbevisa (t.ex. en tomte i skogen sa att islam är dåligt. Därför hatar jag islam) eftersom det är svårt hitta en infallsvinkel varifrån man kan angripa motparten. Vad gäller bombliberalerna så erbjuder deras förmenta liberala värderingar en potent infallsvinkel varifrån man kan angripa deras hyckleri. En viktig aspekt att ta fasta på är att det i ett liberalt samhälle i princip inte går att rikta inskränkningar av specifika rättigheter mot en specifik grupp. Alla förbud måste vara generella och därmed leder de till ett sluttande plan där varje inskränkning ökar risken för ytterligare inskränkningar.
Det är två viktiga aspekter man måste ta fasta på när man som muslim försöker bemöta vad man anser vara en islamofobisk diskurs. Först och främst måste man ha i åtanke att bemötandet ha en ”ropa-vargeffekt”. För det andra måste man fråga sig vad man är ute efter egentligen? Många muslimer verkar ha det orealistiska målet att islam ska få en normaliserad status i det västerländska samhället. Visst man kan kämpa för att islam skall behandlas som vilken annan religion eller ideologi som helst, dvs en balanserad islamdiskurs. Detta mål är dock egentligen inget konkret mål utan en slags abstrakt idé eller utopi. Om vi bortser från faktorer som det geografiska och historiska förhållandet mellan väst och islam samt andra sociologiska faktorer som gör detta mål orealistiskt är detta målet omöjligt att uppnå av den enkla anledningen att det är extremt vanskligt att på ett tydligt sätt kunna formulera ett sånt mål och således kunna avgöra huruvida målet är uppfyllt. Som muslimsk debatör måste man skilja på negativ islamdiskurs och demoniserande islamdiskurs. Givetvis är gränsen i mångt och mycket flytande men ändock viktig att ha i åtanke.
Vi måste vara medvetna om att islamofober som Demirbag-Sten, Gudmundson m.m. är vana skribenter som säkerligen arbetar efter en klar strategi. En sådan strategi är tämligen lätt att få tillgång till genom en mängd organisationer, tankesmedjor samt politiska partier som betraktar islam som ett hot. Man måste ha klart för sig att islam alltid kommer att betraktas som ett hot av den ena eller andra gruppen. Vi kan inte spela indignerade över att det finns människor som ej gillar islam.
En ärlig och konsekvent aversion mot islam är ganska vansklig att argumentera mot om den är baserad på fakta eller trosföreställningar som är svåra att motbevisa (t.ex. en tomte i skogen sa att islam är dåligt. Därför hatar jag islam) eftersom det är svårt hitta en infallsvinkel varifrån man kan angripa motparten. Vad gäller bombliberalerna så erbjuder deras förmenta liberala värderingar en potent infallsvinkel varifrån man kan angripa deras hyckleri. En viktig aspekt att ta fasta på är att det i ett liberalt samhälle i princip inte går att rikta inskränkningar av specifika rättigheter mot en specifik grupp. Alla förbud måste vara generella och därmed leder de till ett sluttande plan där varje inskränkning ökar risken för ytterligare inskränkningar.
9 kommentarer:
Ett gott inlägg och en bra förmaning.
25 januari 2010 kl. 20:11Jag vill bara förtydliga att min bestämda åsikt är att Gudmundsson, Demirbag-Sten et al, inte ägnar sig åt kritik av islam, de ägnar sig åt recension. Problemet uppstår när man förväxlar dessa två.
Att ägna sig åt religionskritik är att kritiskt granska källorna och sedan dra slutsatser av detta. Karen Armstrong är ett populärt exempel och hon är inte särskilt o-omtyckt av den muslimska gruppen, trots att hon förnekar tanken på profeten som gudomligt vägledd, frid över honom.
Islamrecensenterna däremot ägnar sin tid åt att berätta varför islam är dåligt (eller bra) och när den här typen av diskurs blandas ihop med sann religionskritik så uppstår konflikterna och missförstånden.
Taggen i mitt öga är, som du nämner, inte att människor tycker illa om islam, det har de sin fulla rätt i att tycka. Det är stor skillnad i att säga: VARNING: Snickers innehåller jordnötter och att säga: Ingen borde äta snickers för jag är allergisk mot jordnötter.
Tack för ditt inlägg Zakaria.
25 januari 2010 kl. 21:18Några reflektioner:
Jag gör mig inga illusioner om att det finns skribenter som ogillar Islam, men det är inte ogillandet i första hand som sticker i ögonen utan de cyniskt medvetna försöken till att omformulera Islam i enlighet med personliga önskningar. Islamhatare oavsett skepnad förstår lika väl som vi andra att Islam, eller framför allt muslimer, inte kommer försvinna utan är och kommer vara en del av västerlandets framtid. Denna insikt leder till slutsatsen att Islam måste revideras för att normaliseras. Här börjar kraftmätningen. Antingen ger man efter för kraven, likt Hassen Chalghoumi i Frankrike, eller tar strid mot försöken till likriktning.
Jag håller med om att ett idogt viftande med islamofobi-kort verkar urvattnande, men en saklig kritik riktad mot argument och bakomliggande grundantaganden är viktig att lyfta fram och kan aldrig vara kontraproduktiv, vilket dock martyrskapsargument tenderar att bli över tid.
Tack för ett tankeväckande inlägg
Bouhamza och Abdussalam
25 januari 2010 kl. 21:58Jag var tvungen att ta bort mina tidigare svar på era inlägg. Min nya avatar Zeek aldeeb är ivrig att komma ut och ströva fritt över internetvidderna.
Tack för era väldigt kloka reflektioner.
Abdussalam,
25 januari 2010 kl. 22:39Du sätter fingret på vad som för mig är den ömma punkten i interaktions/intergreringsdebatten, där det känns som om allt för många är av åsikten att "de får gärna komma hit, om de bara tar seden dit de kommer." Det är för mig ett tecken, inte på tolerans – trots att de själva gärna anser det vara ett uttryck just för deras acceptans av invandrade kulturer – utan på motsatsen, eftersom de i grund och botten inte tolererar att folk är olika. Här slutar också integrationspolitiken, och assimileringen tar vid. Därför känns denhär bloggen och andra liknande initiativ så angelägna. Vill vi leva sida vid sida och inte driva någonslags maktkamp om anhängarna är det oerhört viktigt att någon faktiskt finns som kan föra muslimernas talan på ett kunnigt och sakligt vis. Dessvärre vill ju både folk och media gärna hänga upp sig på extremerna... desto viktigare då att skapa ett forum som kan och rentav måste tas på allvar. Man behöver för den delen bara gå in i en bokhandel för att inse hur mycket mera Richard Dawkins säljer än den religiösa litteraturen, och kan av det utläsa en del om religionens ställning i samhället idag. Med en så försvagad kristendom som den svenska tror jag islam är ett oumbärligt tillskott i den svenska andligheten, både som motvikt åt den skenande avsakraliseringen av vårt land, och även som tillflykt för desillusionerade svenskar som inte längre känner igen sig i kyrkan.
Önskar er allt gott, både med bloggen, och som tappra muslimer i Sverige!
/Joel
Ett mycket tänkvärt och klokt inlägg Joel.
28 januari 2010 kl. 22:30Ja, förutom att Joel inte med en enda bokstav förklarar vad Sverige och svenskarna (inklusive invandrade) tjänar på sakralisering och multikulturalism.
1 februari 2010 kl. 12:27Och med multikultur menar jag naturligtvis inte den vulgära definitionens exotiska maträtter och glad musik. Så enkel är frågan inte.
Om vi utgår från att det finns många människor i Sverige som har ett andligt behov står det klart att det finns mycket att tjäna på en sakralisering av det svenska samhället.
1 februari 2010 kl. 17:44Skicka en kommentar