Får en muslimsk kvinna köra en rymdfarkost?

I en artikel från tidningen Emal (The lost female scholars) kan läsaren få en mycket intressant inblick i islams och muslimers förhållningssätt till bl.a. kvinnliga lärda jämfört med dagens förhållningssätt. Författaren inleder med den träffande beskrivningen att medan Eileen Collins, i väst, (1995) blev den första kvinnan som manövrerade en rymdfarkost, förekom alltjämt en debatt bland vissa muslimska lärda huruvida kvinnor hade rätt att köra bil.


Författaren analyserar sedan, utifrån bl.a. en studie från Oxford, hur det muslimska samfundet traditionellt förhållit sig till kvinnor, framförallt vad gäller kunskap och deras position som lärda. Medan man hade förväntat sig att hitta 30-40 kvinnliga lärda, återfann man istället ca åtta tusen som var namngivna.

Eftersom muslimska kvinnor - jämförelsevis - nu för tiden så sällan deltar i undervisning av hadith och utfärdanden av fatwa (rättsliga beslut enligt sharia) finns missuppfattningen att det alltid förhållit sig så. Emellertid verkar förhållningssättet hos de lärda - under islams första århundraden - varit en annan. Om man bortser från Profetens (frid vare med honom) hustru Aisha, som avkunnade fatwor (rättsliga beslut) och tolkade hadit finns många andra exempel i Islams historia på framstående kvinnor. Imam al-dhahabi (f. 1274 e.kr) förklarade t.ex. att bland kvinnliga berättare av hadith fanns det inga förfalskare, vilket innebar att kvinnliga lärdas integritet var fläckfri.

Här följer några exempel på kvinnliga lärda.

På 700-talet, t.ex. fanns Fatima Al Batayahiyyah, som undervisade i hadith-samlingen Sahih al-Bukhari i Damaskus. Ledande lärda från när och fjärran flockades till hennes undervisning när han gjorde pilgrimsfärden till Mecka.
Ett annat exempel var Umm al-Darda (600-talet), som satt med andra lärda (män) i mosken och debatterade. Hon blev sedermera lärare i hadith och fiqh (rättsvetenskap) och undervisade i den manliga avdelningen. En av hennes elever var statsöverhuvudet - kalifen i Damaskus. I en annan artikel (New York times) beskrivs t.o.m. att hon bad tillsammans - skuldra mot skuldra - med männen i moskén (vilket i och för sig var chockerande även för samtiden).
Författaren återger sedan - med hänvisning till författaren Aisha Bewly - att det framförallt var i samband med den västerländska kolonialisationen (under 1800- och 1900-talen) av den muslimska världen som västerländska koloniala myndigheter såg till att kvinnor uteslöts från moskéer och politiska positioner. Uteslutandet av kvinnor var ett utslag av den dåvarande västerländska synen på kvinnans roll i samhället. När detta väl börjat tillämpas i den muslimska världen blev det en norm; speciellt som muslimer såg upp till det västerländska samhället pga. dess försprång i teknologi och vetenskap. (Enligt en annan artikel angående samma studie började nedgången bland kvinnliga lärda redan på 1600-talet och enligt historiker kan detta ha berott på att islamisk utbildning blev mer formell och karriärsinriktad vid denna tid; kvinnorna innehade inga formella positioner).

Ovanstående glimtar ur den islamiska historien visar ändå att de första muslimerna had en ganska dynamisk uppfattning av islam och att förlusten av kvinnor från kunskapens sfär är en av de största förluster muslimer utsatts för. Ganska intressant är också att det muslimska samhällets internationellt nedåtgående status verkar gå hand i hand med kvinnornas nedåtgående status i det muslimska samhället.