Mosab Hassan Yousef - Hamas-sonen som blev israelisk spion och kristen

Mosab Hassan Yousef har en mycket intressant historia. Han är son till en av Hamasgrundarna. I sin biografi (finns att låna på biblioteket) beskriver han hur han går över från att vara en Hamasmedlem till en israelisk spion (för shin beth). Det är en spännande historia Mosab förtäljer; hans berättelse tar läsaren från den tidpunkt han blir arresterad av israeler, får stryk och utsätts för tortyr, varpå han träffar en förhörsledare som erbjuder honom förmåner mot samarbete tills han blir fulländad spion för Israel och hjälper Israel att döda Hamasmedlemmar genom utlämnande av strategisk information om Hamas och hamasmedlemmar.

Mosab menar att han genom detta samarbete från början tänkte att han kunde slå tillbaka mot israelerna men att han sedan blev övertygad om att Israelerna var den goda sidan eftersom bevittnade hur Hamasmedlemmarna själva torterade andra araber och muslimer i fängelset, när de misstänkte att det var en israelisk kollabratör. Under tiden han börjar samarbeta med israelerna börjar han gå på en kristen studiecirkel och finner "sanningen".

Mosab är en något komplicerad person. Från början är han muslim och så länge han är muslim hjälper han inte till att döda någon pga. att han ser upp till sin far. Fadern är en person som - även om han anser det rätt att döda - inte själv klarade av dödande. När Mosab ideologiskt börjar kännas sig som kristen är också då han börjar hjälpa israelerna med strategisk information för att döda Hamasmedlemmar. Mosab säger i samband med att han berättar om detta att han lämnar informationen - som Israelerna använder till just hämndaktioner - att "Allah" är en hämndlysten gud till skillnad från Jesus (utan hänvisningar till någon koranvers till stöd för sina påståenden). Man kan bara förundras över Mosabs motstridiga natur.

Hur Mosab får sin nya livstil som spion, där han deltar i planeringen av mord på hamasmedlemmar, och sin nya ideologi - kristendomen som manar till kärlek till fienden och vända andra kinden till - att gå ihop är en gåta. Mosab berättar i sin bok att man måste älska sin fiende, men han älskar inte Hamasmedlemmarna - hans nya fiender - utan ser till att de röjs undan och blir dödade. Han ser Israel som den goda sidan eftersom han är övertygad om att Israel försvarar sig mot ondskan - alltså islam, Hamas och palestinska myndigheter. Detta trots att han i början av boken beskriver att han blir arresterad av israeliska soldater för att ha kastat sten mot illegala israeliska bosättares bilar och blir torterad av israeler pga. detta (bosättaren försöker peppra ner Mosab med en M16 och Mosab måste kasta sig ned i en grav för att undkomma kulorna). Mosab förklarar emellertid inte hur israel representerar det goda trots att Israel i decennier rättsvidrigt tagit sig rätt att ockupera palestinsk mark, förtryckt och deporterat den palestinska befolkningen samt fortsätter med illegala bosättningar.

Som muslim är inte jag heller anhängare av Hamas och jag avskyr självmordsbombare. Skillnaden är att Mosab har bestämt sig för att den enda version av islam som finns är jihadism. Enligt Mosab som - i en video inspelad på simon wiesenthal center/museum of tolerance - anser sig ha "perfekta" kunskaper i Islam (trots att han saknar islamisk rättsutbildning) finns ingen moderat islam även om det kan finnas bra muslimer: alla muslimer är jihadister enligt Mosab. Det menar han beror på Koranen och islams Gud - utan att hänvisa till någon koranvers till stöd för sina påståenden. På så sätt avfärdar han också tusenåriga traditioner inom islam som visar de många olika vägar som finns till Gud. För Mosab finns ingen annan verklighet än den han växt upp i.

I samma video avfärdar även Mosab den arabiska våren, eftersom den inte är en revolution mot Gud i likhet med de europeiska revolutionerna. Mosab vill att araberna ska gå ut och göra uppror mot Gud. Här talar Mosab åter med kluven tunga, han är kristen och tror på Gud, Jesus och kristendomen, han vill till och med föra andra muslimer till "sanningen" men han är samtidigt emot Gud.

Kanske man inte ska förvänta sig mer av motsägelsefullhetens Mosab. Han är uppvuxen bland ett förtryckt folk, i ett krig och under psykisk stress, han blir torterad och faller till föga (liksom många andra människor skulle ha gjort). Istället för att se detta som en mänsklig reaktion försöker han rättfärdiga sina handlingar som spion genom att vända sig mot sitt eget folk och anklaga dem för att vara ondskan. Han skriver något så korkat som att Israel är så gott mot palestinierna att det låter löner betalas ut genom israeliska bankkonton och låter elektricitet levereras till palestinier. På detta sätt kan Mosab helt selektivt vända bort från det faktum att Israel bombar sönder palestinsk infrastruktur och blockerar ekonomiska transaktioner för att behålla kontrollen.

Nu sitter Mosab - den evangeliske kristne (som älskar sina fiender) och israeliska spionen - i amerikansk media och pratar om Islam som ondskefullt och våldsamt, efter att själv ha varit spion och delaktig i mord för Israels räkning. Hur kan en sådan man tas fram som ett trovärdigt exempel för kristendomen och israel mot islam? Speciellt när han menar att hans målgrupp är andra palestinier?

 

Recension av Jan Hjärpes "Bilden av profeten"

Efter att ha läst Jan Hjärpes bok "Bilden av profeten" skulle jag vilja rekommendera den till både muslimer och icke-muslimer. Hjärpe är en mycket kunnig akademiker (professor i islamologi) och presenterar en mycket intressant bild av Profeten, Guds frid och välsignelser med honom (nedan förkortat GFMH). Det förvånar mig varje gång att det finns ett sådant glapp mellan den objektiva forskningen som pågår om Islam (i alla fall i Sverige) och det som presenteras i populistisk media, alltså TV och tidningar.

Jan Hjärpe är en mycket skicklig analytiker som bl.a. utgår från Koranen och de tidigaste islamiska källorna och den kritik dessa källor själva riktat mot Sira, alltså muhammedbiografierna som finns i den muslimska världen, och som skrevs några hundra år efter Profetens död. Dessa källor varvar Hjärpe med slutsatser från koranverser och lyckas ge en mycket intressant och levande bild av Islams framväxt genom Muhammed. 


Den del som intresserar mig mest är hur Hjärpe förhåller sig till profetskapet. Hjärpes analys och slutsatser är att Muhammed uppfattade sin inspiration som från Gud. Den bild som Hjärpe analyserar fram kan jag respektera och låt mig förklara varför nedan. Hjärpe förklarar Muhammeds inspiration med att denne var påverkad av de religioner och influenser han kom i kontakt med både till vardags och i sina resor. Även enligt Koranen var Muhammed anklagad av sina motståndare för att ha fått sin kunskap från en kristen pojke, resonerar Hjärpe. Kunskapen om de bibliska historierna fanns ju bland judarna som bodde i arabiska halvön, liksom uppfattningen om Jesus som Guds profet och inte Guds son hade funnits även bland vissa tidiga kristna. Hjärpe leder till slutsatsen att Muhammed varken var bedragare eller sinnesjuk, utan en man som inspirerats; denna inspiration, menar Hjärpe, tolkade Muhammed var från Gud. Denna förklaring känner jag igen även från Karen Armstrongs Muhammed-biografi där även hon förklarar att Muhammed fick inspiration - liksom konstnärer - som denne tolkade var Gudomlig. Egentligen är inte tankesättet så märkvärdigt revolutionerande. Även hos antikens greker - åskådliggjort av bl.a. Platons idévärld - och i Europa fram till medeltiden var det ledande synsättet bland vetenskapsmän att det fanns en högre idévärld, ur vilken alla idéer och begrepp speglades. Inspiration var alltså ett mottagande från den högre idévärlden. 


För oss muslimer är det ju känt att Profeten vid ett antal tillfällen fick uppenbarelserna efter frågor från muslimer eller motståndare samt efter händelser som inträffade och som behövde förklaras. Lika känt är det att både Profeten och följeslagarna berättade så kallade israiliyyat, alltså berättelser de hört från israels folk/judar. Att Koranen har många likheter med judiska och kristna skrifter är ju något som Koranen själv bekräftar då den innehåller verser som fastslår att Koranen kommit för att bekräfta vad som är sant i de tidigare skrifterna. Islam är nära sammanbunden med de tidigare abrahamitiska religionerna (framförallt kristendom och judendom). Det som skiljer muslimer från Hjärpe är att muslimer tror att inspirationen faktiskt var från Gud. 


En del av boken handlar även om krigen och diplomatin. Det är uppenbart att akademiker som Hjärpe - liksom Karen Armstrong - fascineras av denna sida av Muhammed. Muhammed manövrerade så gott det gick utifrån de omständigheter han var i. Ibland kunde inte ens Muhammeds nära följeslagare förstå, t.ex. när Profeten accepterade oförmånliga villkor för fred. I efterhand visade sig detta som ett genialt drag.


Böcker som Hjärpes är mycket bra läsning för icke-muslimer och muslimer i och med det förhållningssätt som framkommer.  Vi muslimer kräver inte att vår omgivning ska tro på Muhammed som profet. Vi kan förstå att man vill vara kritisk mot Islams trossatser, mot islamiska sedvänjor. Det är naturligt att man är kritisk mot andra sätt att leva och uppfattar sitt sätt som det bästa (etnocentrism). En annan sak är när man vill förbjuda den andres sedvänjor och  ibland även försöker maskera dessa förbud med ord som "frihet". Det som är "frihet" för den ene kan vara ett fängelse för den andre.  


Det sekulära/liberala samhället bör däremot kunna sluta sig till det akademiska perspektiv som Hjärpe analyserat fram. Även som icke-muslim kan man alltså objektivt sluta sig till att Muhammed varken var någon ond bedragare eller sinnessjuk. Inte heller suktade han efter världsliga ting. Utan att Muhammed var en profet, en statsman, en familjefar, en krigare, en diplomat, en politiker och människa. En person som förtjänar att bedömas och respekteras utifrån helheten och inte utifrån händelser dragna ur sin tid och sitt sammanhang. Närmar man sig Islam på detta sätt finns det en kärna till förståelse som går att bygga en grund på för muslimer och sekulära. Ett förhållningssätt där ingen behöver uppfatta "den andre" som en oupplyst barbar, utan en person med ett rimligt förhållningssätt.


           

Uppdrag pinsam granskning - imamernas råd

SVT sände den 17 maj 2012 dokumentären "imamernas råd". Samtidigt passade nyheterna på att pumpa ut att Sveriges tio största moskéer bröt mot svenska lagar eftersom de inte uppmanade en av två kvinnor - med dold kamera - att polisanmäla sin man som misshandlade henne och som hade gift sig med ytterligare en kvinna.

Janne Josefsson visade sedan upp den ihopklippta intervjun för Stockholmsmoskéns vice ordförande, som minst sagt fick en pinsam bit glödande kol i handen eftersom han precis förklarat att moskéns policy är att man ska följa svenska lagar.

Jag ska vara ärlig: Först kände jag avsky och blev väldigt illa berörd, och tyckte det kändes bra att någon tog tag i detta och ville särskåda vad moskéerna verkligen håller på med. Men efter att jag funderat efter vad jag verkligen bevittnat började jag känna mig lite lurad, ungefär som när man precis gjort ett kap i en affär men efter någon dag inser att man blivit lurad och att det berodde på hur affären annonserat.

Problemet är hur materialet - de dolda intervjuerna - bearbetats. Själv reagerade jag på att kvinnan - t.o.m. i klippet som visades - förklarade att hon ville hålla ihop sin familj. Ett flertal av imamerna förklarade att då var det ingen idé att polisanmäla, eftersom det självklart inte håller ihop familjen. Flera av imamerna poängterade också rätteligen att undera vissa omständigheter tillåter Islam - teologiskt - en man att gifta sig med flera kvinnor, det är inte förbjudet - men att det ställs det höga krav på mannen. En annan sak är att svensk lag tillåter polygami så länge det inte sker genom giftermål. Under en av intervjuerna kunde man höra en av imamerna säga att "du måste acceptera", en annan imam sa att du kan inte tvinga honom att skilja sig från den andra kvinnan.

Frågan är varför dessa uttalanden egentligen är så kontroversiella, att en kvinna inte kan kräva att hennes man skiljer sig från en ny kvinna som han träffat. Det kan ju inte svenska kvinnor heller göra. Det finns ingen domstol i Sverige eller hela Europa för den delen som kan tvinga en man att leva kvar med en kvinna och skilja sig från den nya han träffat. Däremot kan ju kvinnan - vars man träffat en ny - lämna mannen och själv begära skilsmässa. Hon är ju faktiskt inte tvungen att stanna med mannen, inte heller enligt Islam.

Den riktigt pinsamma situationen uppstod dock när Stockholmsmoskéns representant ställdes inför Janne Josefssons inspelade och hopklippta intervju med Stockolmsmoskéns imam, efter att ha försäkrat att Moskéns policy säkerställer demokrati och jämlikhet. Moskéns företrädare hade dessförinnan frågat imamen vad han sagt och imamen hade nekat till att ha sagt till kvinnan att stanna kvar med sin misshandlade man eller att acceptera att han var gift med två kvinnor. Ljög han?

Tyvärr är det svårt att veta, just eftersom intervjun helt uppenbart är klippt. Mer trovärdigt hade det varit om SVT spelat upp hela intervjun utan att klippa.

Att intervjumaterialet  är vinklat kan man konstatera genom att läsa hemsidan islam.nu där abdulwadod (en av imamerna) förklarar att  uppdrag granskning visat 30 sekunder av 7 minuter och att reportaget vinklat klippen så att det skulle se ut som han påstod att hon skulle be om ursäkt för att hon blev misshandlad. Istället gällde rådet att be om ursäkt när hon bekänt att hon behandlat sin man illa. Hon hade även - som jag misstänkte - berättat att hon ville leva med sin man som hon älskade och då hade imamen svarat då är det ingen idé att polisanmäla. Abdulwadod redogör för att kvinnan självklart kan skilja sig om hon inte vill leva med en man som misshandlar henne.

Hyckleriet från omskärelsemotståndarna

För några veckor sedan kunde man i DN åter läsa en artikel som hetsar mot seden bland muslimer och judar att omskära pojkar. Den grupp som undertecknat består av humanister och andra återkommande namn som låter vädra sin unkna rasistiska värderingar i "frihetens" och liberalismens namn. Argumenten är de vanligen återkommande:

- "Ponera att Socialstyrelsen får in ett fall där ett par föräldrar tillhör en religiös rörelse som vill skära bort öronsnibbarna på sina nyfödda barn." (dock kräver inte gruppen något konsekvent förbud mot att västerländska föräldrar tillåter örhängen på barn där man gör ingrepp i frisk hud)

- "Socialstyrelsens resonemang missar helt barnkonventionens intentioner då det utgår från att barn som råkar födas in i en judisk eller muslimsk familj inte kan tänkas motsätta sig föräldrarnas tro och kulturella praxis."

Ovanstående argument kan ganska enkelt genomlysas för den rasistiska propaganda det egentligen rör sig om, med nedanstående frågeställningar.

Varför får vi inte se samma grupp i en lika konsekvent och skarp artikel mot abort, där de kräver rätt för människofoster själva att i vuxen ålder få avgöra om de vill leva eller dö?

Varför ska en eller två föräldrar få avgöra om ett människofoster ska få leva eller dö och inte fostret självt, som berörs mest och är faktiska livet som abryts, bara för att vissa nutida liberala ideologier tycker att människofoster är skräp?

Hur kan man jämföra borttagandet av en bit hud på pojkars snopp - bevisligen utan effekt för vare sig fertilitet eller njutning - med att döda ett begynnande liv?

"Liberalernas" och "humanisternas" ställningstaganden handlar om feghet (där man ger sig på de utsatta minoriteternas kultur och vanor istället för att i första hand ta bort egna ännu grymmare sedvänjor som abort), intellektuell konformism, en extremt etnocentrisk värdsbild - där man pekar på stickan i den andres öga och glömmer stocken i det egna -, och ett enormt hyckleri.

Som muslim är jag i alla fall konsekvent. Jag är inte någon total abortmotståndare, men inte heller emot omskärelse av pojkar.